Om en annan kamera och några bilder från Hälsingland

Nu handlar det om min första småbildskamera en Minolta ER. Den köpte jag omkring 1965 och det blev av efter att jag tyckte att min gamla Zeiss var alltför omodern. Det blev för många misslyckade bilder på en rulle som bara innehöll 12 rutor.

                    Filmkänslighet                                      Bländare                                       Slutartider

Slutartider                                       Bländare

Det var ju inga hissnande skillnader mellan Zeiss och Minolta på bländare och slutartider. Men.......

Minoltan levererade 24 eller 36 bilder på en rulle så det fanns utrymme för att "slösa" med bilder. Minolta- ER, var en enögd spegelreflex med fast optik Rokkor TD 1:2,8 f=45 mm.  Slutartider 1/500 till 1/30 och B, Bländare 2,8 - 22, och så har den exponeringsmätare, snittbildmätare samt anslutning för blixt,  vilket underlättade fotograferingen, så förutsättningarna fanns för lyckade bilder. På objektivet ställde jag in från 10 till 400 ASA eller från 11 till 27 DIN.

Men visst blev det en del misslyckade bilder med Minoltan också, för det krävdes att ställa in skärpan och det blev väl lite si och så med att hantera snittbildmätning som var lite tidskrävande. Kameran var till en viss del halvautomatisk där det fanns ett läge A, då var det nog halvautomatiskt, eller också kunde jag göra olika val av bländare och slutartid. Minnet sviker lite men allt fungerade för 50 år sedan.  

I en av mina första bloggar "Återblick första delen"   skrev jag bland annat om min Minolta ER.

Kodachrome 64

Med min Zeisskamera fotade jag med olika filmsorter svartvitt, dia och negativ färgfilm, när det gällde filmvalet med Minoltan så blev det dia och negativ färgfilm, men aldrig svartvitt.

Under flera år fotade jag med Kodachrome och de bilderna håller fortfarande hög klass, men jag använde även andra filmsorter och det blev en blandning av dia och neg film. Det är ganska imponerande att bilderna håller så bra kvalité efter drygt 50 år, och de är fortfarande i sina original- ramar av papp.  Alla bilder är tagna med Minolta ER och nästan alla är tagna med Kodachrome, vilket ASA-tal kommer jag inte ihåg, men det fanns 25, 64 0ch 200 ASA att välja mellan. Bland övriga filmsorter var det kanske större valmöjlighet vad gäller ASA eller DIN. 

Min bror Lasse kommer gående från Lillåkern 1965

Gården Lillåkern ligger i Färila i mitten av Hälsingland, och har en särskild plats i mitt hjärta, för gården arrenderades av min faster Astrid Karlsson efter hennes mans bortgång 1950, och inför julen samma år beslöt min pappa att vi skulle hälsa på och det blev en vistelse som har etsat sig fast i mitt minne. Något år senare så åkte vi tillbaka på sommaren till faster Astrid,  för ett par veckors semester, och efter ytterligare några år, kanske 1957, så åkte jag till Lillåkern på motorcykel för en veckas semester. 

1965 fick jag och mina föräldrar hyra bostadshusets övervåning på somrarna 1965- 1969, av Erik Andersson, som nu var den nye ägaren av Lillåkern. Bottenvåningen disponerade Eriks son Sture med familj.  Efter en schism med sonhustrun Karin Andersson, så flyttade vi till en annan gård som heter Drabo, och den ligger i samma trakt, och där tillbringade jag och mina föräldrar somrarna fram till 1989. Senast jag besökte trakten var sommaren 2007.  Om jag uppbådar lite energi så kanske jag plitar ned några rader i en annan blogg om somrarna på Drabo. Vi får se hur det blir med det. 

Infarten till Lillåkern 1965

  Stortvätt på Lillåkern och Susanne hjälper till 1965

Mamma hänger tvätt på Lillåkern 1965

 Peter (i mitten) åker på hölasset på Lillåkern 1965  Minolta ER och Kodachrome 135 film.

Lisbet och Peter bärgar hö på Lillåkern 1965  tyvärr med en del skaknings eller rörelseoskärpa. 

Farbror Erik, Lasse och Peter 1965

 Höbärgning på Lillåkern 1965

  Det blev en del lata dagar under semestern och här äter vi lunch vid Sånghussjön 1969

Under påsklovet gjorde vi snögubbar och snögummor på Ranvall som ligger en bit från Lillåkern 1969

Susanne och jag tar en kaffepaus på Ranvall i närheten av Stocksbo 1969 Foto Lisbeth Cannermo

Ett dimstråk har bildats i sänkan mellan Lillåkern och Stocksbo en vintermorgon på Lillåkern 1969

Minoltan blev i första hand en kamera att ta familjebilder med, men det finns också en del bilder som man kan kalla dokumentära. Under tiden vi hade vårt sommarboende i Hälsingland så togs det en del miljöbilder också.

Skymningsbild av vedboden, hemlighuset och till höger står ett härbre på Lillåkern i bakgrunden syns Vallåsen 1965

Vägen till Stocksbo 1965

Utsikten över Färila är tagen  från ett utsiktstorn på Vallåsen 1965

Panorama av Ljusnan från Fönebron i Färila 1965,  Panoramabilden sydde jag ihop av 2 bilder i ett program som hetta ArcSoft Panorama Maker .

 Klara för hemfärd från Lillåkern 1967 Minolta ER och Dia 24X36 Perutz Color C18

Här var hela min familj samlad, mamma Eivor,  min bror Lasse, min fru Lisbet, pappa Emil, och mina barn Peter och Susanne. Bilarna var Opel Rekord och VW Karman Ghia, årsmodellerna har jag glömt. Minnet sviker även när det gäller bilderna från Lillåkern, så man får ta årtalen med en nypa salt. Det jag vet är att på Kodachromebilderna så är det instansat 1965 på pappramarna.

Det var historien om min andra kamera Minolta ER, och jag måste säga att utvecklingen har ju gått framåt på femtio år. Från en som jag då tyckte var en ganska modern småbildskamera, men jämfört med dagens fantastiska kompakta systemkameror så var den ganska så enkel. Men den fyllde vårt behov då.

Avslutningsvis vill jag berätta att jag läste en blogg härom dagen, och lärde mig ett nytt ord  "kameraanvändare", ett ord eller benämning jag aldrig hört tidigare. Kanske jag passar in i den kategorin i stället för amatörfotograf. Men jag undrar, är vi inte alla fotografer längre?

Med dessa ord så avslutar jag den här bloggen.

Ha det gott

Stig

2016-04-11 08:44   gunte

Väldigt trevlig berättelse
och tillbakablick i din fotohistoria..
Mv Gunte

Besvara

Svar från Stican 2016-04-11 16:37

Hej och tack så mycket för vänliga kommentarer. Min fotohistoria sträcker sig tillbaka till mitten av femtiotalet och då var det inte mycket bilder som blev så mycket att hurra för. Men med Minoltan så blev bilderna avsevärt bättre, och det får jag nog tacka kameran för. Det var ju lika spännande varje gång jag hämtade ut diorna från fotoaffären. Hur många godkända bilder det blev.
Ha det gott/Stig

Svara

2016-04-11 08:51   Khalad

Mycket fin berättelse och nästan en släkthistoria! Mycket fina bilder har du också av trakt som är naturskön och där gårdarna ligger med betagande utsikt. En blogg som är rolig att läsa och titta på, tack Stig!/ Björn T

Besvara

Svar från Stican 2016-04-11 16:28

Tack Björn. Tja släkthistoria kanske, det var väl inte meningen från början att det skulle bli. Min tanke var nog att det skulle bli en berättelse om en kamera. Men när jag försökte sätta lite text till bilderna så blev det en berättelse i berättelsen och det blev ju en lite komprimerad historia om gården Lillåkern.
Ha det gott/Stig

Svara

2016-04-11 09:32   Sten Björklund

Verkligen roligt att du delar med dig av din historia. Jag är själv född 50 så det var kring 1964 som jag började fota. Svartvitt för det mesta. När jag övergick till Dia 69 - 70 ? köpte jag några gånger Perutz. Både Dia och Super 8. Ett misstag som visar sig idag. Färgerna har helt försvunnit. En hopsatt S- 8 rulle på 8 filmer är 7 Perutz och den sista Kodak. Kodak är nästan opåverkad av tidens gång. Ser fram mot fortsättningen i din nästa blogg.
Sten

Besvara

Svar från Stican 2016-04-11 16:22

Tack Sten för att du uppskattar min historia, och det är roligt att dela med sig, jag hoppas ju att det även roar andra. Nu har jag inte kollat mina Perutz-dior ännu, men jag hoppas att de inte har farit illa under 50 års förvaring i en pappkartong.
Ha det gott Stig

Svara

2016-04-11 16:36   alf109

Kul att få ta del av din ungdom. Jag gillar att läsa bloggar där det finns en berättelse. :)
/Affe

Besvara

Svar från Stican 2016-04-11 16:46

Hej Affe det var kul att du uppskattar min berättelse. Men som jag skriver, så sviker tyvärr minnet och jag grämer mig över att jag inte skrev ned årtal på filmerna. Jag har försökt med hjälp av bilderna på mina barn fastställa ett ungefärligt årtal. När det gäller mitt handhavande med kameran så lämnar det mycket övrigt att önska, för jag hade inte mycket koll på hur slutartid och bländare fungerade så jag lämnade det mesta åt slumpen eller automatiken.
Ha det gott/Stig

Svara

2016-04-12 18:49   Margareta Cortés

Många fina tidsdokument i det här inlägget.
Klädsel, aktiviterter och bilar har ändrats med tiden, så det är bra att ha så fina minnen.

Besvara

Svar från Stican 2016-04-12 23:07

Hej Margareta och tack så mycket. Det är sant att mycket har ändrats men det är roligt att ha kvar bilderna som en påminnelse om en svunnen tid. Det är bara synd att minnet inte är lika tydligt som bilderna, för årtalen har jag fått skriva dit lite på gehör. Tänk om det hade funnits bildinformation på dia och negativremsorna, det skulle ha underlättat.
Ha det gott/Stig

Svara