Spännande läsning. Kulturellt kapital och maktstrukturer, inte något vi brukar diskutera här!

Intressant innehåll den länkade uppsatsen. Tesen att analog fotografi idag är något annat än fördigital dito tror jag är helt korrekt. Med det synsättet blir analog fotografi idag inte bara något återuppväckt som reaktion mot det digitala, utan en självständig ”praktik”. Även i förhållande till den fördigitala analoga fotografin.

”Det moderna analoga fotot är på sätt och vis en annan praktik än det fördigitala analoga fotot, då det är andra drivkrafter som motiverar praktiken i dag. Vad detta visar är att vi bör betrakta det analoga fotot som ett modernt fenomen, då denna studie är ett exempel på att även omoderna praktiker och tekniker kan vara naturliga delar av det moderna samhället.”
(Sid. 44 i Wiklunds uppsats)

/F

Om man gillar mörkrumsarbete som ju är ett konsthantverk i sig så är det givetvis analog fotografering som gäller. Annars anser jag att själva plåtandet är samma sak oavsett om jag fångar bilden på en sensor eller på film. Jag plåtade själv svartvitt analogt länge och det tog ett tag innan den digitala tekniken hade hjälpmedel som innebar att jag kunde konvertera till svartvitt så att det blev som jag ville ha det, men det är länge sedan nu. Men när jag ändå började skanna det mesta blev det att gå över ån efter vatten, dessutom kan jag med det digitala plåta i mörker på ett sätt som var omöjligt med svartvit film. Jag pratar nu om småbild, om jag plåtar med stativ, långa tider och större format handlar det om en helt anan typ av fotograferande.

Men att det analoga fått ett litet uppsving är jag ganska säker på i stor utsträckning handlar om retromode, mycket retro är populärt nu. Sedan kommer det alltid finnas dem som fastnar för mörkrumsarbete som rymmer sin egen magi, men de har nog "alltid" funnits.

Men som sagt, jag har ställt mig själv frågan varför jag skall plåta med film, framkalla och skanna för att i slutändan inte få ett bättre resultat än vad jag får från digitalkameran? Sanningen är ju den att jag som regel får ett bättre resultat från det digitala, speciellt om det är mörkt vilket det ofta är när jag tar mina bilder.

Sedan är det givetvis upp till var och en att avgöra vad som passar honom eller henne bäst, men i slutändan tror jag att vi kommer mer bedömas efter de bilder vi tar än vilken sorts kamera vi använt.

Sedan detta med "kunnande" så kräver det digitala precis lika mycket som det analoga (om jag skannar), att läsa ljus, ställa in sin kamera och bildbehandla är lika nödvändigt om man inte bara är nöjd med "rakt ut ur kameran" bilder oavsett använd teknik. Däremot fungerar de olika teknikerna tvärt om, det analoga svartvita är väldigt förlåtande i högdagrarna men i det digitala är det viktigt att inte låta dessa bli överexponerade, utbrända högdagrar går inte att rädda. I det digitala kan jag hämta hem massor med information i lågdagrarna men i ett underexponerat negativ finns ingen info under svärtningspunkten så har jag exponerat snålt så blir det som det blir.

Som kuriosa kan jag berätta att när jag i Gnesta ställde ut 20 gatufoton så var 19 plåtade med Leican på svartvit film och ett var plåtat med Canon 5D Mk2 och konverterat till svartvitt. Ingen lyckades se vilken bild som var digital bland de analoga 😉.