Noseworktävling

Förra helgen hade vi vår första noseworktävling. Jag skulle egentligen ha stått i caféet, men med anledning av Corona så beslöt vi att hålla serveringen stängd. Så plötsligt fanns det ju en hel dag som kunde ägnas åt att fota alla hundarna istället. Så inga ledsna miner här inte. Men lite nervöst att fota så många okända.

I korta drag ska hundarna hitta fyra gömmor med eukalyptus: inomhus, behållare, utomhus och fordon. Jag höll mig vid fordonen då det kändes lättast och så kunde jag hålla mig på lite avstånd med mindre risk att störa ekipagen. Helst vill jag ju att bilderna ska vara både bra tekniskt och estetiskt, men också visa vad det är som händer, att man ser att hunden verkligen arbetar.  Resultatet blev lite blandat, ibland var det lite för mycket två-benta i vägen (förare, domare och tidtagare) och ibland gick det så fort så att jag knappt fick någon möjlighet att fota. Några hundar verkade också störda av mig eller slutarljudet så då gick jag bort. Och någon hund var väldigt svart... De flesta fick dock åtminstone någon bild som var okej, om inte på själva söket så i alla fall någon porträttbild i väntan på prisutdelningen. Enda riktiga misslyckandet var en liten podengo som jag inte fick till, men den tillhör å andra sidan en klubbkompis så där kommer nya chanser.

Ett urval av de drygt 500 bilderna

Och så, utom tävlan, tävlingssekreterarens lilla 6-månaders valp. Gudomligt söt, men inte still många ögonblick.  (Och jo, hon var i koppel, men det har jag redigerat bort.)

Ett högst ovetenskapligt test av mina "vandrande gråkort".

Så jag har gjort ett i allra högsta grad ovetenskapligt test av att använda hundarna som gråkort. Jag tycker ju att de är hyfsat grå när jag tittar på dem, men så verkar det ju inte vara. Eller är det hur ljuset faller i pälsen/reflektioner från omgivningen som spökar? Allra störst skillnad verkar det ju bli på bilderna som är fotade i skogen, även om alla bilder blir olika beroende på vilken punkt jag väljer. Nedan följer ett antal bilder. Först originalbilden (fotad i raw), därefter ett antal bilder där jag satt vitbalansen (i lightroom) där den röda punkten är. 

Funderingar om kickar

Med gammelman skadad och Spejja i löp och hennes hjärna därmed tycks ha en klart begränsad funktion så gick gårdagens träning inte till historien som någon av de roligare. Den där kicken jag vanligen får av att träna hund uteblev helt. Så idag tog Spejja och jag istället en lång promenad. För om jag nu inte blir glad av att träna hund brukar jag ju bli glad av att fotografera. I alla fall om jag kommer hem med några bra bilder. Ibland funderar jag på om jag blivit beroende av de där kickarna? Om jag borde hitta ett annat sätt att bli tillfreds, nöjd, utan att jaga...  nya idéer, nya miljöer att fota hundar i, nya bilder, nya likes på instagram...  Funderar på om det är samma kickar som för missbrukare? I så fall är kanske mina kickar bättre? Eller är det kanske lika destruktivt, fast på ett annat sätt? Inte riktigt likt mig att fundera på mig själv på detta vis, brukar mest ösa på, jaga och förtränga det som är jobbigt... Kanske en försenad 50-års-kris? Man kanske borde börja med yoga istället, eller i alla fall som komplement.

Blev i alla fall en skön promenad och många bilder, sådär 450 st... och flera som jag blev riktigt nöjd med. Kämpade på med 50mm, och kanske att vi kan bli vänner i framtiden. Och efter det lite bildbehandling...  Att det ska vara så knepigt att få till vitbalansen rätt. Som maken sa: Man kan ju tycka att jag har ett vandrande gråkort med mig....