Kan det inte vara så att man känner sig trygg med saker som man känner igen idag går allt så himla fort och man hinner inte riktigt med. Gillar ovan nämnda fabrikat tack vare att det finns fysiska rattar i arbetsgränssnittet. Besitter definitivt inte samma erfarenhet som du men är 51 år idag och har hållit på sedan jag var 13 år, från och till skall medges.

Min första SLR var en Nikon FE2 och min första DSLR en Nikon D90 och där efter följt av en massa digitala Nikon som jag inbillade mig att dessa skulle kunna göra mig och mitt fotograferande bättre, men icke sa Nicke. Äger nu 2 st av ovan nämnda märke och det har blivit kul igen för att jag känner igen mig och inte en massa dryga flerknappsfunktioner.

Köpte en Xpro-1 2012 som jag skulle ha som en slit och släng kamera samt att jag tyckte den såg frän ut. (bara att erkänna) den har mest legat i träda tills jag kom hem efter semestern i fjol och hade ont i ryggen efter ett enda släpande av fullformats DSLR utrustning genom hela Lissabon i 35 gradig värme samt
att jag en kroppshydda som då nästan kvalade in under eget postnr men det är under förbättring :)

Lissabon är som bekant inte känt för att vara platt som en fotbollsplan. Nu skulle jag göra mig bekant med Xpro-1 jag tragglade intensivt i 3 dgr samt uppdaterade programvaran som fuji ständigt utvecklar och där infann sig kärlek.

Har aldrig använt en mätsökarkamera i mitt tidigare liv och är man otrygg ifråga om komponering är det bara att slå om till elektrisk sökare förvisso kompenserar fuji detta med att ruta in bilden men då blir det så mycket att hålla reda på och jag börjar känna mig otrygg men jag tränar på att lära mig parallax avvikelserna som blir men när jag vill att ett skott skall sitta är det elektronisk sökare som gäller.

Tittar man på vad jag använde för brännvidder i Lissabon så hade jag gått och väl klarat mig med min Xpro-1 och några fasta gluggar. Jag börjar nog sakta lära mig att more is less. Förvisso kommer nog inte mitt GAS att försvinna helt men åtminstone bli mer hanterbart.

GAS = gear acquisition syndrome :)

Min fina Nikon har blivit liggande mer och mer och en Xt-2 (mycket fysiska rattar) har införskaffats men än så länge kommer jag inte att göra mig av med min Nikon dels för att det är ren kapitalförstöring att sälja den efter 2 år samt att jag känner mig trygg med att ha den hemma så jag vet att jag kan vända tebax när som helst.

X100 är ju inte samma kamera men mycket gemensamt med Xpro-1 samt att X100 har fast glugg vilket gör dig mer kreativ samt att du får gå några meter fram och tillbaka och göra det bästa av situationen (Mycket lärorikt).

Tror lite att vi som upplevt både analog och digitalsidan känner oss bekväma med det vi känner igen och att de yngre förmågorna är väldigt kunskapstörstande därav suget efter X100. Jag säger inte att det är så, utan endast min ödmjuka uppfattning av det hela.

Som märks har jag jättesvårt att vara kortfattad

Bra design är tidlös, att ha direkt fysiskt åtkomst till bländare, iso, slutare och EV kompensation är för mig vad som gör Fuji kameror fantastiska att använda (för mig är själva tagandet av bilden lika viktig som bilden i sig). Det äldre utseendet på kamerahuset kompleterar detta men är inget måste rent funktionellt, jag gillar det dock.

Jag är 31 år gammal och började fota 2008 med en Nikon Dx40, sen med en Sony Nex 5 i 2011, blev nöjd med bilderna men hatade att fota (allt är gömt i menyer), 2014 kom Fuji XT-1 och sedan dess har jag fotat med ett leende på läpparna ;)