Fotografera ljus
Egentligen tar ju alla som fotograferar bilder av ljus, kameran är ju en låda avsedd att fånga in ljus på ett förutbestämt sätt ett givet ögonblick. Men att ta en bild på själva ljuset i sig, fånga in dess egenskap, karaktär, skönhet, eller annat kan vara svårt och utmanande, såväl för utrustning som fotograf. Man kan fånga in ljusets karaktär oavsiktligt, t.ex. att i soldis ta en bild långt i väg på en fågel, det blir lite kontrast. Eller ta porträtt vid ett soligt fönster, det blir stor kontrast. Det finns klart, disigt, blått, varmt m.m. ljus. Jämnt eller ojämnt fördelat. Egentligen är ju ljus av elektromagnetisk karaktär, och färdas med sin givna hastighet (i huvudsak) genom den diffusa dimension som kallas tid. De delar som reflekteras uppfattas av oss som en färg. När det färdas genom vissa medier får det särskilda egenskaper, t.ex. när det går genom atmosfären ser det ut som blå himmel ( Rayleigh scattering). När det passerar ögat och processas i hjärnan får det en annan egenskap ( Åh- blå himmel! Härligt! ), nu känslomässig. Så ljuset har en egenskap i fysikens värld, en annan hos betraktaren.
Nu över till bilderna, som jag inte gör några storartade anspråk på med tanke på texten ovan, de bara är tagna med tanke på att jag gillade ljuset just då, just där.
Först regnbågen, där ljuset bryts prismaliknande på sin väg mot mig, över körsbärsträdet. Dubbel regnbåge är det. Se här kommer det, solen stiger över buskarna, strålarna träffar rosenbladen. Oj, där fanns ett rysligt färgstick i bilden ser jag nu. Nåja.Daggdroppe, strålar, morgon, bokeh.Prismatisk strålningLjuset tar fram detaljerna, skiner igenom. Skuggorna visar det som finns i närheten.MorgonsparrisSolen stiger, bryter igenom buskarna och når liljenkonvaljbladen.En mossros vaknar efter nattenNu kommer solen lite över körsbärsträdet, och når Pyrus PyrifoliaTrevar sig fram i morgondiset, når plommonträdet Herman och hans kompis, Clematis Georg (Ja de heter faktiskt så, förädlade på Balsby förädlingsstation innan staten sopade bort denna glädje). Och här når den längst in i Georg, själva hjärtat kanske.
//Tommy