Samma plats, samma hund, men ändå olika bilder

Jag tycker om att återvända till samma plats och fota flera gånger. Det fascinerar mig att en bild kan bli så olika trots att platsen och motivet är detsamma. Den här lilla eken hittade jag i april i år. Redan då tänkte jag att jag skulle komma tillbaka senare, då löven slagit ut. Jag var tillbaka i maj, men det var lite för tidigt. Så nu i juli var jag tillbaka igen. Nu hade visserligen eklöven slagit ut, men den lilla eken för nog en ganska tynande tillvaro, det var väldigt många löv-fria grenar och inte alls den där grönskan jag hade sett framför mig.

Gamla, trogna Mizar fick vara modell vid samtliga tillfällen. Han är tacksam att fota, stannar oftast kvar där man ställt honom även om blåbären lockade nu senast, han älskar blåbär. (Faktum är att han älskar allt som går att äta. jag skulle kunna skriva en hel roman om vad han ätit och konsekvenserna av det...) (Att han sedan i vardagen, med ålderns rätt, oftast gör precis som det passar honom är en annan historia. Vår tävlingskarriär i lydnad är definitivt över.)

Bilderna tydliggör också min fantastiska oförmåga att bestämma mig för hur jag ska redigera mina bilder. Trotts att Mizar börjar bli ganska till åren kommen så är han fortfarande väldigt mörk/svart på nosrygg och runt ögonen. Så, lite beroende på ljuset så är det lätt att hans "ansiktet" bara blir en "svart massa". Man skulle ju kunna tänka sig en reflexskärm eller upplättningsblixt, men det känns oftast för bökigt att släpa med sig och hålla på med när man är ensam i skogen med två hundar... Oftast vill vi ju också gå lite längre skogspromenader och inte bara fota. Så jag testar olika redigeringar i Photoshop för att, bland annat, "lyfta fram" hans "ansikte" och ögon. Ibland blir resultatet bättre, ibland sämre... det är ju rätt lätt att gå över styr i Photoshop... Tittar man på en serie bilder är de ofta väldigt "spretigt" bildmässsigt. Kanske att jag någon gång i framtiden bestämmer mig för hur jag ska redigera. Kanske...

April:

Maj:

Juli:

En högst ovetenskaplig studie om insekternas favoritblommor

I den delen av trädgården där vi oftast är, nära huset, har vi valt växter som enligt alla listor ska attrahera insekter. Både för att njuta av dem som de är, att fota och som ett mycket litet bidrag till den biologiska mångfalden. Förhoppningsvis får vi också något extra äpple på köpet. Kryddväxter, bolltistel, krokus, pärlhyacint, kärleksört, kaprifol, vitlysing, vide och mycket annat. Jag har till och med sparat ett bestånd brännässlor, fast i ett lite mer undanskymt hörn av trädgården. (Just det där med att odla brännässlor är väl ett inte helt genomtänkt beslut. Man kanske skulle nöja sig med att det trotts allt finns en hel del brännässlor utanför tomten.) Humlor har vi gott om hela säsongen, flera olika sorter. Av de växter som blommar just nu tycks de föredra kryddväxter och tistlar - lavendel, bolltistel, martorn, stenkyndel. Just nu har vi massor med påfågelöga i trädgården, de sitter nästan enbart på vitlysingen. Likaså den silverstreckade pärlemorfjärilen. Medan vitvingarna (rapsfjäril, rovfjäril och/eller kålfjäril, vilka det nu är vi har, jag har inte lyckats lära mig skillnaden på dem) föredrar lavendel. Övriga blommor tycks inte falla någon i smaken. Temynta, flox och kransveronika lockar inte en enda fjäril. Inte ens fackelblomster, som i skärgården gärna lockar till sig fjärilar och andra insekter, har några besökare hos oss. 

Lite fjärilar och andra insekter fotade i vår trädgård igår:

Bi på lavendel 

Någon sorts stekel på en mynta

Mindre Tåtelsmygare på lavendel

Silverstreckad pärlemorfjäril på vitlysing

Påfågelöga, även den på vitlysing

Purpurljusmott

Fler än vi som älskar doften av tobaksplantan

I himlen är allting blått

Njuter av en massa insekter i trädgården. Idag satt jag och tittade på (och fotade) alla humlor och fjärilar. När jag tittade igenom bilderna kom jag att tänka på en dikt. Jag är inte precis varken någon "poesi-kännare" eller "poesi-slukare", men som barn hade jag en fantastisk bok med dikter av Bo Setterlind, med illustrationer av Hans Arnold. Denna dikt från den boken är, i all sin enkelhet, än idag en av mina favoriter.

I himlen är allting blått,

skogen är blå.

En blå humla sitter i en blå blomma

och suger blå honung.

Det blåser.

Försökte återskapa känslan med en av dagens bilder med hjälp av Photoshop. Vet inte om jag lyckades något vidare, vissa saker ska man kanske bara spara för sig själv, i fantasin. Och låta humlorna tala för sig själva i sin alldeles naturliga skepnad.

Munkö

Första natthamn på semesterns första båttur blev Munkö i Stockholms skärgård, Munkö är en favoritö för framförallt dottern, som är väldigt intresserad av botanik, ön är känd för sina orkidéer. Men här finns också Apollofjärilar! 

En blåvinge hittade jag också, osäker på vilken sort.

Liksom flera olika sorters pärlemorfjäril. Inte heller dem har jag lyckats artbestämma säkert.