Det stora kommenteringsexperimentet rapporterar!

Jahaja, en månad senare alltså. 

Ni kanske minns mitt kommenteringsexperiment, som faktiskt egentligen inte alls är något experiment utan snarare konstaterande av fakta.

Satt ju och var bitter över den ganska frånvarande feedbacken som jag aldrig fick. Tyckte jag kommenterade och kommenterade och inte direkt fick någon respons. Bestämde mig för att föra lite statistik.  Och nu har det gått en månad.

Kan lite överraskande berätta att jag faktiskt fått exakt lika många kommentarer som jag gett denna månad. Hela 59 stycken! Jättekul, fler än så kan man nog inte räkna med.

Men lite skugga får man nog kasta över den kommenteringssolen. Det ligger ju mycket slit bakom. För en månad sen låg jag ändå +54 i kommenteringsdiffen, och så har jag den senaste månaden publicerat hela 13 bilder som alla lagts i pooler, plus att den här bloggen har kommit till. Ganska mycket marknadsföring helt enkelt. Trots allt  inte helt ologiskt.

Men ändå, helt klart positivt överraskad - det är väldigt kul att nästan varje dag ha nån kommentar som ligger och lurar när man loggar in.

Men det kommer ju med vissa risker - finns det någon klinik för folk som blivit beroende av fotosidan.se? Jag skulle nog behöva en ordentlig kur.

Mvh Sara

 Årets sista sippa - jag lovar!

Mer om luriga fotogubbar

Spinner vidare lite på gårdagens inlägg.

Angående det här med unga teknikbehärskande tjejer och gubbar med inbillad fotoexpertis, det är kanske inte exakt samma grej men ett typexempel på den där förminskande attityden inträffade när jag skulle till att köpa kamera.

Hade plötsligt bestämt mig för att det var värt att lägga alla sommarjobbspengar på en schysst kamera, visste väl på ett ungefär vad jag var ute efter men steg ändå in i en fotoaffär för lite goda råd. Helt utan resultat skulle det visa sig.

Blev expedierad av man 40+,  naiv som jag då tydligen är, eller var, utgick jag från att han ville mitt bästa. Det ville han naturligtvis inte, men det säger kanske mer om mig än om honom då man kanske borde ta alla försäljare med en nypa salt. Eller?

Blev hur som helst väldigt övertygad om en viss kameras lämplighet och denne försäljare pratade mycket och länge om funktioner hit och dit och lät väldigt övertygande, eftersom han själv var ägare till samma kamera. Upplevde honom som mycket trevlig och gedigen men anade på nåt vis ugglor i mossen.

 Slog som tur var inte till på stört utan bestämde mig för att ta med experthjälp - pappa.

Och alltså, förändringen i samtalet med försäljaren var total! Herregud vad han behandlade mig annorlunda när jag kom själv. När pappa började ställa frågor om kameran baserat på försäljarens tidigare besrättelser ägde han plötsligt inte alls denna kamera, han hade testfotat en gång på en produktvisning, det vara bara lilla jag som hade fått det om bakfoten.

Det är ju bara jättekonstigt, han kunde ju åtmindstonde haft intregiteten att ljuga vidare.

Shit alltså, blev ju inget kameraköp där kan jag tala om.

Tur att jag träffat bra fotomän och inte bara fotogubbar, annars kanske tilltron till det manliga släktet förfallit totalt. Det är ju precis den här attityden som inte går annat än att avsky. Blä.

Jag skulle gärna göra det, och jag tänker för fullt, men jag kan inte komma på ett enda tillfälle då en kvinna betett sig likadant. I sånna fall kan jag uppleva konkurrens bland tjejer i samma ålder, men det är ju på en helt annan spelplan.

Men, vad sjutton är problemet, egentligen?

 Här är för övring en bild från gårdagen jag inte riktigt vet vad jag skall tycka om. Kanske finns det nån fotogubbe som kan komma med ett gott råd ;)

Mvh Sara 

Om skumma gubbar som egentligen bara vill prata objektiv

Låg i parken och fotade blommor för fullt när jag lade märke till en man som promenerade misstänkt sakta förbi. Det var som att han tittade på mig men inte riktigt ville att jag skulle se. Fotade i godan ro vidare men märkte att den mystiska mannen vände och började gå tillbaka - mot mig!

Kom genast att tänka på en vimmelfotografering nyligen då en likande mystisk man skulle "låna" kameran och envisas med att ge råd angående "inom-allt-foto-är-nyckeln-att-zooma-så-lite-som-möjligt". Han fick aldrig låna kameran och jag hävdade bestämt att jag minsan zoomar så mycket jag vill, ett svar han blev väldigt missnöjd med.

Hur som helst, jag hann fundera både en och två gånger på om mannen i parken tänkte "låna" kameran, sno cykeln som stod olåst bredvid eller komma med "goda" råd som skulle mynna ut i ett otrevligt samtal.  

Som tur var visade det sig att han bara ville fråga vad jag hade för objektiv och vad jag tyckte om kameran. Puh. Förklarade givetvis att min Nikon är underbar och att jag är fullkomligt kär i mitt macroobjektiv!

Och den mystiska mannen verkade faktiskt vara ganska trevligt och inte alls läskig när allt kom omkring.

 Mvh Sara

En orgie av sopor och kollektivt mänskligt förfall

Måste Valborg innebära nåt slags kollektivt mänskligt förfall?

Jag vet faktiskt inte vad jag skall säga.

Ekonomikumparken Uppsala 

Ja ni ser ju vad jag menar.

Mvh Sara