Myskoxar och höstfärger, nästan.

Att få komma till fjälls i september är verkligen något att se fram emot och njuta av. Vädret kan variera från vinter till sommar och har man tur glöder fjället av rött och gult. Denna gången blev det en vecka eller två för tidigt. Nåja. Syftet var Myskoxe-workshop med den norske naturfotografen Roger Strandli Brendhagen och tillsammans med svenska och norska biofotomedlemmar och några till. Det blev en intensiv helg, det tar mig 8 timmar att köra varje väg plus litet fotografering på vägen förstås. Två dagar ute i Dovre Nationalpark med myskoxar skulle vi få och det fick vi verkligen.

Både lördag och söndag morgon hade vi ute spejare för att leta reda på dem medan vi gäster kunde sova och äta frukost i lugn och ro. Lördagen ägnade vi åt en flock med en tjur, fyra fem kor och ett antal kalvar. Efter att långsamt och lugnt ha närmat oss flocken kom vi på fotoavstånd och kunde följa dem utan att de blev stressade.

Söndagen ägnade vi åt en ensam gammal tjur som inte kunde ta fighten med de yngre tjurarna längre och fick tillbringa sin tid ensam på fjället.

Det finns alltså lamadjur på Dovre

Nu har själen lugn och ro ett tag till.  /Frode

Skulpturer i Pilane 2015

Nu blir det ett måste att se Pilane varje år, eller egentligen har det väl varit det några år. Miljön är en sak, det gamla kulturlandskapet ute i kustbandet och att det är ett gammalt gravfält, en annan sak är förstås skulpturerna som gör sig så enormt bra där, en del bättre, en del sådär (tycker jag) och alltid något riktigt bra.

I år var det smala huset, ett hus i "naturlig storlek", man kan gå in i det men det är bara 1,3 meter brett men inredning finns, en smal toa, en smal spis, smala möbler mm mm. Man blir lycklig och känner sig inte så litet som ett barn. Erwin Wurm från Österrike har gjort det.

Maria Miesenbergers figurer har jag sett förut, nu är det fem stycken som kryper och hoppar runt i terrängen och längst upp med strålande utsikt över kusten och havet sitter en högt upp, beredd att hoppa ner eller försöker bara hålla balansen.

Stora, tunga saker är ofta fascinerande, tänker på Cleas Hake, som har ställt ut där flera gånger. Denna gången är det fransmannen Bernar Venet med Angles.

Tony Cragg har kvar samma verk som förra året och det finns mer men för mig räcker det såhär.

/Frode

Stavkyrkor

De flesta tänker nog på Norge när de hör om stavkyrkor men faktum är att det finns en i Sverige också, Hedared mellan Borås och Alingsås. Hedared är en väldigt enkel liten kyrka jämfört med många av de norska som är ganska pråliga i sin stil. I Danmark skall de också ha funnits.

Hedareds stavkyrka från början av 1500-talet

Ett klipp från Wikipedia:

En stavkyrka är en kyrka byggd av trä i stavverk. Den har en bärande konstruktion av stolpar som står på liggande syllar och bär upp väggband. De bärande elementen i väggarna utgör på detta sätt ramar för en fyllning av stående plankor; stavar, vilket byggnadstypen har fått sitt namn efter. (I norsk terminologi syftar emellertid förleden "stav" på de bärande stolparna.) Stavkyrkorna anses vara bland de viktigaste representanterna för europeisk medeltidsarkitektur i trä.

Norges mest berömda är nog Borgund som ligger en bit från Lärdal i Sogn. I dag skall det finnas 28 st kvar runtom i Norge, några har brunnit på senare år, bränder som har varit anlagda!!! Under medeltiden skall det ha funnits mellan 1 och 2000 stavkrykor men de flesta försvann tidigt, säkerligen på grund av ändrade behov. Man såg nog inte kulturarvet på samma sätt då...

Vi åkte förbi Eidsborg stavkyrka från mitten av 1200-talet på vägen hem.

Vi var där för tidigt för att komma in men detaljeran är fantastiska

Och till slut en bild på Borgund stavkyrka i vinterskrud.

/Frode

Finns det norrmän i Norge? Del 4, Predikstolen

Hur gammal jag än är och hur mycket norrman jag än är (eller var) så finns det vissa måsten kvar. Ett sådant är Predikstolen, den berömda klippan som ruvar 600m över Lysefjorden nära Stavanger. Där hade jag alltså inte varit och nu skulle det bli av. Vaknade på morgonen efter en god natts sömn på hotellet i Strand och hade någon timmes körning innan vi kunde kliva ur bilden för att ta fatt på vandringen till Predikstolen. Den första ickenorrman denna dagen var en vänlig kvinna på hotellet som fyllde min termos med varmt vatten.

Jag trodde nog att det skulle vara en del människor som hade tänkt sig det samma som vi men att det skulle vara som det var kunde jag inte föreställa mig. Vi blev anvisade plats på en ganska stor parkering som inte ens var den vanliga parkeringen vid besökscentret och den var snart full. Det sägs att ca 200 000 personer besöker klippan varje år!!! 200 000! Och då kan ju tänka att trycket inte är så hårt på vintern?

Nåja, vi tog fatt på promenaden som tar ca två timmar och det är en del uppför. Det var en ständig kö av människor i de mest skiftande kläder och skodon. Allt från kontorskläder till vildmarksutrustning, man skall inte underskatta en sådan vandring och det var det nog många som gjorde, det var många svettiga och trötta men också förstås vältränade folk som inte tyckte det var någon större utmaning, vi var väl någonstans där emellan.

Det var mest främmande språk, östeuropeer, indier, östasiater, alla möjliga europeer och en och annan amerikan och äntligen hördes också litet norska :)

Väl framme så är den sista biten ut till klippan en ganska smal hylla med stup rakt ner och inga stängsel eller staket. Själva klippan är mindre än jag hade trott och där var det ganska trångt, många höll sig en bit från kanten men det var också många som satt och dinglade med benen och stod allra längst ut och viftade med armarna och ropade på uppmärksamhet. Jag var så nära som en meter från stupet men det räckte för mig. Jag kollade upp om det är några som ramlat ner och det är faktiskt "bara" två personer vad man vet. Det har förts diskussioner om man skall sätta upp staket men det förtar ju mycket av upplevelsen och jag tror itne det blir av.

Vägen eller stigen ut är imponerande. Sherpas har hjälpt till att bygga en stenväg med trappor för att göra det någorlunda lättgånget men jobbigt är det ändå. Att vi hade med mat och vatten visade sig vara helt rätt.

Besöket kan absolut rekommenderas men det är inte för höjdrädda och man måste ha respekt för de 600 meter som det stupar rakt ner från kanten. Utsikten är förstås hänförande.

Parkeringen vi ställde bilden på.

Parkering och faciliteter, vi slapp en del höjdmeter. Vajern i bild kunde man åka under :)

Kö

Utsikt mot Stavanger och skärgården

Några tycker jag har alldeles för litet människor i mina bilder. Så, här är det ett gäng :)

/Frode

Finns det norrmän i Norge? Del 3

När man är i Norge måste man upp, både för norrmän (om det finns några) och alla andra så är det upp som gäller. Upp på fjället alltså. Resans tredje upptur skulle bli en glaciärfront tillhörande Folgefonna, Norges tredje största glaciär. Den ligger i Hardanger och kan ses från många håll om vädret tillåter. Om man vill kan man förutom att ta sig upp på den också åka under den i en ganska lång tunnel, där finns också sommarskidåkning för den som vill åka utför.

Siktet (GPSen) är inställt på Odda och därifrån upp i Buerdalen. Man kan köra några kilometer upp i dalen och efter att ha parkerat bilen får man gå och klättra. Det är brant uppför, många höjdmeter skall avklaras, och på många platser får man dra sig upp efter rep, kala klippor med rinnande vatten skall forceras. I dalen har det också gått snöskred som har gjort det aningen stökigt på några platser. Väl uppe blir vi litet besvikna, glaciärfronten är inte så imponerande och man kommer inte så nära, forsar sätter stopp för vidare färd vilket kanske är lika bra det med tanke på att glaciärer har egenheten att kalva med ojämna mellanrum. När glaciärer kalvar betyder det att delar av fronten lossnar och ramlar ner och det kommer utan förvarning. Ute i forsen som stoppar oss ligger rester efter aluminiumstegar som jag antar klättrare har användt för att komma vidare. Det är litet underligt med klättrare, som man skulle tro är naturintresserade, ofta lämnar efter sig sopor och rester efter sina expeditioner, Mount Everest beskrivs ibland som en sophög där många ton sopor och skräp ligger utspritt i terrängen efter klättrare. Hmmmmm, det man bär upp borde man väl också kunna ta med sig tillbaka? Nåväl, vår lilla expedition gick bra och det var nästan värre att ta sig ner med hjälp av repen än upp. Turen kan rekommenderas men är ganska fysiskt krävande och man bör inte vara höjdrädd även om det inte handlar om några jättestup.

Norrmän då? Nja, vi hade inte kontakt med så många denna dagen men när vi åt i Odda var det östeuropeer som jobbade i gatuköket och när vi tog in på ett fint hotell alldeles vid vattnet i Sand längre söderut var det en dansk tjej i receptionen, en dansk kille serverade oss i restaurangen och en östeuropeisk tjej fyllde min termos med varmt vatten efter frukosten.

Vid parkeringen finns några gårdar varav en med gamla byggnader kvar.

Vissa bor vackert i Norge

Vårt boende för natten, en god fisksoppa och sköna sängar efter dagens övningar.

Vi fick det sista lediga rummet och utsikten var inta att klaga på :)

Nästa dag skulle vi ta turen till predikstolen.  /Frode