Strandkråkorna

I Åhus fågelskyddsområde lever en grupp kråkor, som verkar mycket medvetna om skyddsområdets gränser. De håller sig där inom, ser dem nästan aldrig utanför. Och det är klokt, för där är de skyddade för jakt, fredade från promenerande folk under häckningsperioden, och kan finna mat. Födan kan finnas i vassarna, i dammen eller leran runt, bland betesängen och boskapen, eller som nu under vintern: De små musslorna i strandkanten. Musslorna finns där året om, men verkar vara deras stapelföda om vintern, speciellt goda är nog de som sitter fast i uppspolad tång. 

Kaxig stilKollar omgivningen med korta mellanrum under måltidenTröttnat på fotografenSpanar drömmande mot havet, det blev lite som ett porträttI Denna dag var kråkorna inte så skygga, märkligt nog. De såg lugnt på mig, flyttade sig makligt. Vana vid fotografer och flanörer.Här var en märklig individ, stod ensam på en udde och gjorde sig så ful som möjligt. Kraxade ljudligt på ett närmast parodiskt sätt. Betedde sig som en skådespelare, som läst in Rickard III (Shakespeare) och spelade ut för fullt. Ser på mig om den gjort intryck, plockar musslor ur tången den håller i.Så lite flyktbilderdet är oemotståndligt för migBlinkar?Jo, det var en grön sak där ute i havet. 

Större hackspett

En stannfågel som lever allmänt utspridd; inte bara i landet, utan från Europa till Ochotska havet. På bilderna är det en och samma individ; en hanne (röd fläck i nacken). Den har sitt revir i ett klibbalskärr, där den också är fotograferad. Själv upplever jag dem som mindre skygga då de serveras mat på vintern. Nötbehållaren i trädgården är en favorit. Året om går det att lokalisera hackspett genom näbbens trumvirvel på trädstammen, och i häckningstider kan de ha många högljudda rop, speciellt om flera par har revir intill varandra. 

Nötväckan

Sitta europaea med fint namn. Stannfågel som kilar upp och ner för trädstammen som den vill. Har sitt fasta revir där den gömmer jordnötterna jag gav den i skogen. Flyger iväg sådär 50 meter, kilar in nöten i en springa, sedan samma om igen. Minns nästan alla nötter genast, men har glömt många mot slutet av vintern. Men det gör inget, den gömmer inom en begränsad radie på favoritställen, så den vet ändå var den skall leta. Vid vårhäckningen är den högljudd, det går knappast att missa om det finns en nötväcka i skogen. Av färgerna att döma, är det möjligen både hane och hona på bilderna. 

Rödhaken

Sötshock! kunde rubriken också varit. Det är en liten söt favorit som jag värnar mycket om i trädgården, blir glad varje gång jag ser den. Dessa bilderna är också tagna i skogen för "rätt" fotomiljö. Tycker bakgrund och miljö gör mycket när levande varelser skildras. Dess färg gör den lätt att upptäcka i vinterskogen; ibland rör den sig vid marken som en gärdsmyg, ibland sitter den 2 meter upp på en gren. Gillar täta snår, och har en vårsång som ibland låter som de klaraste porlande toner, en riktig favoritsångare, ett närmast himmelskt ljud. 

Nu blev det ganska många bilder, men till sist blev det omöjligt att välja bort fler, den är så fin.

Kråkor

En ganska svår fågel att fotografera, går knappast att smyga sig på dem. Men denna gången gick det bra, avståndet till den utspridda flocken var precis lagom. De såg hur småfåglarna fick mat i skogen, och höll noga uppsikt över allt som skedde, naturligtvis på behörigt avstånd. Då spanarna är utspridda, är alla manövrar från min sida dömda att misslyckas, men nu var de så nyfikna, och avståndet de satt på passade brännvidden fint. Det var bara att fotografera? Nej, de satte sig nogsamt med någon risig gren emellan, så jag fick lirka och stå i olika ställningar för att hitta en glugg i riset. Det accepterade de. 

                ...och så till sist - en skata.