Gryning

Så vaknade jag i tid, och kom ur sängen. Ner med cykeln 1 km till det gamla tegelbrukets dammar, numera betesmarker, fågelfrid, och våtmark. Det var värt det, helt klart.De flesta människor sover än. Stilla och luften fylld med  förvånande mycket fågelsång. Tar några bilder, flyttar mig 500 meter, knäpper några till. Cyklar hem, och är hemma när frun vaknar. Morgnar som dessa är sommarens bästa dagar. 

Gryning över slätten, riktigt härligt, ser ut att bli en fin dag. Men lite iskänsla i tårna, jag använder endast sandaler och inga strumpor när det är mer än 5-10 grader ute. Kyrkan syns genom dimman. Varje by får på avstånd sin egen karaktär genom kyrktornets form. Taket är ganska nylagt, en känd pyroman eldade upp det gamla.Gav mig en känsla av japanska träsnittSe där!Så tar jag vägen hemåtNu ljusnar detOch nu är solen uppe. Frukost!

Se i svart och vitt

Lite försök med svartvitbilder, som det heter. Som omväxling till alla starka färger. Men egentligen är det ju gråskala. På något sätt kan saker framträda tydligare i gråskala. Som i Tatis mästerverk - Semestersabotören. Fyrkantig bild, gråskala, och inte ett begripligt ord. Men det är just det - man koncentrerar sig på handlingen i filmen då. En genial film. 

Först lövträdslöparen. Satt och solade sig på en nyponros.En torrfura växer lite överraskande vid sjöstranden i den leriga platta sumpmarken. En vallmo, rött i rött. Men nu ses bara formen. När jag ser på blombladets struktur och form, då får jag tankar om 50-talsinredning, vet inte varför.En alldeles underbar väldoftande ros. Behöver stort format. Mitt omedelbara intryck när bilden var klar var lite känsla av evigt farväl. Både sorgligt, vackert och förgängligt.En kornvallmooch en mormorsrosOch så de vajande fälten igen, gräsets rörelse i den eviga vinden. Försökte få lite känsla av en mellanscen  i en svensk 50-talsfilmTill sist denna blyga sak, lusern möjligen, här mild i framtoningen.

Om möss och människors planer

I midsommartid gjorde frun och jag en utflykt till Kåseberga. En plats som är väldigt långt söderut i landet,värd att se året om, har god fisk, och branta backar ner mot havet, samt Ales stenar så klart. En märklig sak vid stranden, är att växtligheten är så annorlunda där. Och har det regnat lagom på försommaren, vädret är vackert och himlen blå, så en del år är backarna mot havet illröda av vallmo, himlen blå och havet glittrar. Helt underbart. Ja, det var det jag såg framför mig i bilen.

Denna dag var väderprognoserna högst osäkra, och regnet i Skåne hade fallit ojämnt. Men vi körde, och väl framme i Kåseberga var det nermulet, kraftig kall vind, och backarna torra med ganska lite vallmo. Men jag tog lite bilder, och vi åt middag. 

Först själva stranden, promenadvänlig, inte badvänlig. Backarna är ganska branta, så tung kameraryggsäck  plus vind var mycket utmanande när det gällde att hålla balansen. I förgrunden något slags vicker, bak det något strandgräs. Här var det lite vallmo, och en del blåeld.Kalla vindstötar slängde runt vallmon.Men en del ögonblick ljusnade det lite. Och vallmon är en blomma jag har svårt att se mig mätt på. Den är egenartad på så sätt, att när solljusets strålar faller snett in i den, är det som om den röda färgen förstärks och lyser själv. Detta kan inget foto i världen visa, och jag har försökt måla detta i akvarell, olja och akryl, men det lyser inte vibrerande rött från målningen. Så dels har blomman ett intryck jag aldrig sett någon fånga rättvisande, dels är den bara vacker i ögonblicket där den står. För om någon plockar och tar in den, så faller de röda bladen av snabbt. Men i mulet väder, ja då kan den avbildas riktigt.En tistel, höll fast den ett mindre blåsigt ögonblickNågon slags snårvinda, som tryckte sig mot markenBlåelden, fick inte bättre bild än denna. I det öppna landskapets blåst for blommorna ut och in ur sökaren som ett suddigt streck. Körde med 1/2000 dels sekund. Det var absolut nödvändigt att hålla i skaftet, men ändå riste och for de runt. En malvaSkrattmåsar fanns däroch trutarTog en bild med mobilen från middagsbordet. Fiskmiddagen var god, men de s.k. vitfiskwallenbergarna var inget annat än en kopia på en vanlig norsk fiskekaka. Som är gott f.ö.Stannade till på väg tillbaka, rågfälten vajadeoch vinden for över gräs och backar.

Blandade karameller

Så ännu en omgång bilder ,nu lite blandat.

När jag gick ut genom dörren fick jag se Skottlands flagga. Och jag gillar Skottland.Sen ner till dammarna. Svarttärnorna hade byggt sina bon, och var i par, nu var det i gång.Här är ett par, tror det är honan som ligger, och hannen gör sig stilig. Det såg ut så åtminstone, men vad vet jag?De gillar att sväva nära boetTydligen kan bon ligga tättDet här låg för sig själv, flytande. Om jag inte minns fel, byggt av skäggdoppingparet, stulet av tärnornaDet var lite märkligt att se. I en del av dammarna hade ett antal tärnebo legat tätt alldeles nyligen. Nu hade någon lagt boflottar just exakt där de haft sina bon.Sädesärlan brukar bygga under fågeltornetOch här finns en hel del trollsländorSen bort till ängarna, storspoven håller gärna avståndetGulärlan är lätt att känna igenEn kråka spatserar en bit ifrån. Bedömer mig, och finner mig helt ofarlig, trots mitt stora onda öga mot den. Kråkor blir nästan lika gamla som människor, de är smarta.Den är lite trött i värmen och ber nog kompisen framför att sakta nedSå tog jag lite bilder på ängarna igen. Sist hade jag mobilkameran, nu hade jag med mig min G1X, det blev klart bättre. Försökte med låga vinklar, men tycker det blev halvdant. Hade gärna testat med fullformat och 10mm optik, men såna grejer har jag inte.Men visst är dom härliga att promenera i

De fagra blomsterängar

Har visat fåglarna på ängarna utanför byn, men här är bilder på landskapet. Träden är borta, kråkorna är besvärliga nog mot vadarnas ägg. Ser varje år förändringen, från den kalla till synes döda jorden kommer det upp. Svävar som en mjuk ljuvlig matta över i överflödets tid. Men att förstå allt detta till fullo, det är jag oförmögen till. 

Detta är bildomgång nr 2 från mapp nr 12, allt taget under en förmiddag. Ibland händer mycket samtidigt. Två omgångar kvar att publicera efter denna. Måste tagit 500 bilder den dan. 

Just nu mycket gulplister och ängssyrasaftigt grönt, i våtmarker behövs ingen bevattning eller gödningEn del gräsarter bryter av. Skönt att inte allt är kvävegröntPrästkragarna där det är lite mer höglänt (en meter över havet?)och jag vet inte - slåttergubbe? fibbla?Och nu över till något helt annat - läsarfrågan. När jag senare tog bilder på en vråk, svepte denna lärkfalk plötsligt förbi i mulet väder på långt håll. Hemma ser jag i den usla bildkvaliten till trots, att falken tagit något. Faktiskt tycker jag det ser ut som en ladusvala. Men det går ju inte att avgöra. Frågan är - kan en lärkfalk slå en ladusvala?