Sorg över försvunna minnen

Jag vet, ovanstående bild är inget gatufoto, men den har en historia starkt kopplad till reportage och gatufotografering under 70- och 80-talet. Det var en tid då jag var verksam som yrkesfotograf i Göteborg. Min arbetsplats var Hisingen, Angered, Kortedala/Bergsjön och hela Östra Göteborg. Jag såg stadsdelar växa upp och utvecklas, mötte människor av alla slag, inte minst grabbar som gillade motorcyklar. På ryggen stod det Hells nånting... 

Jag minns mina vandringar och långa dagar i Hammarkullen och spännande möten med kulturer som jag aldrig tidigare varit i närheten av. Jag mötte gummikvinnan som bodde i en lägenhet i Kortedala fylld av tidningar, från golv till tak.

Under en hel dag åkte jag buss mellan stadsdelarna och skildrade livet ombord på de kollektiva färdmedlen.  Under 24 timmar i Angered speglade jag musikfestivalen "Musik till gryningen". Här hade hela progrörelsen samlat, för att spela och för att lyssna på musik under 24 timmar. Så många karaktärer samlade på en och samma plats för att förenas i en musikalisk hårdsmälta. Av dygnets alla timmar regnade det säkert 20, men ingen brydde sig.

Eller skildringen av hur grävskoporna rev hela Olskroken, bit för bit, samtidigt som invånarna tittade på med tusentals nostalgiska känslor, som inte gick att stoppa.

För att inte tala om bilden ovan. Det var någon gång i mitten av 80-talet. Jag jobbade som reporter på en tidning i Skövde och var ute på ett fascinerande, men mycket kallt uppdrag. Klockan fyra på morgonen, någon gång i december följde jag med Rolf ut i hans båt på Vättern för att fiska Sik. Efter en lång och tuff dag ute på att minst sagt vågigt Vättern var vi på väg hem. Rolf satte båten på autopilot med kurs mot Hjo. Själv tog han plats bak i båten och började rensa dagens skörd. Måsarna var som galna där bak. Jag fotade med blixt och lång slutartid. Effekten blev häftig. Det är mer än en som har trott att bilden är plåtad i studio och att det är en fondvägg med måsar där bak. Har blivit anklagad för att ha manipulerat bilden och att den är overkligt överdriven. Men jag lovar, det var på riktigt

Men allt det där är bara minnen nu. De sitter fastetsade någonstans långt bak i hjärnan. Samtliga negativ från den här tiden försvann under någon av mina många flyttar. Någon tyckte säkert att de otaliga pärmarna tog plats och vägde för mycket. Bilden på Rolf är den enda bild som finns kvar. Jag kopierade den i tidningens mörkrum och tog med den hem.

Bilder har alltid varit en stor del av mitt liv, de bär minnena, bevarar både ljusa och mörka ögonblick. De är en magisk backspegel rakt in i historien. Idag spårar jag min bildhistoria till början av 90-talet och framåt. Det får räcka.

Idag är det många som inte ens vet vad ett negativ är. Analogt har blivit digitalt. Jag hoppas bara att de flesta inser att kraschade hårddiskar innebär samma öde som ett antal pärmar med negativ slänga i en container. Om inte, är det risk att vi går en historie/bildlös framtid till mötes.

Färgstarkt, bara nästan eller inte

Ibland dyker det upp tankar om bilder blir bättre i färg eller svartvitt. Personligen älskar jag svartvitt, framförallt i porträtt av människor. Det skapar karaktär och djup i bilden. Och det är också intressant att se hur människor i omgivningen reagerar på den svartvita framtoningen. Många använder uttryck som "äkta" och "dokumentärt".  Jag undrar lite varför det är så. Fungerar det på samma sätt som den analoga telefonen med sladd. Man hade något att hålla i. Egentligen är det märkligt eftersom vi ju ser världen i färg. Och då borde den ju också återspeglas i just färg. Det här är bara funderingar kring fenomenet och hur våra attityder påverkar åsikterna.

Jag funderade rätt mycket på just det här när jag var i Palermo i slutet av november förra året. En stad som gjord för svartvitt, men plötsligt så upptäckte jag att färgerna var speciella. Hela staden var i sig svartvit och när invånarna klev fram gjorde de sig bäst i färg. Ljuset associerade mig till Skagen, det var väldigt speciellt, vilket gjorde (till min stora överraskning) att merparten av bilderna landade i färg. Kunde liksom bara inte låta bli. Det var svartvitt, men i färg, eller vad säger ni?

Osannolika händelser

Jag slutar aldrig att fascineras över de ögonblick som dyker upp när man gatufotograferar. Det här är ett av många exempel på det. Jag befinner mig på Järntorget i Göteborg och upptäcker killen med de svarta solbrillorna. Tänker att det kanske kan bli något bra av det om jag bara kommer i rätt position. Just då dyker tjejen upp. Hon står där och väntar på någon och rör sig inte ur fläcken. Och det är absolut inte killen vid väggen hon väntar på. Vid en första anblick ser bilden arrangerad ut, men det är så långt därifrån man kan komma. Nej, det är en helt vanlig händelse, en helt vanlig lördag i Göteborg.

Eller varför inte nedanstående situation. Det var ett par år sedan jag hamnade framför de här båda damerna och jag förstår fortfarande inte vad som hände. Säkert är det mor och dotter, de har varit och shoppat någonstans i Göteborg, har händerna fulla, men det fanns ändå tid att köpa glass. Men ... vad hände sedan? Vad skulle de göra och var det en tyst överenskommelse som låg bakom att de båda samtidigt stoppade in hela glassen i munnen. Precis i det ögonblicket dök jag upp, blev lika paff som dom. Jag hann ta en bild innan jag på ett mycket gott humör promenerade vidare. 

Det här är en av de bilder jag har haft på min just avslutade utställning. Jag hade hela tiden förhoppningen att de skulle dyka upp. Ville och vill fortfarande ha deras kommentar/reaktion.