Och ögat fångas genast av ansiktet istället för den stora blåa handsken, Vad ska man ha färg till?

Fotografera på instinkt och strunta i färg. Ladda M3:an istället

Ibland distraherar färgen. Det kan även ljusa och mörka partier göra med varandra i en svartvit bild.

Här har du valt ett nästan extremt exempel på färgen som distraherande element. Å andra sidan har jag nu fått vetskap om att det finns bäbisblå boxhandskar, det hade jag ingen aning om, Nä i det här fallet, och oftast annars, funkar bilden bäst i S/V IMHO. Har plåtat mycket jazz dom senaste åren och det brukar bli bäst i S/V, tidlöst...
Går o väntar på min analoga Nikon som jag köpt från Danmark för 203 SEK, den ska laddas med TRI-X!! Ha det gött!

Även jag tycker att färgbilden är bättre. Den svartvita bilden betonar på ett felaktigt sätt (gentemot verkligheten) något dramatiskt och bakgårdsaktigt. Bakgårdsromantik alltså.

Ja får väl vara kärringen mot strömmen då.
Just den här bilden tycker jag är lika bra i färg som i svartvitt, jag tycker kanske till och med om den bättre i färg. Anledningen är att det inte finns något i färgen som distraherar utan snarare förtydligar boxarens verklighet. Jag har märkt med mig själv att jag börjat tycka bättre om färg vartefter, men det är svårt, en färgglad papperskorg i bakgrunden till exempel kan förstöra en bild. Å andra sidan om man tänker färg så går det ju att använda den kreativt, som Ernst Haas eller Saul Leiter med flera gjort. Sedan går ju detta med färg lite i vågor, det var väldigt poppis i början av 1900 talet, visade det sig när jag köpte en bok om New York här om sistens. Men åter till din boxare: just färgskalan på väggarna till exempel tycker jag förstärker känslan av ruffig boxningslokal dessutom tycker jag färgen på boxhandskarna och de röda inslagen bryter av på ett snyggt sätt och gör bilden spännande. Ja du ser hur olika man kan tycka. ;)
-affe
Ps. såg nu att flera tycker att färgbilden är bättre. ;)

Den här diskussionen kommer ju upp med jämna mellanrum. Tycker därför att man måste påminna om ursprungsläget.
När fotografin var alldeles ung runt mitten av 1800-talet, och man hade insett att man kunde "teckna med ljuset", var frustrationen stor över att man inte kunde göra det i färg. Man ansåg att den svartvita återgivningen var en svår brist i den nya tekniken. Man hävdade detta på ett mycket självklart sätt - eftersom verkligheten är i färg, och det nya med den fotografiska tekniken var just att fånga den exakta projiceringen av verkligheten.
Så småningom gjorde man en dygd av nödvändigheten, och experimenterade med stilarter och framställningar som kunde göra det svartvita acceptabelt - när man nu ändå inte kunde få färg. Så småningom blev dessa stilarter cementerade på ett sådant sätt att man i många sammanhang såg det svartvita som överlägset - och glömde bort att alla tidigare hade krävt färg. Där är vi i dag. Vi har tillfullo den efterlängtade färgen - men då har vi blivit så låsta vid substitutframställningarna att vi inte riktigt kan glädja oss åt färgen. Ändlösa diskussioner torde följa...