Om möss och människors planer

I midsommartid gjorde frun och jag en utflykt till Kåseberga. En plats som är väldigt långt söderut i landet,värd att se året om, har god fisk, och branta backar ner mot havet, samt Ales stenar så klart. En märklig sak vid stranden, är att växtligheten är så annorlunda där. Och har det regnat lagom på försommaren, vädret är vackert och himlen blå, så en del år är backarna mot havet illröda av vallmo, himlen blå och havet glittrar. Helt underbart. Ja, det var det jag såg framför mig i bilen.

Denna dag var väderprognoserna högst osäkra, och regnet i Skåne hade fallit ojämnt. Men vi körde, och väl framme i Kåseberga var det nermulet, kraftig kall vind, och backarna torra med ganska lite vallmo. Men jag tog lite bilder, och vi åt middag. 

Först själva stranden, promenadvänlig, inte badvänlig. Backarna är ganska branta, så tung kameraryggsäck  plus vind var mycket utmanande när det gällde att hålla balansen. I förgrunden något slags vicker, bak det något strandgräs. Här var det lite vallmo, och en del blåeld.Kalla vindstötar slängde runt vallmon.Men en del ögonblick ljusnade det lite. Och vallmon är en blomma jag har svårt att se mig mätt på. Den är egenartad på så sätt, att när solljusets strålar faller snett in i den, är det som om den röda färgen förstärks och lyser själv. Detta kan inget foto i världen visa, och jag har försökt måla detta i akvarell, olja och akryl, men det lyser inte vibrerande rött från målningen. Så dels har blomman ett intryck jag aldrig sett någon fånga rättvisande, dels är den bara vacker i ögonblicket där den står. För om någon plockar och tar in den, så faller de röda bladen av snabbt. Men i mulet väder, ja då kan den avbildas riktigt.En tistel, höll fast den ett mindre blåsigt ögonblickNågon slags snårvinda, som tryckte sig mot markenBlåelden, fick inte bättre bild än denna. I det öppna landskapets blåst for blommorna ut och in ur sökaren som ett suddigt streck. Körde med 1/2000 dels sekund. Det var absolut nödvändigt att hålla i skaftet, men ändå riste och for de runt. En malvaSkrattmåsar fanns däroch trutarTog en bild med mobilen från middagsbordet. Fiskmiddagen var god, men de s.k. vitfiskwallenbergarna var inget annat än en kopia på en vanlig norsk fiskekaka. Som är gott f.ö.Stannade till på väg tillbaka, rågfälten vajadeoch vinden for över gräs och backar.

Hemomkring

Börjar med  nästan-gatufoton, för det är både gata och torg. Fortsätter sen med trädgårdsblommor, där ämnet är outtömligt, känns det som. Måste därför ta bilderna i omgångar, det blir för mycket annars. För övrigt var det ju fullmåne, och då får jag ofta sömnstörningar. Kroppen är trött, men huvudet på högvarv, fullt av ideer. Så jag satt och gjorde vid trädgårdsbilder tills koltrasten började sjunga. Men i dag går jag på lågvarv.

Torget i Åhus, kl 10 en helgförmiddag. Endast pensionärer så dags som handlar.Här säljer lokala producenter sina varor, som kött av olika slag, grönsaker, bär, plantor, gott och dryck. Och sen en del andra. Det här är fina grejer. Riktiga varor till bra pris, det är så jag lever åtminstone.Inte så mycket folk ännu, skönt att slippa trängasOch här är inte-mat-avdelningenMed en 10A säkring till flera kylbilar och hela torget, fick en man rycka ut med mera ström. Och nu över till något helt annat. 2 blombilder tagna med mobilkameran. Den kan ge lite underliga effekter, på gott och ont. Först den här strålande-ljuset-effekten. Digitalisen är fin, men attan så giftig för små barn.Den här rosen kunde jag inte låta bli. Och sen de följande bilderna, tagna med Canon 1200D och Tamron 90.Den här doftpionen är underbar, men den vill sig inte på bild, känns det som.

Jersminen, doftjersmin. Underbart tung doft och bra häckväxt.Sen en trädgårdsvariant av blåklint. Så skarp och tydlig, att den nästan flyger på betraktaren. Men nu över till mina älsklingar, rosorna. Jag försöker avbilda dem som jag ser dem, som det känns. Denna rosa ger romantiska känslor, mjukt och milt, underbart.Och så en oemotståndlig, när ljuset plötsligt silar ner genom lövverket och faller på den. Lite gammeldags romantik en vacker dag, måste komma nära och känna doftenoch här med något gammal-kamera-filter jag fann på efternatten

Promenad på Håslövs ängar

Håslöv är ju ett gammalt namn på delen av byn närmast staden, vid kyrkan heter det Gustav Adolf och mot Fjälkinge till Palestina. Byn heter Skånes Viby. Där är det stillsamt. Enligt en lantmäterikarta från 1600talet såg delar av byn likadant ut då. Min tidigast spårbara förfader, Jochim Jochimson från 1600talets Sverige (baltstaterna i dag), fick gården närmast jag bor som förläning efter att ha överlevt en 7-8 krig. Att jag bor så nära är en tillfällighet, eftersom släkten länge bott i Östra Göinge. 

Nä, det var en utvikning. Håslövs ängar är ett naturreservat utanför byn. De hus som ligger närmast finns där för att 100årsöversvämningarna går dit, men inte längre. Helgeån rinner genom Hammarsjön där, i Norrland hade den hetat Hammarselet. Sjön översvämmar årligen när vårregnen kommer och Smålands snö far ut i Östersjön. Sjön kan då minst dubbla ytan.Och mer om östanvinden trycker upp havet. Normalt har den ett medeldjup på 0,8 meter. 

Håslövs ängar är en s.k. fågellokal och folk kommer i April-Maj för att se. Sen är där knappt en människa, bara kor sommartid. Men vackert är där året om. Eller åtminstone friskt när vinden står i och blötsnön ligger horisontalt i luften. När det fryser om vintern är det stora ytor för skridskor. Tyvärr njuter folk i trakten närmast inget alls av all denna rikedom. De går till sport och köptempel.

Ängarna är väldigt öppna, och utan bra brännvidd blir det inga fågelbilder. Denna dag var det mulet, men det blev bilder ändå.

Där finns naturligtvis karaktärsfåglar, som sånglärkan. Den är alltid först. Men vad lever den av i den vindpinade Marsfrosten. Frön?Och så storspoven förstås. När sonen var liten sa han storboven.Plötsligt far en svarttärna förbi. Har inte hänt mig på denna plats innan, för den hör normalt inte hemma där en bra bit upp på land. Jo, det är en trollslända i näbben. Favoritmaten första halvan av sommaren.Gulärlan  matar ungaroch här är ju ungenSå mjukt och vackert mot hårt och hemskt samtidigtTofsvipan kommer direkt efter sånglärkan. Drar över från Tyskland när vinden är rätt. Trycker sedan ett tag bak Kåsebergas stranddyner innan den drar hit.Och så gladan på sin patrullrunda. En fågel som ökat enormt i antal på 30 år.Plötsligt en flock på 18 tranor. Aldrig hänt mig förr här. Och helt oväntat mitt i sommaren. Men både tranor och sångsvan har häckat ganska länge vid sjön. De stora vassområdena är ju ödemark.Starar finns där kor finns. Ömsesidig nytta. Men när körsbär och annat mognat är de verkligen inte så söta längre. Ungstararna kommer in i små attackflockar på låg höjd som Spitfires. Det är tyst en stund, och sen kokar hela trädet av starar i fullt slagsmål.men just nu är det kul att se dem.

Om flygfän och annat

Var ute i morgondaggen i går. Cyklade ner till träsket. Mycket att se, underbart att höra. Vackert, varmt, paradisisk fågelsång, insekter surrar.  Det blev en förskräcklig hög med bilder. Så jag få publicera det i 4 omgångar. Tanklös som vanligt cyklade jag iväg i finbyxorna, men som tur var blev de inte sönderrivna. Jag går inte alltid på upptrampade stigar, så det har olyckats en del kläder. 

Först landade storken, hannen som inte övervintrar i byn.

stiligtGrågåsen, inte oväntat mitt i GåsariketGulsparvenTalgoxen, lika vacker som de andra i skogenLövsångarenTrollslända. Kan inte arterna, väldigt svårt att lära sig.Men fina är domGulärlan. Lite svårt med skärpa, mjölksyra i armarna trots stöd mot stolpe.Och så här går det för den som skriver blogg på en våning och bakar samtidigt på en annan. Men bullar blev det!

Glädjeutflykt

Då vi varit infekterade länge, och hållit oss hemmavid, var det en glädje med varmt väder och en utflykt äntligen. Det blev Forsakar, några mil hemifrån. Det är en bäckravin i bokskogen vid Degeberga, Kristianstads kommun. Skånes raviner är som bäst i april - maj månader. Med kameror, kikare och matsäck åkte vi. Och blev inte besvikna. Tog några fågelbilder när vi stannade vid Egeside träsk på vägen dit. Vi var nästan själva vid Forsakar, och ljuset var fantastiskt. Dessutom är boklöven så goda nu, söta, milda och finns i mängd. Kossor och kalvar vilade i solen vid sidan om ravinen, hjortar smet skyggt in skogen när jag med Panamahatt och storkameran flåsade över backarna.