The Roots of Photography is Snaps!
Back to the roots!

Straight 1892 / Kompletterande information om bästa M Leican.

 

 

 

 


Vill lägga till några ord om den bästa M Leican, och varför den är bäst! Leica M3 och Leica M2 ingick ju också i de här "handbyggda" Leicorna, men det som tillkom på nästa modell, Leica M4, de va några finesser som gjorde kameran helt perfekt! :)  "Snabbladdning" av filmen, en liten vev för returåterspolningen av filmen, samt en bättre utformad filmframdragare.
 
Så nu va den perfekta M Leican klar! Och någon ytterligare förbättring behövs inte!


/Bengan

 

Ps. Men kom ihåg, att det här är en smaksak hur man vill ha sin M Leica, de andra M Leicorna fungerar säkert lika bra, för bilderna sitter inte i kameran, utan i fotografens huvud! Man bara fångar bilden med kameran!  Så snöa inte in på det här nu, utan tro på dig själv, och inte på kameran! :)
Och andra kameror funkar också utmärkt, glöm inte det!

 

 

 

 

 

Inlagt 2012-12-29 09:42 | Läst 10647 ggr. | Permalink

"Jag har alltid undrat över klichén "bilderna sitter inte i kameran utan i fotografens huvud". Varför är det då så, att alla de stora fotograferna har och har haft i stort sett de bästa kameror? När allting kommer omkring, så får man inspiration av en en kamera som man gillar, och får man inspiration, så blir bilderna bättre. Och tvärtom, en kamera som man inte är god vän med, blir man inte glad för, vilket är förödande för inspirationen. Och så måste man kunna lita på sin kamera. Den får inte plötsligt lägga av mitt under ett uppdrag eller under en långresa. Sedan är det ju klart att en bra kamera ger inte bra bilder per automatik. Frågan är bara den: På vilket sätt är den bilden bra som sitter i "fotografens huvud"? Kameran är ett verktyg, precis som en hammare, och en en duktig snickare skulle aldrig använda en billig hammare, en frisör aldrig en billig sax. Mvh Wolfgang"


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver
M4:an är en läcker kamera, och möjligen kan det vara så att den är någon slags "bästa kompromiss". När den kom var Leicfolket inte så där riktigt övertygade. Bland annat tyckte man att den snedställda returspolningsveven var hiskeligt ful, och förstörde kamerans form. Det håller jag med om, men man har vant sig.
Kommer ihåg att jag köpte två exemplar av den allra sista serien från Wetzlar - dom var svartkromade. Den här lilla svartkromade serien kom ett par år efter det att modellen egentligen hade lagts ner. Sedan sålde jag dom efter en ganska kort tid... :-(
Jag har alltid undrat över klichén "bilderna sitter inte i kameran utan i fotografens huvud". Varför är det då så, att alla de stora fotograferna har och har haft i stort sett de bästa kameror?
När allting kommer omkring, så får man inspiration av en en kamera som man gillar, och får man inspiration, så blir bilderna bättre. Och tvärtom, en kamera som man inte är god vän med, blir man inte glad för, vilket är förödande för inspirationen.
Och så måste man kunna lita på sin kamera. Den får inte plötsligt lägga av mitt under ett uppdrag eller under en långresa.
Sedan är det ju klart att en bra kamera ger inte bra bilder per automatik. Frågan är bara den: På vilket sätt är den bilden bra som sitter i "fotografens huvud"?
Kameran är ett verktyg, precis som en hammare, och en en duktig snickare skulle aldrig använda en billig hammare, en frisör aldrig en billig sax.
Mvh
Wolfgang
syntax 2012-12-29 11:00
Alldeles riktigt! jag har precis samma erfarenhet. Ett verktyg som ligger väl i handen och som man gillar, befordrar ett väl utfört arbete. Det är ju självklart egentligen - inte mycket att snacka om. M-Leican är ett sådant verktyg, och den har inspirerat många till stordåd.
Att det är en smaksak vilken M-Leica man föredrar kan ju ha ett visst objektivt inslag. Du utgår från att din personliga vidvinkelpreferens har en sådan allmängiltighet att det , så att säga, automatiskt ingår när det gäller att utnämna den bästa M-Leican. Så är det ju inte. Rent objektivt är en M 3:a ett bättre val för den som mest använder 50mm, och rätt mycket 90mm.
Som säkert de flesta förstått av kommentarerna, både i min förra blogg om M Leica, och även i den här bloggen, så finns det olika åsikter om M Leica, och vilken M Leica som är bäst! Och då gäller det gamla vanliga för att inte gå vilse i alla tyckanden, man bör nog försöka fota med en M Leica själv!
Då vet man! :)

Och titta även på bilder, tex på nå'n som öfta använder en M Leica!
Förslag, Micke Borg här på fotosidan!
http://www.fotosidan.se/member/view.htm?ID=118241
(Och det finns flera som använder mycket M Leica)
Ja, det är ju ett lakoniskt konstaterande att även andra kameror, fungerar utmärkt, annars så hade nog inte världen blivit särskilt begåvad med bilder.
Jag gillar verkligen handgreppet som du har på dina Leica. Jag kan tycka att kameran blir mycket skönare om man har ett bra grepp i den. Detta tycker jag inte riktigt att Leica M har om man inte har greppet.

Hade en mkt fin M4 inkl summicron 50 som jag bytte mot en bas och en elgitarr till mina barn. Tror ni de började spela? Nepp....
snyft..................
Jag har ju inte kommenterat Din Leica, Bengt. Jag kan förstå att speciellt Leica M4 ger en härlig känsla, när man vet hur den är tillverkad, men även de andra M-kameror är fina, utom M5:an. Jag har haft en M2:a och en M6:a, som jag tyvärr inte har kvar. Tyvärr!
Bengan 2012-12-29 14:54
Ingen fara Wolfgang, jag vill bara hjälpa de villrådiga ;)
de som inte valt väg än, med några tips! ;)
Tänkte på det en urmakare sa till mig.
Omegaklockor som han då sålde med färgade tavlor, svarta, blå, röda osv. var svårsålda då det begav sig. Inte många ville ha en svart omegaklocka utan man ville gärna ha de ljusare, gärna beige eller vit, gärna med guld osv... Nu är det ofta de färgade tavlorna på Omega som är dyrast, självklart handlar det om urverk, kvalitét, boett, urtavla, slitage, originalglas, originalkrona, serienummer osv....

Men en gulddouble som är sliten i kanterna där doublen nötts bort är inte värt något annat än för den som en gång fått den som minne osv. Är klockan från 70-80 talet så kan det mycket väl vara ett tissoturverk inne i Omegaklockan, då är den inte så kul för samlaren. De senare batteriverken är oftast inte så roliga heller för att inte tala om alla jubileumsklockor som givits för lång och trogen tjänst.

De som givits efter 70 är inte så kul. De innan på 50 och 60 talet som är mekaniska eller automatiska är mycket roligare och mer värda. I dag sitter det oftast ett ETA verk i många klockor och de är inte så kul alla gånger. Så är det säkert i många kameror i dag också som har sina egna märken utanpå men ganska likartade konstruktioner innanför.

En Leica som blivit använd och fått ett slitage där mässingen kommit fram är helt plötsligt en högt värderad kamera.
Det är lite kul att höra hur olika saker kan värderas olika, ena gången är slitaget inget värde alls, i andra är det det som höjer upp priset rejält. Men ofta är väl en slitage en slags negativ sak i början, en lack som inte höll helt enkelt, som helt plötsligt skapade ett fingeravtryck för samlaren. Ty samlare är av konstigt släkte, jag har själv varit där både när det gäller kameror och klockor så jag vet hur stolliga vi samlare kan bli även om jag inte är samlare i dag.
Men vem har bråttom?
M2 är dessutom, mig veterligen, ensam om en finess. Skärpedjupsindikering i sökaren. :-)
2012-12-30 10:22   Joakim Målare
Det finns skärpedjupsindikering i min M3 också. Inte säker på att det fanns från seriens början dock.

Ingen kamera är bättre än fotografen som håller i den. Jag har syskonbarn som tagit bättre bilder än jag, så kunskap är inte heller ett sätt att mäta framgång i den här konstformen. Jag skulle klara mig bra med kopiatorpapper och en blyertspenna från skolan när jag vill göra bilder. Men jag är lat, därav fotografi.

Och så finns där förstås, liksom hos de flesta andra fotografer, ett teknikintresse i botten. Det kan ingen förneka.