Vimmelfoto - ett förföriskt skitjobb

Testar Vimmelfoto.

Jäklar vilken bra sätt att gå ut och träffa folk, utan att bli full, bakis och göra av med pengar. Man till och med tjänar pengar på det!

Testar Vimmelfoto.

Jäklar vilket skitjobb, ständigt får man vara bodyguard åt kameran, deala med killar som "kan det här med foto", sent är det, och dålig lön.

Hur som helst en mycket bra erfarenhet. Det här med blixtar och dåligt ljus var nästan helt nytt för mig innan, nu har jag fattat ett och annat! Det är skönt. Att springa runt med en kamera bland mer eller mindre berusade människor har också lett till en hel del roliga diskussioner med "fotografer", haha.

Senast igår kom det fram en kille som råkat ställa in nåt slags sepiafilter på sin kompakt och var väldigt missnöjd med sina bilder. Jag fixade och fick en glad puss på kinden som tack.

En diskussion som nästan ofelbart uppstår varje kväll är dock bouncerdiskussionen! Finns en gigantisk tråd om bouncerns vara och icke vara här på fotosidan, ämnen är hett också bland Visbys nattklubbsbesökare! Har man den inte på kommer det nån och frågar hur i helskotta man kan vimmelfota utan, har man den på kommer det nån som skall förklara hur värdelös den är.

Roligt.

Visby en natt i juli:

Jäkla fotogubbar - igen.

Hmm, dags att återuppta bloggandet. Påmindes bryskt om bloggen när jag återigen blev utsatt för en såndär jäkla fotogubbe.

AH! JAG BLIR SÅ TRÖTT!!

Nej! Jag "testfotograferar" inte! (Särskilt inte efter kommentaren, "Jag har sett dina bilder, de är jättefina - om du testfotograferar en gång gratis kan vi ev anlita dig i framtiden")

Nej! Jag ger inte bort bilder gratis!

Nej nej nej nej nej nej nej nej.

Det är så jäkla genomskinligt.

Det stora kommenteringsexperimentet rapporterar!

Jahaja, en månad senare alltså. 

Ni kanske minns mitt kommenteringsexperiment, som faktiskt egentligen inte alls är något experiment utan snarare konstaterande av fakta.

Satt ju och var bitter över den ganska frånvarande feedbacken som jag aldrig fick. Tyckte jag kommenterade och kommenterade och inte direkt fick någon respons. Bestämde mig för att föra lite statistik.  Och nu har det gått en månad.

Kan lite överraskande berätta att jag faktiskt fått exakt lika många kommentarer som jag gett denna månad. Hela 59 stycken! Jättekul, fler än så kan man nog inte räkna med.

Men lite skugga får man nog kasta över den kommenteringssolen. Det ligger ju mycket slit bakom. För en månad sen låg jag ändå +54 i kommenteringsdiffen, och så har jag den senaste månaden publicerat hela 13 bilder som alla lagts i pooler, plus att den här bloggen har kommit till. Ganska mycket marknadsföring helt enkelt. Trots allt  inte helt ologiskt.

Men ändå, helt klart positivt överraskad - det är väldigt kul att nästan varje dag ha nån kommentar som ligger och lurar när man loggar in.

Men det kommer ju med vissa risker - finns det någon klinik för folk som blivit beroende av fotosidan.se? Jag skulle nog behöva en ordentlig kur.

Mvh Sara

 Årets sista sippa - jag lovar!

Mer om luriga fotogubbar

Spinner vidare lite på gårdagens inlägg.

Angående det här med unga teknikbehärskande tjejer och gubbar med inbillad fotoexpertis, det är kanske inte exakt samma grej men ett typexempel på den där förminskande attityden inträffade när jag skulle till att köpa kamera.

Hade plötsligt bestämt mig för att det var värt att lägga alla sommarjobbspengar på en schysst kamera, visste väl på ett ungefär vad jag var ute efter men steg ändå in i en fotoaffär för lite goda råd. Helt utan resultat skulle det visa sig.

Blev expedierad av man 40+,  naiv som jag då tydligen är, eller var, utgick jag från att han ville mitt bästa. Det ville han naturligtvis inte, men det säger kanske mer om mig än om honom då man kanske borde ta alla försäljare med en nypa salt. Eller?

Blev hur som helst väldigt övertygad om en viss kameras lämplighet och denne försäljare pratade mycket och länge om funktioner hit och dit och lät väldigt övertygande, eftersom han själv var ägare till samma kamera. Upplevde honom som mycket trevlig och gedigen men anade på nåt vis ugglor i mossen.

 Slog som tur var inte till på stört utan bestämde mig för att ta med experthjälp - pappa.

Och alltså, förändringen i samtalet med försäljaren var total! Herregud vad han behandlade mig annorlunda när jag kom själv. När pappa började ställa frågor om kameran baserat på försäljarens tidigare besrättelser ägde han plötsligt inte alls denna kamera, han hade testfotat en gång på en produktvisning, det vara bara lilla jag som hade fått det om bakfoten.

Det är ju bara jättekonstigt, han kunde ju åtmindstonde haft intregiteten att ljuga vidare.

Shit alltså, blev ju inget kameraköp där kan jag tala om.

Tur att jag träffat bra fotomän och inte bara fotogubbar, annars kanske tilltron till det manliga släktet förfallit totalt. Det är ju precis den här attityden som inte går annat än att avsky. Blä.

Jag skulle gärna göra det, och jag tänker för fullt, men jag kan inte komma på ett enda tillfälle då en kvinna betett sig likadant. I sånna fall kan jag uppleva konkurrens bland tjejer i samma ålder, men det är ju på en helt annan spelplan.

Men, vad sjutton är problemet, egentligen?

 Här är för övring en bild från gårdagen jag inte riktigt vet vad jag skall tycka om. Kanske finns det nån fotogubbe som kan komma med ett gott råd ;)

Mvh Sara 

Om skumma gubbar som egentligen bara vill prata objektiv

Låg i parken och fotade blommor för fullt när jag lade märke till en man som promenerade misstänkt sakta förbi. Det var som att han tittade på mig men inte riktigt ville att jag skulle se. Fotade i godan ro vidare men märkte att den mystiska mannen vände och började gå tillbaka - mot mig!

Kom genast att tänka på en vimmelfotografering nyligen då en likande mystisk man skulle "låna" kameran och envisas med att ge råd angående "inom-allt-foto-är-nyckeln-att-zooma-så-lite-som-möjligt". Han fick aldrig låna kameran och jag hävdade bestämt att jag minsan zoomar så mycket jag vill, ett svar han blev väldigt missnöjd med.

Hur som helst, jag hann fundera både en och två gånger på om mannen i parken tänkte "låna" kameran, sno cykeln som stod olåst bredvid eller komma med "goda" råd som skulle mynna ut i ett otrevligt samtal.  

Som tur var visade det sig att han bara ville fråga vad jag hade för objektiv och vad jag tyckte om kameran. Puh. Förklarade givetvis att min Nikon är underbar och att jag är fullkomligt kär i mitt macroobjektiv!

Och den mystiska mannen verkade faktiskt vara ganska trevligt och inte alls läskig när allt kom omkring.

 Mvh Sara