Pumpagubben och hans vänner

Pumpagubben kom till under Allhelgonahelgen. En reslig figur som stod utanför fönstret med lysande ögon medan familjen åt middag inne. 

Sen åkte familjen och Pumpagubben blev matad med frön och nötter. Han stod lika stolt. Men ögonen lyste inte mer om natten.Snö och kyla kom. Pumpagubben var generös med maten gentemot sina vänner.Det kunde vara minus tio på natten och plus 5 på dagen, Pumpagubben började känna sig mosig. Jag fick stötta honom lite, för att han inte skulle tappa huvudet. Men vännerna fortsatte komma troget, Pumpagubben var en generös natur. Rester från den upplysta perioden fanns kvar inne i gubben, men gästerna brydde sig inte. De fortsatte att komma, men oj som huvudet hänger!Gästerna brukade hoppa jämfota ut, och detta med en hastighet som ögat icke kunde följa med i. Även de lite mindre, de med blå mössa, brukade hälsa på.Fin inflygning!En riktig "efter partyt" bild?

Solen går upp

Varje dag går solen upp, det är ju inget särskilt, men samtidigt livsviktigt. En del vinterdagar märker man inte riktigt när den eventuellt gått upp. På sensommaren tog jag en liten cykeltur utanför byn, just för att fånga soluppgången. 

Det gäller att hinna före solenoch möta den på vägense hur den förgyller alltgör det vardagliga vackertnu kryper den några grader över horisontenstiger och skiner genom trädens lägre delarkänns välkomnande varmstiger lite tillsprider sin skönhet över fälten en stund innan det torkar uppoch nu är det strax över och allt blir platt.

Vädret denna veckan

Tänkte att jag skulle lägga in bilder tagna i dag, och inte ur det digra lagret. Så jag gav mig ut, det är ju hälsosamt. 

Det regnar en vecka nu, en kompensation för den torra sommaren. Men det är inga problem, om kläderna blir blöta är ju huden vattentät. Kameran torrt nedpackad, den blir blöt nog ändå när den tas fram. Fick ta normalcykeln, då elcykeln var på reparation, en plastgrej kärvade så växlarna vägrade. Så här ser det ut 1 km hemifrån.Gräset var det mest färggranna, fick stanna och se på det lite. Genomblött, men fint. Nere vid sjön går korna, alltid med baken mot vinden. Regnat strilar friskt. En spång är utlagd.Bakom står cykeln tryggt.Här finns några båtar, mest till and och gåsjakt. Sjön är grund, den långa pinnen är till att staka fram den flatbottnade båten. Sjöns sista yrkesfiskare, pensionerad sen 15 år, har också sin båt här. Ett fågeltorn är där, mest för utsikten. Här söderut.Västeroch österut.

Bilnostalgi

Kunde inte låta bli att lägga ut de här 3 bilderna, föreställande en Volvo 144 - 68. 

Bilen köptes 10 år gammal för 10.000, kördes 10 år, såldes för 1.000, och jag tror faktiskt den rullade 10 år till. Kvalitet vet jag inte, mer grovsmide. Men den gick att reparera tämligen enkelt, till skillnad från dagens bilar, som är 100% elektronikberoende. Köpte Volvos original verkstadshandbok, där alla toleranser stod, alla mått. Reparerade precis allt på den, kunde varenda skruv. Bilen var stark som en traktor, och jag kom alltid fram, på något sätt. Hastighetsmätare behövdes egentligen inte, den lät olika på olika hastigheter. Och hade en mängd olika egenheter. 

Här svetsar jag. Strippade bilen här och där ibland, lagade alla rosthål med 1mm stålplåt jag värmde körsbärsröd och formade. Sprutade sen Tectyl inuti och utanpå. Denna metod hade högre hållbarhet än originalet. Gick bra att hårdlöda kylare också. Fortfarande ger doften av varmt stål en härlig känsla. En utflykt till Kolmårdens djurpark med barnen. Mamma fick sitta mellan barnen i baksätet, så slog de inte ihjäl varandra. Tältet på taket. Jag körde i stort sett på grusväg hela vägen upp, ibland på känsla, för alla småländska grusvägar verkade inte vara kartlagda. Gillade att köra grusväg, älskade uppställ. Innan Åtvidaberg körde vi på en evighetslång ödeväg benämnd lersnoken. Den slutade i en nerförsbacke just innan Åtvidaberg. Där lade elen av, bilen rullade i nerförsbacken in i orten, den första byggnaden var Volvos reservdelsförsäljning, där en ny jordkabel inköptes. I Kolmården dog den, det var kolet i fördelaren. Tog en snickarpenna ur bagaget, tog ur blyertsen, och satte den mitt i fördelaren: perfekt, det höll hela vägen hem. Genom lejonparken blev det svettigt, sommar, rutorna uppe för lejonen, och full värme för bilen ville överhetta. Men ack så mysigt var det, en tidig morgon vid en småländsk sjö. 

En promenad där det är ömsom svart, ömsom vitt

Efter att ha sett rådjuren gick jag in i skogen, en aleskog där den stora svarta boskapen (black angus) går. Det har sina stigar där, jag följde en. 

Visst ser den lockande ut, boskapsstigen in i skogen. Vackert sommarväder, lite spännande. Med visst mod i barmen går jag framåt.Ovanför skiner solen, och jag börjar tänka på en dikt av Tranströmer. Det finns mitt i skogen en glänta - som bara kan hittas av den som gått vilse. Det är ett underbart visdomsord. Jag fortsätter framåt på stigen, njuter av skuggspel och solOch det blir snårigareOch snårigare. Vackert skuggspel och förvirrande mycket detaljer. I kaoset finns mest information, så är det ju. Kanske vi upplever det som kaos då våra hjärnor är så väldigt begränsade.Och där långt inne, vilar gåtan. Om ett räd faller i skogen och ingen hör det - gör det då något ljud? Detta filosofiska tvistemål är denna dag för mig helt solklart: Visst tusan gör det ljud! "ingen hör det" o.k. med ingen menas nog ingen filosoferande människa i närheten. Men här finns kor, insekter, fåglar och annat som hör. Och ljudvågen fortplantas ändå, en ljudvåg behöver filosofer lika mycket som en fågel behöver ornitologer. I viss mån, men egentligen lite. Nöjd med detta går jag hemåt igen. 

Tillägg: alla bilder redigerade i Elements 14 och Silver Efex, före jag köpte Lightroom.