The Roots of Photography is Snaps!
Back to the roots!
Straight 5673 // Utvecklande fotografi eller fastna i nostalgin! ;)
Vissa bildtyper, som tex äldre bilder, bilder från en svunnen tid alltså, bilder med både hus och människor lockar till många gillanden och kommentarer på nätet, men även vid utställningar IRL! Är det vår saknad av hur det va förr som gör alla gillanden? Eller igenkännandet? Jag sitter själv och tittar på bilder från förr! Å andra sidan när jag tog bilderna, så hade jag ingen tanke på förr! Jo litet kanske, när jag tittade på hur HCB fotade och Peter Henry Emerson fotade! Men frågan man kanske kan ställa sig, om man vill, bör man titta mindre på bilder från förr för att kunna gå vidare i sin fotografi? Släppa taget liksom! ;)
Om det är nödvändigt att försöka gå vidare! Och vad det nu menas med att gå vidare! :)
Idag är det fortsättning med att gräva i gamla bildkartonger! Inget lätt jobb liksom, för det dyker ständigt upp nya bilder som stoppar upp det hela! Femtio år gamla! Det blir nog lättare efter femtio år med de digitala bilderna! ;)
Ps. Kamera här va en M Leica med Summicron 35 mm! Det va den enda kamera jag hade då! Det kanske också kan ge en eftertanke! ;)
Då var din bild bara som det brukade se ut vid en bardisk, och det enda som intresserade dig just då var att återge människorna och deras interaktion. Därför är det en bra bild, helt oberoende av tiden.
Men när vi ser den nu, ser vi direkt tecknen på att det var en numera svunnen tid: cigarretten plus den totala frånvaron av mobiler; säkert även kläder för den som intresserar sig för sådant. Då får den en dimension till för betraktaren, en dimension som fotografen troligen inte alls funderade på då (tror jag; Bengan vet förstås!).
Tänker plötsligt på Peter Säflunds många bilder från krogar; vet inte om Peter tänker på att han dokumenterar tidsepoken; tror det är människorna som intresserar honom också i första hand. Men om ett antal år kommer vi att se tiden i dem också: "så var det på förortskrogarna i början på 2020-talet, tänk att det var så det var då..."
Själv fick jag det goda rådet någon gång under 1960-talet, att jag skulle dokumentera min vardag. "Det kommer du att ha enorm glädje av sedan" - sa rådgivaren. Jag tog honom Ad Notam - och så var ju saken redan ställ lite mot framtiden.
Nu har jag två stora garderober fyllda med Kodachrome 25 (först Kodachrome II) dia. Jag kan gå in i vilket år som helst och kolla omständigheter och personer i klara färger - i praktiken kornfritt och med hög skärpa (den högsta som bjöds på den tiden). Jag har efter hand lärt mig den svåra konsten att skanna och bildbehandla den griniga Kodacromefilmen, och kan nu med min Epsonskrivar ta ut mycket skarpa och snygga papperskopior.
Folk ställer sig med näsan i bilden och kollar ålderdomliga detaljer - "...men vad är detta, jag trodde först att det var taget i dag - med digitalkamera".
Det är rätt häftigt – så det var ett gott råd!
Minnen från platsen de togs, dofterna där, stämningen och i många fall både kamratskapet och kärleken till personen på bilden/bilderna.
Upplevde själv detta i förmiddags när jag gick igen mitt Lightroom-arkiv och sökte porträttbilder. I FFiMs Porträttgrupp har vi i "hemläxa" till nästa träff att ta två nya porträtt samt leta i "arkivet" och ta fram 2 bilder vi är särskilt nöjda med.
När man då sitter och letar, så är det som du skriver Bengt, mycket som "bubblar upp".
// Conny
PS Att leta reda på 2 bilder bland alla tusen, är inte lätt - de är ju bra allihopa, på sitt sätt 😁