Håller med dig utom det där att om man inte gillar suddiga bilder så ska man inte se dem. Jag tror det är viktigt att titta på bilder som man inte gillar. Man kan lära sig nåt! Att skärpa inte är allt, t ex.

Han reste runt USA under två år på stipendium från Guggenheim Memorial Foundation och fotograferade samhället han passerade. 28.000 bilder blev det varav 83 blev till boken och utställningen The Americans. 38 bilder om dan i snitt, ungefär en 36-rulle alltså. Kanske inte speciellt mycket med dagens digitala mått mätt, men ändå. Mycket bilder blev det. Att många är suddiga och (som det kan tyckas) slarvigt tagna var kanske något nytt i förhållande till den rådande bildstilen, där skärpa och noggranhet varit ledstjärnorna inom fotografin. Sune Jonssons ungefär samtidigt tagna bilder i Byn med det blå huset, har en helt annan noggranhet i både komposition och vad gäller att sätta skärpan rätt. Så bildernas karaktär av att se lite slarviga och oskarpa ut har inte så mycket med den tidens utrustning och material att göra. Det var en helt ny bildstil som lanserades av Frank.

Frågan är om såna här stora arbeten är möjliga att utföra idag av yrkesmässigt verksamma fotografer? Även Sune Jonsson gjorde ju en stor del av sina arbeten som anställd fotograf på muséum. Vi kan se liknande idag vad gäller Anders Petersens/JH Engströms Värmland, och även det var i samarbete med Värmlands muséum. Inta Rukas bilder från Norrlands inland är också arbeten utförda på uppdrag av muséum. Så visst finns det en del sånt här även idag. Men frågan är om det kan bli lika genomarbetat som ett arbete utfört under 2 års koncentrerat iaktagande och fotograferande av ett helt samhälle? I det avseendet är Robert Franks bilder mycket viktiga som ett unikt tidsdokument.

Flickan i hissen, När Frank visade den bilden för Jack Kerouac, frågade han "Frågade du efter hennes telefonnummer?" Kerouac skrev ju sen ett underbart förord till boken The Americans.