Det är avsikten som gör konsten. Dvs om det är konstnärens avsikt att göra konst. Att det sen är "konst" är ingen som helst kvalitetsstämpel, och heller inget som skall hindra en från att bränna sopor som, ja, sopor.

Vad som är konst av värde, eller bra konst, avgörs av en grå massa som tycker saker om konst. Det innebär absolut inte att de just nu alltid har rätt. Ofta finns kompisrelationer eller ekonomiska relationer inblandade. Eller tom. en kollegial lojalitet. Eller politisk ideologi. Eller en smak som egentligen bara är mode (Tri-X korn?). Därför krävs ett väldigt långt perspektiv för att verkligen avgöra vad som är bra konst. En hel del av det som en gång hyllades av svenska vänsterjournalister ter sig med tidens tand alltmer som lika plump propaganda som Göbbels alster.
Om en elak nidteckning av Palme och Ohlsson-Wallins fotomontage försvaras som "satir", varför är då inte nazisternas hetsbilder mot judar på 30-talet också "satir"? Samma med "konst" begreppet. Saker kan inte försvaras bara därför att man kallar det "konst".
Personligen tycker jag att "satir" skall innehålla ett uns av intelligens, en subtil nyans. Grov, plump, banal bild, stötande ointelligent koncept, som Ohlsson-Wallins fotomontage, är bara tarvlig propaganda. Det kommer inte att hindra att denna bild kommer att tilldelas ett betydande värde. Det kommer att ske, både pga uppståndelsen kring den, kollegial lojalitet, och den 'grå massans' egna sentiment avseende anti-royalism och yttrandefrihet.
Jag tycker Elisabeth Ohlsson Wallin är en dålig konstnär. Jag tycker hennes bilder mest är barnsligt banal skit. Men det är inte jag som avgör om det är bra konst. Det är den grå massan och tiden. Och jag är inte dummare än att jag förstår att Ohlsson-Wallins stjärna är stigande. Ett skickligt marknadsförings-stunt av henne, således. Ett sådant som bryter isen. Motsatsen är Lars Wilks, en konstnär alltmer på väg ut i kylan.

Så vad är det jag säger här? Jo, att visserligen är det så att det är den grå massan som avgör vad som är bra konst och inte. Verkligen, på riktigt, de definierar det. Men samtidigt skall man komma ihåg att den grå massan är korrupt. Om det nu inte är så att man har ekonomiska intressen i konst, så skall man därför bara gå efter sig själv.
Det innebär inte att man har rätt, ack, ack nej! Men att ens upplevelse av konstvärden åtminstone är äkta. För en själv.

Van Gogh och Vivian Maier behövde inte ryggdunkandet från kolleger och kritiker, och gjorde det inte för pengar.
Rembrandt och Shakespear gjorde det däremot definitivt i första hand för pengarna. Det finns alla sorter.