Funderingar om kickar
Med gammelman skadad och Spejja i löp och hennes hjärna därmed tycks ha en klart begränsad funktion så gick gårdagens träning inte till historien som någon av de roligare. Den där kicken jag vanligen får av att träna hund uteblev helt. Så idag tog Spejja och jag istället en lång promenad. För om jag nu inte blir glad av att träna hund brukar jag ju bli glad av att fotografera. I alla fall om jag kommer hem med några bra bilder. Ibland funderar jag på om jag blivit beroende av de där kickarna? Om jag borde hitta ett annat sätt att bli tillfreds, nöjd, utan att jaga... nya idéer, nya miljöer att fota hundar i, nya bilder, nya likes på instagram... Funderar på om det är samma kickar som för missbrukare? I så fall är kanske mina kickar bättre? Eller är det kanske lika destruktivt, fast på ett annat sätt? Inte riktigt likt mig att fundera på mig själv på detta vis, brukar mest ösa på, jaga och förtränga det som är jobbigt... Kanske en försenad 50-års-kris? Man kanske borde börja med yoga istället, eller i alla fall som komplement.
Blev i alla fall en skön promenad och många bilder, sådär 450 st... och flera som jag blev riktigt nöjd med. Kämpade på med 50mm, och kanske att vi kan bli vänner i framtiden. Och efter det lite bildbehandling... Att det ska vara så knepigt att få till vitbalansen rätt. Som maken sa: Man kan ju tycka att jag har ett vandrande gråkort med mig....








Jo, jag tror alltid att det ska vara lätt att få det rätt om jag sätter efter hunden, men jag tycks kunna frambringa de mest märkliga färgfenomen på det viset. Sannolikt gör jag något galet. :)
Naturen är härlig att vistas i och ger så mycket energi
Som gråkort betraktat är hon ganska dålig (även om jag inte förstår varför, jag tycker hon är grå, men jag får aldrig till det när jag sätter färgen efter henne). Annars är hon super-rolig. Bästa rasen (även om de är rätt skälliga).
Det ser ut att vara en pigg och nyfiken tjej.
//Anders