Ett fotoår som utvecklar

2020 - ett år där allt ställts på ända. Personligen gick jag in i det med känslan "The best year ever". Jag hade planerat fyra workshops inom gatufoto. Två i Lissabon, en i Köpenhamn och den avslutande i Kuba. Ja, ni vet ju hur det gick....

Men det finns möjligheter i allt. Foto är en stark abstinensframkallande drog och då gäller det att suga i sig vad som finns på nära håll och inte minst utveckla förmågan att se saker i vardagen som annars kanske bara passerat. För mig är nära Göteborg. Det har blivit många långsamma promenader, i både regn och sol, med kameran som bästa vän. Jag har hittat för mig nya kaffeer, kommunicerat med okända människor, knutit nya vänskapsband och upptäckt detaljer jag tidigare inte sett. Och självklart har det slunkit ner en och annan IPA.

Ok, jag ska inte påstå att Covid 19 medfört nått gott, men det har i alla fall öppnat sinnena ytterligare. Det om något kommer jag att ta med mig från detta minst sagt märkliga år. Och förhoppningsvis ligger både Kuba och Lissabon kvar.

Vi ses där ute/Mats

www.matsalfredsson.com

Så här i jultid

Så här i jultid kan jag inte låta bli att tänka på ett möte jag hade i Chicago dagen före julafton för två år sedan. Jag gick förbi honom flera gånger under de dagar jag var i Chicago. Han satt där på gatan i sin tomteluva och filt och frågade om han kunde få lite pengar till fika. Just den här dagen reste han sig upp och f rågade om han fick låna min kamera, eller om vi på något sätt kunde fotograferas tillsammans. Han hade en polare alldeles intill som fick ta bilden. Jag vet att det var vågat att lämna ifrån mig kameran, men kunde inte låta bli.

Snabba tankar i en värld beroende av gatufoto.

Under kort sekund undrar jag vem hon är. Har aldrig sett henne tidigare. Kommer troligen aldrig att se henne igen. I verkliga livet. Men hon kommer ändå att följa mig. Förhoppningsvis livet ut. Märkligt. Hon sitter på mitt minneskort. Är lagrad i datorn. Har passerat förbi mitt program för bildredigering. Hon vet inget om det.

Varför gick hon där just då? Vem var väninnan? Var de på lunch? Väntade jobbet? Eller hade de semester? Precis som jag? Vad log hon åt? Såg hon att jag stod där med kameran? Eller hade de just delat en upplevelse? Var det inte så att hon också var fotointresserad? Hängde det inte en kamera där på magen? Vilket märke? Nyss inköpt? Kanske. Hade de precis hyrt en cykel? Lämnat tillbaka den? Hade de någon kontakt med folkmassan strax bakom? Var det de som hade gjort henne på gott humör?

Hur upplevde hon mötet med fotografen? Uppstod det stress? Irritation? Nyfikenhet?Var kaffet kallt? Hade hon haft i mjölk? Eller var det rent av te? Hon måste väl gå på någon modeskola. Första året? Var det medvetet med Micky? Vilket land kommer hon ifrån? Utbytesstudent? Kanske. Hade hon själv ritat kjolen? Eller köpt dem i en butik för second hand? Är detta världens nästa stora modeskapare? Jag hoppas det.

Varför har hon glasögon fast det inte är någon sol? Nya? Blev det en sen natt? Ingen sömn? Vad finns i väskan? Vad tittar hon på? Ligger det ett kafé där? Kaffesugen? Har hon familj? Jobbar maken i Berlin? Tänker hon på att det precis regnat? Är hon lite orolig att det skall börja igen? Ligger paraplyet hemma? Klär hon sig medvetet? Struntar hon i vad världen tycker?

Pratar hon av sig? Har det varit några tuffa dygn? Varför kom inte killen hem i går kväll? Sov han över någon annanstans? Svensexa? Är det sista dagen i New York? Längtar hon hem? Vill hon inte åka? Uppgiven? Är det första gången de träffas? Internet? Varför valde de just det här cafét. Atmosfären. Kanske. Har hon ens tänkt på den stora maffiga tavlan bakom henne? Skall hon gifta sig nästa vecka? Är det planering på gång? Ny lägenhet? Kanske flytta till Manhattan? Möjligen.

Mötet med människor upphör aldrig att fascinera. Det gör att jag ständigt längtar ut på gatan igen. Jag njuter av att se bildens och händelserna formas. Jag är en av många som dokumenterar. Betraktar. sprider. Utmanar. Vågar. Bjuder andra på mina upplevelser. Jag tror att det jag och andra gör är viktigt. Vi gatufotografer visar världen som den är. Okonstlad. Aldrig regisserad. Bilder som kanske fascinerar om 50 år. Precis som vi idag fascineras av de bilder som togs för 50 år sedan.

Vi möts där ute.

Berusad av gatufoto

Jag har drabbats av en insikt. Jag är beroende av gatufoto. En av frestelserna är porträtten. Människor du aldrig träffat tidigare. Plötsligt står de i din väg. Du ser dom, men de ser inte dig. Du lyfter kameran och ibland är du riktigt nära - som i det här fallet. Du hinner ta en enda singel bild och då vänds blicken mot dig. Så var det här, på ett uteställe i Palermo, en oförglömlig november fredagskväll. Oftast uppstår det nyfikenhet och många gånger får man ett bra samtal - eller en ny vän. Nu vet jag att han heter Daniele Lupo, en riktigt härlig italiensk grabb, förlovad med underbara Giorgia Castellini.

Vid sådana ögonblick drabbar gatufotot mig som en drog. Jag vill ha mer, uppleva mer, ta det ett steg till. Det är som endorfinet hos en idrottsman. Får jag inte min dos mår jag dåligt, jag saknar kicken som sökandet efter den perfekta bilden ger. Det är också det som får mig att skriva en blogg, att försöka påverka andra människor, att dela med mig av berusningen. En önskan om att sprida passionen.

Men efter att ha hållit på med detta i rätt många år så har jag också kommit på att det inte bara handlar om bilden. I gatufotot finns självklart den rent fotografiska utmaningen, men det handlar lika mycket om utmaningen att möta människor.

Vissa är nyfikna, några tekniskt intresserade, andra vill veta allt om varför man håller på och hur det fungerar, en del vill gärna få en bild mailad till dom. Ett fåtal blir bara irriterade, men för mig är det kanske den optimala utmaningen. Att få dem att förstå, att dela övertygelsen om att det vi gatufotografer håller på med är viktigt. Kanske tjöts lite om att vi dokumenterar vår samtid för eftervärlden och att livet skulle bli bra tråkigt en dag om inte dessa bilder fanns, den oförställda, icke arrangerade speglingen av verkligheten.

Men den yttersta drivkraften är förstås jakten efter den perfekta bilden, den som aldrig dyker upp. Med de höga krav jag har på mig själv så befinner jag mig ibland nära, det är tillfällen då berusningen känns extra mycket, men ändå finns det alltid någonting som skulle kunnat vara bättre. Det finns alltid en tanke om att det här duger,men det är inte tillräckligt bra.

Så kände jag lite i New York för exakt 1 år sedan. Det var min första kväll och det regnade på tvären. Var på väg tillbaka till hotellrummet när jag såg det gamla paret - på långt håll. Jag sprang i ursinnig fart ca 50 meter för att hamna på rätt sida om bilen. Det blev en bild, innan damen i den vita pälsen tagit klivet in och ögonblicket var borta. I det ögonblicket kände jag att den satt, även om jag skulle velat haft lite mer luft omkring, lite mer utrymme för komposition.

Samtidigt inser jag att det är just den drivkraften som får ut mig bland människorna igen. Vetskapen om att det bakom nästa gathörn, inne på nästa pub, på spårvagnen, i bussen snart kommer att dyka upp ett ögonblick som ger mig bilden som jag aldrig någonsin kommer att överträffa...

Och ändå vet jag - det kommer alltid att vara möjligt att ta det en nivå till. Varje gång jag söker på nätet efter storartade gatufotobilder inser jag att det alltid finns ytterligare en nivå - och ännu en - och att jag fortfarande har en bit kvar till högsta serien.

Scenerna spelas upp där ute varje dag, dygnet runt. Så mycket händelser, så lite tid. 
Just vetskapen om detta har gjort mig beroende och ständigt berusad.

En promenad genom London - från morgon till kväll

Sitter hemma och tittar igenom lite gamla bilder från en av mina absoluta favoritstäder för gatufoto - London. Vid det här tillfället var jag där under tre dagar, enbart för att fota. Jag brukar följa samma strategi varje gång. Ingen karta, bara gå rakt ut från hotellet och sedan välja vägar jag aldrig tidigare sett. Målet från början är att gå vilse. Allt för att hamna på platser jag aldrig tidigare sett och möta människor som normalt inte rör sig bland turisttråken.

Just så var det den här dagen också. Började tidigt och hittade ett fantastiskt kafé där de serverade den godaste cappucinon jag någonsin druckit. Tillsammans med en delikat omelett var det en perfekt start på dagen.

Hur resten av dagen utvecklade sig får att följa en nedanstående lilla bildstory.

• Han var rätt skön mannen som satt i sin skåpbil. Vet inte när han började jobbet, men det var förmodligen frukosten som intogs där i bilen. Han tittade förvånat på mig och undrade säkert varför jag ville ha en bild på just honom.
  
  
• Morgonens frukostupplevelser fortsatte utanför ett närliggande hotell.Där stod han, den arabiske prinsen (?) och tog morgonens första cigg.
  
  
• När jag väntade på grön gubbe passerade bussen med det uttryckslösa paret. Rygg mot rygg var de på väg mot dagen. Han hade fyllt på med kaffe, men det tycktes inte räcka. Det var en skön känsla när jag upptäckte skylten med "fuel".  Något båda tycktes behöva...
  
  
• Men allt handlar inte bara om människor. Jag gillar att leta efter skyltar som skapar miljö och förbättrar storyn. Som i det här fallet, med den handtextade "skylten" som visade vägen. Älskar verkligen hur någon förtydligad med trappan.
  
  
• Dags för en öl och lunch. Hittade en genuin pub och intog min hamburgare. Intill mig satt mannen under skylten "Great British Pies". Tillsammans skapade de en liten story. Gillade även den lilla övervakningskameran upp i vänstra hörnet. Efter att jag tagit bilden upptäckte han mig och vi hade ett långt intressant samtal. Han var tryckare och på mässa i London.
  
  
• Eftermiddagen rullade på. Mötet med någon jag först trodde var Margaret Thatcher var rätt kul.
  
  
• Eller det goa businessgänget i sina kostymer, förmodligen på väg från puben tillbaka till jobbet.
  
  
• Någon blev rätt olycklig efter att ha blivit lappad av den här killen. Han hade fullt upp den här eftermiddagen.
  
  
• Och så nattlivet...
  Det blev en lång kväll med mycket bilder. Alltid lika intressant med det intensiva nattlivet. Lägger upp tre av bilderna från kvällen, men det finns många fler.
  
  
• Den sista på de tre tjejerna blev i alla fall rätt kul. Egentligen en ointressant bild om det inte varit för killen som satte upp "kalla handen".
  
  Jag hoppas att ni fick uppleva lite av det jag gjorde under dagen och att jag inspirerade någon till en fotohelg i London.  Själv hade jag tänkt åka dit igen under sommarens streetphotofestival.