Vår sista sommar

 Sommaren 2009 blev vår sista sommar tillsammans och det blev inte så mycket bilder tagna på grund av att jag drabbades av en hjärtinfarkt som tyvärr gjorde mig mindre aktiv med kameran för en tid. Men några bilder blev det ändå och här är några som jag inte publicerat tidigare. 

Den 11 juni åkte vi till Nykvarn för att uppvakta Giovanna på hennes studentmottagning.

Giovanna den 11 juni 2009

Lena låter sig väl smaka av den goda buffén på Giovannas studentmottagning

Midsommarafton firades här hemma tillsammans med Lenas dotter Christin. Först så satt vi  utomhus men det började regna så vi flyttade kalaset inomhus istället, och det gick ju bra det också.

Säg skål till fotografen, här serverades sill och potatis och en liten stänkare till.

På Midsommardagen tog vi en familjepromenad i Hagbyskogen

I slutet av juni  åkte jag själv in till Stockholm för att köpa en genomsiktssökare till min Lumix LX3 , det blev en Voigtländer som inhandlades på LP-foto och sedan fortsatte jag för att ta lite bilder från olika delar av stan.

Under min promenad genom det sommarvackra Stockholm så började jag känna av det som senare visade sig vara en hjärtinfarkt, en svidande känsla i bröstet och andfåddhet. Men jag avfärdade det med att det berodde nog på dålig kondition.

 Så småningom hamnade  jag på Monteliusvägen, som ligger ovanför Söder Mälarstrand, där  tog jag bilder till denna panoramabild.

Panorama över Riddarfjärden från Monteliusvägen på Söder i Stockholm 2009. För ungefär sex sju år tidigare så tog jag ett liknande panorama i sällskap med Lena.

Här blickar Lena ut över Riddarfjärden från Monteliusvägen på Söder i Stockholm 2003

Den 2 juli för ett år sedan tog jag några bilder på Lena när hon fick sin cytostatikabehandling. Då tyckte hon inte om att jag tog de bilderna men i dag är jag glad att jag ändå tog dem för de är ett sorts bild och tidsdokument över hur vår tillvaro såg ut då.  En gång i veckan i ett halvårs tid åkte vi till Danderyds Sjukhus för att få denna behandling.

På väg från Lenas behandling stötte vi på den här gamla godingen en Dodge Pickup från 1935. Efter den behandlingen så återstod två till och de förlades till Radiumhemmet på Karolinska Sjukhuset i Solna.

Vi promenerade ofta i omgivningarna runt Vallatorp, och här plockar Lena blåbär i Hagbyskogen och Doglas tittar på.

Här utanför Radiumhemmet i Solna sitter jag och Doglas  och väntar på Lena medan hon får sin sista cytostatikabehandling. De två sista behandlingarna fick lov att utföras här på grund av semestrar på Danderyd. Efter Lenas operation på Huddinge sjukhus hösten 2008, så kom vi att hamna här för information om efterbehandling med cytostatika, men huvuddelen av behandlingarna utfördes sedan på Danderyds sjukhus. Under hela behandlingsperioden så mådde Lena väldigt bra, och hade i stort sett inga biverkningar av cytostatikan. Så vi trodde att nu var krisen över och att läkarna hade fått bort eventuella metastaser.

I slutet av juli så åkte vi till Borlänge för att hämta hem en hundvalp, en liten tik, som skulle bli sällskapsdam till Doglas, och hon fick namnet Vanja. Från början var jag tveksam till att skaffa en hund till, jag tyckte att det räckte bra med Doglas. Men jag utsattes för en del övertalning från både Lena och hennes dotter Christin, och till slut så kapitulerade jag.

Vi fick inte köpa henne utan vi fick ta henne på ett så kallat foderavtal, vilket innebär att vi får låna henne under fem år mot att vi står för mat och veterinärkostnader. sedan skulle hon bli vår. Ägaren har däremot rätt att para henne kanske två gånger under femårsperioden.

Här är det första mötet mellan Doglas och Vanja i Borlänge

Och här bekantar sig Lena och Vanja med varandra i Borlänge

Vi återvände hem igen med Vanja och jag kände mig trött och hade ont i bröstet så på måndagmorgon ringde jag till Sjukvårdsupplysningen och talade om hur jag kände mig. Det blev ganska uppenbart att jag måste ta mig till Danderyds akutmottagning snarast möjligt. Där vidtogs alla möjliga undersökningar och efter en kranskärlsröntgen där det konstaterades att det var stopp i tre kärl så skickades jag till Thoraxkliniken på Karolinska i Solna för operation. Dagen efter så gjordes en så kallad "Bypass Operation".

Någon dag senare kom Lena på besök och hon hade med sig min nesesär, min Lumix LX3 och mina tofflor.

Första bilden blev lite skakig på Lena av en ganska darrhänt fotograf på Thorax 

Självporträtt på en något uppsvälld fotograf på Thorax, det hade samlats en massa vätska i kroppen efter operationen så jag hade gått upp över tio kilo .

Min son Peter och hans dotter Giovanna besöker mig på Thorax

Min rehabilitering tog drygt tre månader från operationenvarav två veckor på ett patienthotell på Danderyds sjukhus. Patienthotellet ligger i direkt anslutning till Danderyds sjukhus, och där fick jag och ett antal andra hjärtopererade gubbar bo i eget rum och med tillgång till läkare, sjuksjöterska, sjukgymnast, dietist och kurator. Varje morgon efter frukost så hade vi morgongympa med sjukgymnasten. Efter en stunds vila så gick vi på en promenad i sjukhusparken med sjukgymnasten.

Förberedda på en promenad med sjukgymnasten, och som synes så var vi även förberedda på lite regn, och vi blev genomblöta trots regnkapporna.

Här går vi tillbaka genom kulverten mellan Danderyds sjukhus och Patienthotellet, efter promenaden.

 Man kan kanske tro att sommaren slutade här, men det gjorde den inte riktigt. Efter några veckor på sjukhus så återvände jag hem men i ett bedrövligt tillstånd. Ganska snart så började jag försöka fota igen och det blev några bilder på Vanja och Doglas ute i trädgården. 

Doglas och Vanja i trädgården 

En olycka kommer sällan ensam heter det, och Vanja har under några veckor varit sjuk, så vi har varit hos veterinär för undersökning och där konstaterade man att hon hade fått så kallad "kennelhosta", som kan liknas med influensa på mäniska. Nu mår hon bra igen men nu vill uppfödaren(ägaren) ha tillbaka henne.

I mitt förra blogginlägg talade jag om att jag hade bokat en tid hos en kurator. Nu har jag varit där och hade ett timslångt samtal med henne, och det gav mer än jag först trodde att det skulle göra. Vi kom att prata dels om sorgearbetet och om min bostadssituation. Att sorgen tar sin tid det förstår jag kanske lite bättre nu, för hon förklarade att de tre månader som gått sedan Lena gick bort är bara början. Det kommer med all säkerhet att kanske ta minst ett år innan jag kan helt lämna det bakom mig.

När det gäller min bostadssituation så bekräftade hon egentligen bara mina egna funderingar om att sälja huset och skaffa mig något nytt och inte dra på mig en låneskuld som jag kanske inte klarar av. Nu har jag tänkt över situationen och bestämt mig för att sälja huset. Det blir med all säkerhet en jobbig tid det också men det kanske får mig att tänka på en ny framtid i en ny bostad. Var det blir någonstans vet jag inte ännu men det skall säkert ordna sig.

Denna bloggen blev till skillnad mot de tidigare lite längre, men jag kände ett behov av att skriva av mig, det kanske beror på att jag var i kontakt med en kurator som öppnade ögonen på mig.

Vår sista sommar blev trots allt en fin sommar med många ljusa minnen som jag kommer att bära med mig, vart jag nu än tar vägen, så finns de på hårddisken i form av bilder som jag kan plocka fram när jag känner för det.

Här är en sådan minnesbild av Lena när vi ser ut över Sagres klippor i Portugal det var någon gång i juli 1982

Nu har jag skrivit färdigt för den här gången, men det kommer säkert en ny bloggpost om någon vecka.

Ha det gott

Stig

2010-07-08 01:04   alf109

Jag tror att du gör rätt i att sälja och kanske byta miljö för att komma vidare i sorgearbetet och den efterföljande läkeprocessen. Jag har precis avslutat försäljningen av mina föräldrars hus i Värmland så nu återstår egentligen bara arvskiftet, inga pengar det handlar om i mitt fall, men det känns ändå skönt att få sätta en definitiv punkt. Jag funderade ursprungligen på att behålla huset, men insåg att det för alltid skulle vara så intimt förknippat med mina föräldrar att jag till sist tyckte att det var bättre att sälja. Bättre att bära sina minnen med sig än att sitta fast i dom tror jag.
Ha det gott.
-affe

Besvara

Svar från Stican 2010-07-09 12:35

Tack Alf för dina uppmuntrande kommentarer.
Det har väl mognat frm mitt beslut och det var som jag skrev, kanske kuratorn som öppnade ögonen på mig, för jag såg inte så mycket på möjligheterna, utan jag försökte klamra mig fast vid vårt hus.
Nu skall jag se framåt och jag har satt i gång med att kontaktat en fastighetsmäklare.
Stig

Svara

2010-07-08 02:02   EGW

Hejsan Stig! Alltid intressant att läsa din blogg, och den är alltid väl illustrerad. Jag har tänkt mycket på dig och på vad du går igenom. Det var väl bra att du pratade med den där kuratorn. Själv har jag alltid haft svårt att söka hjälp av det slaget de gånger i livet då jag behövt det (fastän av andra orsaker än du). Men det är ändå min övertygelse att det är bra att göra det.

Välkommen att fortsätta berätta om vad du har för dig och vilken riktning ditt liv tar sig. Och glöm inte att ta fram någon av dina kameror igen och rasta den :-)

Besvara

Svar från Stican 2010-07-09 12:52

Hej Ernst.
Det gläder mig att du finner intresse i mina bloggposter. Som jag berättat tidigare så har jag en mängd bilder som är tagna under de drygt 32 åren som vi levt ihop och jag har ganska många bilder på Lena i olika situationer som kommer till användning lite då och då.
Samtalet med kuratorn var mycket bättre än jag hade föreställt mig, för hon lyckades väl på något vis lösa upp knutarna som gjorde att jag nu kan se möjligheterna i stället för problemen.
Utan att lova för mycket så kommer jag att fortsätta med bloggandet, och det kommer väl ett nytt avsnitt i "minnenas fotovision" så småningom.
I morgon lördag skall jag träffa mina tre barn i Nykvarn, där har min son Peter byggt ett hus i egen regi, men han är byggnadssnickare till vardags. Då tänkte jag ta med en av mina nyförvärv från Tradera, en Nikon F som är laddad med TRI-X så får vi se om det fastnar något på filmen.
Stig

Svara

2010-07-08 09:39   ojanson

Att skriva av sig kan vara en god hjälp på vägen. Du skriver också så bra att det är trevligt för oss andra att följa med.

Och du. Glöm inte att ta backup på disken.

Besvara

Svar från Stican 2010-07-09 13:02

Hej Olle och tack för dina vänliga ord om min "skrivkonst" .
Det är naturligtvis jätteroligt att det jag skriver förstås och uppskattas, och det förstår jag efter alla sympatier som jag fått under den här tiden.
Det är inte så lätt at skriva om och beskriva hur mina känslor är, men som någon vis mäniska sa någon gång "skriv som du tänker, så blir det säkert bra".
Du satte fingret på en viktig sak, jag har nog inte tagit någon backup på den senaste tiden. Så det är bäst att ta i tu med det också.
Stig

Svara

2010-07-08 10:09   Trullan

En mycket fin och rörande berättelse Stig.
Jag känner med Dig...
Kram Milla

Besvara

Svar från Stican 2010-07-09 13:13

Hej Camilla och tack för din vänliga omtanke.
Under den tid och i de bloggar som jag har skrivit om min hustrus bortgång så har jag inte berättat t om orsaken till hennes bortgång. Det var meningen att det skulle komma en förklaring någon gång, och nu tyckte jag att det blev ett bra tillfälle. 2009 blev ett prövningarnas år med mycket sjukdommar.
Men nu försöker jag att se frammåt igen, men jag vet att det kommer säkert perioder av saknad.
Du får en kram tillbaka.
Stig

Svara

2010-07-08 11:27   Elin Torger

Säger som de andra, mkt fint berättat, levande liksom. Vackra bilder som flöt ihop så bra me texten.
O håller me, det e bra o skönt att få skriva av sig ibland.

/E.T

Besvara

Svar från Stican 2010-07-09 13:29

Hej Elin vad glad jag blev att du kommenterade min berättelse.
Det var länge sedan vi utbytte kommentarer om varandras bilder, och jag minns särskilt en bild som jag hade tagit på Madeira som du skrev nästan en avhandling om, och den heter "Utsikt-mot-Porto-da-Cruz-på-Madeira-1986".
Att skriva är, som du påpekar ett sätt att bearbeta sin sorg och saknad och när andan faller på så börjar jag att skriva på en ny blogg. Men det har tagit lite tid ibland att få inspiration precis som med fotograferandet, så går det lång tid mellan fototillfällena.
Stig

Svara