En bra artikel!
Om man plåtar färg eller svartvitt handlar ju till stor del om vad "man vill säga" med sina bilder. Det är också ett helt olika "tänk" att plåta svartvitt jämfört med färg. Om jag vill berätta något med mina bilder så blir färgen ofta bara en distraktion som tar fokus från det jag vill berätta och det är nog också därför som så många inom de dokumentära genrerna fotar svartvitt. De som plåtar i färg inom dessa genrer brukar ju istället "manipulera" sina bilder ganska kraftigt med färg och kontrast (till exempel) för att renodla budskapet, bara att kolla Paul Hansen, James Nachtwey m.fl. i mina ögon får då bilderna ofta något "falskt" över sig. Som sagt att plåta svartvitt eller färg är två ganska olika saker. I det svartvita är det grafiska det bärande elementet och det är enklare att renodla bildens budskap. I färg är färgen i sig ett så starkt visuellt uttryck att det styr hur jag kan renodla budskapet på ett helt annat sätt.
/Affe

Min grundsyn är som jag skrev i min tidigare text: "Jag ser det inte som något antingen eller dvs färg eller monokromt. Jag har färg som grund eller bas. Svartvitt ibland, när jag liksom känner för det, för dramatikens skull eller för särskilda effekter ur ett mer känslomässigt perspektiv."

Däremot har jag fått lite nya tankar om detta med att fotografera monokromt jämfört med att konvertera färgbilder till svartvitt med artikeln. Det blir en annan inställning, en annan känsla som kräver ett annat seende.

Sen kan man ju möjligen se det som en slags manipulation i sig; genom att bland annat renodla det grafiska elementet och skapa stämning styr man ju - renodlar - bildens budskap lika väl som kan göras med färgbilder.
//GöranR