Fin bild där, Bengt. Och artikeln du länkar till har jag nog läst förut men den tål att läsas igen. Håller med om mycket där. Intressant vad författaren skriver om M Monochrom, eftersom jag nyligen har skaffat mig den andra versionen av den M-kameran. Jag brukar alltid lägga på korn på i stort sett alla mina bilder tagna med färgkameror, även när jag gör om bilderna till svartvitt. Men med de tekniskt sett nästan perfekta bilderna som M Monochrom levererar så känns det lite konstigt att försämra bilderna genom att lägga på korn och dra i spakar för att efterlikna film. Underligt nog så har inte det tänket gjort sig påmint när det gäller de rätt så perfekta färgbilderna som alla mina andra kameror producerar. Det är nåt speciellt med svartvitt som gör det kanske? Hursomhelst så är jag väldigt nöjd med min Monochrom-kamera. Det väsentliga är att veta att kameran bara är "laddad" med svartvitt när man ger sig ut. Då söker man ibland efter annorlunda subjekt och bilder. Och det var den känslan jag vill åt. Insåg det när jag borstade dammet av en enkel Nikon-kamera som jag ärvde från min far. Vill se att den fungerade och stoppade i en rulle billig svartvitt film (Fomapan 400 – ännu ej framkallad) och det var klart intressant att glömma bort allt vad färg hette i sökandet efter bilder.
Mvh
Fredrik

Liket lever! :)
For the greats who made Leica’s name – HCB, Robert Frank, Josef Koudelka – it had nothing to do with status. It was all about an eye, and a camera discreet enough to service it. They were there, with a camera that allowed them access, and they had the vision to take that shot, at that time, and to subsequently find it in a contact sheet. That was “Leica Photography.”
Samma tänk finns fortfarande kvar hos ett flertal dokumentärfotografer som föredrar att använda digitala och analoga mätsökarkameror från Leica, för dem precis som för mig handlar det inte om status utan att ha ett verktyg som ger tillträde och öppnar dörren för att jag ska få med mig de bilderna som jag vill ha.
/Mikael