Spindlar -de lever sitt eget liv

Före sensommaren såg jag knappt en insekt häromkring, men sedan kom de, och spindlar i överflöd. Det är tacksamt för den som har makroobjektiv och intresse. När jag ser på bilderna, så är spindelns kropp väldigt lik uppbyggnaden av de läckra skaldjur vi äter. Exoskelett med innehåll. De lever ett lite undanskymt liv, men kan ibland komma fram i solen. Eller så kan jag leta upp en, t.ex. i ett skjul. 

Spindlar - araneae - består av fram och bakkropp, samt har åtta ben. De har i stort sett alltid käkar med giftigt bett, men ofarligt för oss här i Sverige. Bytet fångas, gift sprutas in, och sedan suger de i sig maten. De håller nere antalet skadeinsekter i trädgården. En del arter jagar sina byten, en del fångar med nät. Vanligast har de åtta ögon, för bra runtomsikt. De har hjärta, men inget blodomlopp utan ett öppet system. Hjärna och nervsystem. De andas antingen med ett lamellsystem (inte så bra) eller rörsystem (extremt effektivt). Matsmältningen sker först i bytesdjuret (giftet som sprutades in), sedan i tarmen. Sedan har de också ett kärlsystem med njurfunktion. Äggen läggs i en silkeskokong. Intressant är, att små spindlar kan sprida sig över världen genom att släppa ut en silkestråd som sedan vinden tar tag i, spindeln lyfter och kan stiga väldigt högt upp till starka luftströmmar. Som bekant har ju luften helt andra egenskaper för en liten lätt varelse.

Korsspindeln är benämnd hjulspindel på grund av nätets form. Dock verkar detta exemplar bryta regeln. Fann den i trädgårdsskjulet.FramifrånLe mot fotografenFixar nätLite mer färg på undersidanPåverkas inte så värst av tyngdkraften?Hänger i tråd med limdropparSe här, en helt annan art, så pytteliten och av jaktspindeltyp. Gillar att gömma sig under blad. och till sist en brunmurrig typ i brunmurrig omgivning och av för mig okänd härstamning. 

Från trädgården

Bara lite trädgårdsbilder. Presenteras ostrukurerat. Hemma är det ännu riktigt varmt, och mycket torrt. En del bilder helt nya, andra 3v gamla.

En liljas pollen. Nu är blomstänglarna torra bruna pinnar. En maskrosPersikor av de mindre sorterna, framtagna av ryska/baltiska växtförädlare en gång i tiden. Mycket tåliga, rikbärande och goda, men inte så storväxta med stooora superaromatiska frukter som de mer exklusiva. De sistnämnda mer ett vågspel, utsatta för sjukdomar m.m. F.ö. sprutar jag ingenting. Har en  mycket blandad trädgård (en del skulle säga rörig) som motverkar angrepp genom mångfald. Tror det fungerar så. En morgonrosOch frukostbjörnbärEn dags skörd att ge dottern (glömde ta med äpplena). Från vä uppe: Plommen Reine Claude, finpersikor, mullbär, tomater och björnbär. Favoritposition på eftermiddagen. Går fortfarande fint i hettan.Ytan av ett löv. Ser nästan ut som välpolerat grönt läder.Så till sist, har spindlarna kommit, i mängd.

Nytt monokromt, ljus och levande varelser

En ny laddning bilder vidgjorda, startar med de monokroma som vanligt. Ja, jag skriver monokromt, det blir gärna lite olika skiftningar när det experimenteras. Denna gång är enbart Lightroom använt, håller på att lära mig dessa program, lär ta tid med grunderna. Ett program väl värt sitt pris. 

Startar med de små djuren, en korsspindel. Inget för de med araneae phobia. Här står den på sin konstruktion av urstark tråd.En sidobild, gräddnyans som omväxling. Tråden sviktar inte det minsta trots spindelns relativa storlek och tyngd.Hänger i en tråd. Här syns de små dropparna lim på tråden. Det finns tät torr väv också. Och nu över till något helt annat, en igelkottsunge. Försvinner in i häcken med sitt sniffande lilla tryne (hedgehog)Här en mossros med morgondaggOch en daggdroppe längst ned på ett blad, tänker på Anne Linnets "En dråbe af godhed" - en av de bästa sånger som gjorts. Hon är tyvärr alldeles för okänd i detta land. Hennes "Tusind stykker" lyckades Laleh misshandla hjärtskärande. Även de bästa kan misslyckas.Sen lite morgonljus i trädgården, finns det ett finare sätt att möta morgonen? Ja, frånsett en älskad person menar jag. På närmare håll

En liten sträcka av Mjöåns dalgång

Sitter här inne och skriver i den mest tryckande svettdrivande sensommarvärme, medan hallonen är små och torra där ute. Det är ovanligt väder just nu. 

Nåväl, i min föregående promenad kom jag fram till Mjöån efter en lång och sned nedstigning. Jag väljer att gå nedströms, för det är betydligt lättare. Uppströms är det närmast tvärstopp i ravinen. Vattenflödet är inte mycket, men troligen nog för överlevnad av de små som lever i det. Tyvärr har hetta och torka fortsatt i 3 veckor efter att bilderna togs, så det är nog snart kritiskt. På senvinter och vår forsar vattnet fram, och när jag sist var här vid den tiden, såg jag strömstare. Och en död kronhjort mitt i forsen. Det var gott om vildsvinsspår, nu fanns det inga tecken efter dem. Faktiskt inte ett liv mer än jag. Och vråkarna över lövverket. 

Här går stigen ned till vattnet, och nu syns ån. 

Mycket sten, lite vatten. Men allt ser friskt ut. Lövverket sträcker sig över.Träjon tror jag. Här går det bra att stå en stund. Svartvitt? Nä, gick inte så bra. Så hem igen till trädgården. Första körsbärslövet har gulnat.Mullbären är godast andra halvan av Augusti. Bör ätas direkt, förlorar all smak vid uppvärmning. Träden växer oerhört, och har märkliga blad, som ändrar utseende mycket under året, såväl storlek som form. Olika också längst ned eller upp i trädet. Och så Reine Claude plommonen. Nu ett minne blott. 

Promenad genom bokskogen mot Mjöåns ravin

Mjöån rinner genom en ravin ovanför Ö.Sönnarslövs plantskola. Den är viktig för havsöringens fortplantning, men ganska liten och torkdrabbad i det allt varmare och torrare klimat det är för tillfället. 

Nu hade jag inte varit där på länge, så när jag kom dit blev jag lite förvirrad och desorienterad. Det hade blivit ett stort kalhygge av bokskogen ovanför ån. Så jag parkerade och gick över hygget ner mot ån, inte ett spår kvar av landmärkena. 

När jag gick nedåt snett över hygget hörde jag många kontaktläten från en rovfågelsfamilj som kretsade över träden, men de gick inte att se. Plötsligt dök en en upp just över topparna, och jag lyckades slänga i väg en bild. Fågeln såg ljusare ut i verkligheten, nästan vit. Men vad är det för fågel? Jag blev inte klok på det. Sedan kom jag in i bokskogenHär närmar jag mig ravinen. Det blir brantare hela tiden. Lite längre fram ska man inte gå. Där är lutningen så kraftig just vid denna passagen av ån, att man rutschar ohjälpligt ned mot ravinen, och där är det ett lodrätt fall över klippan rakt ned i stenarna i ån. Ingen plats att ta med barnen till. Samma i svartvitt, men svartvit bokskog lyckades inget vidare. Närmare kantenNä, bäst att dra sig uppåt och följa stigen där, innan det går att vika av snett nedåt på ett bekvämt sätt. Det var en riktigt solig varm dag.Lövsal kan man kalla det. Här går promenaden snett nedåt.Och där nere kom jag på en stig som går längs med ån. Mer kommer.