Jäklar så mycket jag har tänkt på det här, inte opåverkad av vad Du, Affe och andra skriver. Men trots allt funderande så kan jag inte komma på vad det är jag saknar i digital fotografi som den analoga skulle ge mig. Jag skulle också kunna rada upp ett 10-tal analoga kameror som ligger och sover törnrosasömn i mina skåp, men jag är numera helt övertygad om att jag inte skulle ta bättre bilder om jag väckte dessa kameror. Istället skulle det bli färre bilder, många missade möjligheter, en massa blask med kemikalier och misslyckade framkallningar, osv. Vägen till en återuppväckt förmåga att hantera den analoga fotografin riskerar att bli lång. Är inte risken då att jag förbrukar en massa viktig foto-energi på detta, istället för att vara ute och plåta? Mina söta analoga kameror får sova vidare. En möjlig delmängd att väcka kan vara mina Canon FD-gluggar. Om jag köper en Nex-6, X-E1 eller annan kamera med utbytbar optik, samt en adapter. Men jag tror inte det blir bättre bilder då heller, så Ni har nog anat vartåt jag lutar. /Hans

Bengan skrev: "De e nå't lurt med det analoga, dels så går det inte att fota så fort som med det digitala, och inte heller blir det så många eller så knivskarpa bilder, men det finns nå't annat...."

För mig handlar det om att kemiska fotografier blir fysiska objekt. Det blir något konkret som man kan hålla i. Man kan inte knäppa med fingrarna (eller trycka på en knapp) för att det ska försvinna. Det är helt enkelt en taktil aspekt som tilltalar mitt stenåldershjärta. Människan är innerst inne inte så modern, även om nya uppfinningar alltid fascinerar. Förändring på djupet tar tid, vare sig man vill eller inte.

Men det är inte alla som bryr sig om det där, det respekterar jag.