I huvudet på en gatufotograf

Jag är förälskad - än en gång. Syftar på Sjuans ölhall i Göteborg som jag besökte under några timmar förra lördagen. I denna K-märkta genuina lokal är stämningen tät, oavsett tidpunkt. Att kliva in där är lite som att komma in i en annan värld. Atmosfären är varm, både i färg och välkomnande.

Visst var jag ölsugen, men i första hand var jag ute efter att utnyttja miljön för mitt eget syfte. Vart jag än reser försöker jag hitta miljöer som denna. En plats fylld av stammisar, som kommer hit dag efter dag. Tidigare har jag framförallt hittat sådana platser i Chicago och New York. När man brakar in i en sådan miljö med en kamera (och när man har för avsikt att komma därifrån med bra bilder) gäller det att agera försiktigt. Finns väl knappast någon som är intresserad av att känna sig som en apa i en bur, betraktad och fotograferad av någon som inte hör hemma i miljön. Dessutom är det svårt att agera osynligt med en systemkamera i en liten tät lokal.

Jag slog mig ner, tog en öl, lade kameran på bordet, drack min öl, pratade med lite folk, beställde en öl till och började sedan att fota lite försiktigt. Vid det laget var det ingen som längre brydde sig om att det fanns 1,8 kilo kamera i lokalen. Jag sitter där och funderar över hur lätt det kan vara att etablera sig i en okänd miljö, framförallt när folk är på gott humör och har ett öppet sinne.

När jag fotograferar i en sådan miljö vill jag vara bortglömd, vill att alla skall vara precis som de var innan jag kom in där. När jag ett par timmar senare lämnade Sjuan var jag fylld av ett rus, som handlade om betydligt mer än bara god öl. Någon av de bilder ni ser här har jag publicerat tidigare, några är nya, men jag ville skapa ett sammanhang.

Därifrån kommer jag osökt in på ett antal frågor som en intresserad bloggläsare ställde häromdagen. "Hur håller du kameran, vad använder du för kroppsteknik, hur undviker du att folk blir förbannade?" Jag skall försöka besvara några av dem.

Eftersom jag föredrar att gatufota med min 5D Mark II, beroende på snabbhet och ljusstyrka, handlar det om att försöka uppträda avslappnat, bli en naturlig del av miljön, vilket ibland är lättare sagt än gjort. Så fort man börjar smyga är det kört. Visst händer det att jag hittar en miljö och sedan väntar på att något skall hända. Vid sådana tillfällen hinner de jag fotograferar oftast inte reagera. Jag finns där och de passerar.

Annars har jag upptäckt att en målmedveten hyfsat rask promenad funkar väldigt bra. Under en sådan streetwalk registreras händelser och därifrån kliver man in och fotar en eller max två bilder. Sedan är magin borta. Av de drygt 50 bilder som ställdes ut på min senaste utställning var endast två fotade från knät och det var inuti tunnelbanevagnar där man sitter så tätt att ögonblicket försvinner så fort man höjer kameran.

Visst finns alltid risken att bli ifrågasatt, eller att någon blir riktigt irriterad. Ju närmare man är situationen desto större risk, men för mig är det närvaron som är min bildstil, så jag har inget val. Oftast blir man ju inte upptäckt, men när det sker finns det i princip bara ett sätt som funkar - en positiv och obekymrad attityd. Och sedan jag skaffade mig ett"streetphoto-visitkort" har det underlättat otroligt mycket. Någon undrar, du lämnar kortet och spärrarna släpper.

Det enda negativa det kan föra med sig är att de senare hör av sig och undrar varför bilden på just dem aldrig blev publicerade på min streetphotosida på Facebook. Att svara att den inte blev tillräckligt bra kan ju vara ett tveksamt svar.

I skuggan av en kamera

Det är märkligt vad en kamera kan åstadkomma. Den öppnar dörrar. Den får människor att reagera, eller till och med avreagera sig. Jag kommer ofta tillbaka till den tanken. För mig är den ett fascinerande redskap som hjälper mig att komma nära människor som jag annars bara hade passerat och kanske inte ens lagt märke till.

Ta bara i lördags kväll. Återkommer snart dit. Jag hade tillbringat en hel dag på stan (Göteborg) med gatufoto och jag kände mig lite ringrostig. Förmiddagen började med att jag blev kraftigt ifrågasatt av en person som inte alls ville vara med på bild. Oftast brukar jag fixa sådant utan större problem, men här gick det inte alls. Det spelade ingen roll att jag lovade att ta bort bilder. Det var ohyfsat att ta bilder på folk utan att först be om lov. Jag försökte förklara gatufotografins roll i samhället, bla bla, men insåg snart att det var dumt att förstöra dagen för någon som ändå inte ville se storheten i att dokumentera vår samtid. Nåja, samtidigt gäller det att ha respekt för allas uppfattningar och framförallt för andra människor. Sådana händelser får man se som träning i att argumentera för oss gatufotografer, eller i alla fall för mig själv.

Under resten av dagen insåg jag att jag gudskelov att det verkligen var ett undantag. En underbar dag och massor av sköna människor. Fotade bland annat två tjejer som stannat mitt på spårvagnspåren. Kändes som en bra bild. De ville veta allt om gatufoto och blev helt fascinerade av vad vi håller på med. Bra reklam.

Men tillbaks till lördag kväll. Jag och min sambo tog spårvagnen till ett par kompisar i Högsbo. Hade med mig min 5D Mark II och 50 mm1,2. Ett sådant tillfälle har jag svårt att låta bli. Min sambo inser snabbt att loppet är kört. När kameran kommer fram kopplas omvärlden bort. Jag söker mig genom vagnen och möter ett eldorado av möjliga bilder. En del blir enligt min syn gatufoto som jag vill ha det, människor som är uppe i sin värld utan att bry sig om mig om min kamera.

Men samtidigt uppstår andra underbara spontana händelser. Det är lördag kväll, folk är på väg till fest och de VILL vara med på bild. Vid sådana tillfällen är det festligt att vara fotograf. På tio minuter har jag säkert pratat med 15 personer, delad ut visitkort och haft förbannat kul.

Här följer några av bilderna från nattens spårvagnhändelse. Kolla in killen som hänger från taket. Där undrar man vad som egentligen hände. Jag hade i alla fall inte bett honom göra så ;-) Men i skuggan av en kamera kan allt hända.