Håller helt med! varför imitera en äldre tekniks svagheter? Den som vill ha korn kan ju köpa sig en i dag billig analog kamera, och stoppa i en lämplig film. Äkta, bra, och kul.
Sedan innebär inte analog teknik alltid korn - även om det gör det för dig som kör Tri-X. När jag skannar mina Kodachrome 25 dia till riktigt stora bildfiler, kan jag dra upp duktigt - och konstatera att det är lika kornfritt som dagens digitala bilder. Det såg jag då som en stor fördel, och det ser jag i dag som en stor fördel. Man kunde på den tiden nå en sådan standard med stora ansträngningar (den extremt låga känsligheten). Det blir alltså lätt befängt att tala om "plastighet" när det gäller den digitala fotografins standardhöjningar.

Jag har inte heller förstått, varför man vill lägga digitalt korn till en digital bild. Digitalt korn är dessutom ojämnt och inte så snyggt som silverkornen i en analog film.
Dessutom skapade man just dessa finkorniga filmer och finkornsframkallare för att bli av med kornet, och nu har det blivit nostalgi så att man vill simulera det.
Den 100-å gamla piktorialism har kommit tillbaka.
Nu väntar vi bara på den "nya sakligheten" :-)

Den här diskussionen har grenat ut sig i flera olika bloggar; fortsätter här för enkelhets skull.

Man kan väl säga att oberoende av teknik, så behöver en BRA bild ingen konstlad hjälp, bara att den görs så bra respektive teknik tillåter (tillät…). Då är varken korn eller kornlöshet något fel, lika lite som lång eller begränsad tonskala.

Vi har bland bloggarna ett par svartvitfotografer som båda visar analoga bilder som skiljer sig radikalt i både teknik och arbetssätt, men som båda har bilder med innehåll och uttryck av hög klass. Per-Erik Åströms bilder är korniga med begränsad tonskala - men vilka bilder! Och ingen kan väl tro att de får sin kvalitet tack vare kornet och gråskalan, de är självklara som det är. De är gjorda med de medel Per-Erik hade när han tog dem, och han har gjort det bästa möjliga av detta; just därför blir varje bild en helgjuten enhet, som inte kan vara annorlunda.

Alf Johansson går med mellan- eller storformatare på stativ och hittar motiv han kan ta tid på sig och kontrollera. Han kan undvika korn och få till en lång och fin gråskala, med framför allt härliga, innehållsrika skuggor. En helt annan typ av bilder än Per-Eriks, men även här har en kunnig fotograf gjort det bästa möjliga, och form och innehåll bildar en enhet.

Ingen av dem verkar ha minsta behov av att lägga till några ´stilimiterande´ element i sina bilder. De skulle inte vinna ett dugg på det. Om någon annan sedan vill använda sådana element till sina egna bilder (och det har jag förvisso provat själv några gånger) så är det givetvis fritt fram. Men det skadar kanske inte att tänka till lite extra: VARFÖR behöver min bild hjälp? Duger inte innehållet?