Mer ekorrar - med attityd

Vi har ekorrar på tomten, har sett tre samtidigt, mycket ofta är de två som skuttar omkring. De har haft/har ett bo i tallen precis vid huset där fågelmataren sitter. De våldgästar ofta fågelrestaurangen och har lärt sig bända bort plastbiten med sittpinnen med påföljd att solrosfröna rinner ut och ner på marken. Jag har nu tagit tillbaka initiativet genom att linda eltejp runt matningsröret så att sittpinnarna inte längre går att ta bort.

Häromdagen när jag var ute i trädgården (utan kamera) fick jag se ekorren, hängande från tallen med framtassarna runt fågelmataren. Den hade lyckats lyfta på matarens lock och var på väg att försöka krypa ner i matningsrören uppifrån. Jag gick fram mot ekorren för att protestera. Den bara tittar upp och fortsätter sitt inbrottsförsök När jag kommer ca 2 m från korren tar den ett skutt en halvmeter bort till tallen, sätter sig på en gren och visar attityd  genom att smacka ljudligt och vifta på den långa svansen.

Jag trycker fast locket igen och backar några steg. Ekorren avancerar genast, under smackande och svansviftning, fram till mataren. Nu försöker den att bita av nätet som hindrar den från att komma åt jordnötterna. Jag testar att åter närma mig och samma sak upprepas. När jag är ca 2 m från korren tar den motvilligt och högljutt till en viss reträtt, sedan tillbaka när jag backar.

När jag kommer in tittar jag i bildarkivet och inser att jag har en hel del ekorrbilder. Bestämmer mig för att dela ytterligare ett blogginlägg om våra kaxiga ekorrar.

Min första ekorrbild tog jag på Orust 1964. Bilden är tagen från fönstret i min mosters sommarstuga, med diafilm som jag skannade för några år sedan.



Det dröjde hela 58 år innan jag tog min andra ekorrbild, denna gång med min Nikon Z50. Ekorren brukar besöka ett hasselträd som står alldeles vid vår stuga på Hamburgö, med trädkronan i jämnhöjd med balkongen.



Jag passade på att ta några bilder när den mumsade på nötterna.



Nu till ekorrarna på tomten. I grenklykan nere till vänster skymtar ekorrarnas bo. En ekorre sitter på vakt utanför. Boet finns ca 5-6 m ovanför marken. Denna bild är tagen 7 april. Intresset för boet har idag avtagit och jag gissar att detta beror på att ungen/ungarna har lämnat boet.



En närbild på den vaktande ekorren. Vet inte om jag övertolkar men tycker mig se en spene på det vita bröstet så min gissning är att detta är mamman. Har jag rätt i denna gissning?



Ekorren har lärt sig att rycka bort de gröna doseringshålen med sittpinnen på. Detta ledde till att fröna rann ut genom hålen i plaströret. Efter att jag lindat eltejp runt som förstärkning har den inte lyckats. Bilden visar dock att den absolut inte gett upp.



Fascinerande vilken otrolig balans som ekorren har, som här på den lilla pinnen.




På språng på den smala grenen.




Ooops, nu tog grenen slut !?




Tallen känns säkrare




Kanske finns det något att äta här borta?




Ja, nu hittade jag nåt att äta. Dags för en kort lunchpaus.




Lunchen överstökad, nu full fart igen, vad är det som luktar?




Oj, hur kommer jag vidare här då?




Vad är det som händer? - Denna bild är tagen 3 april i samband med snön som föll då. Tycker korren ser söt men lite småfrusen och undrande ut där hen sitter och ser sig omkring.

Tack för att Du har tittat på, och läst om, våra kaxiga ekorrar. Önskar Dig en fortsatt fin foto-vår/sommar!

Hälsningar från ett för dagen soligt Sävedalen (och ja, ekorren gjorde oss sällskap vid lunchen idag också)

Per-Åke

Skridskobana på Nya Ullevi

Nya Ullevi i Göteborg invigdes 29 maj 1958, lagom till fotbolls-VM som den sommaren spelades i Sverige. Tillsammans med min pappa var jag på plats och såg den omtalade semifinalen mot Västtyskland då Sveriges högerytter Kurt Hamrin gjorde sitt berömda mål, med utgångspunkt vid hörnflaggan. Jag minns detta trots att jag då var blott 6 år.

Längs Ullevis löparbana anlades vintertid världens första konstfrusna 400 meters skridskobana för hastighetsåkning och mitt på ena långsidan, framför läktaren, utvidgades skridskobanan till att bli en ishockeyrink. På detta vis kunde Ullevi användas för större arrangemang, även vintertid.

I Göteborg fanns vid mitten av 60-talet två klubbar för hastighetsåkare på skridsko (sk långrör). Dessa hette IK Wega och IFK Göteborg, skridskosektionen. Båda bedrev omfattande ungdomsverksamhet. Hastighetsåkning på skridsko var en stor och populär sport vid denna tid, inte minst i Sverige, Norge och Holland. I Sverige hette våra stora stjärnor Ivar Nilsson och Jonny Nilsson. Ivar Nilsson var från Göteborg och tävlade för IK Wega. Jonny Nilsson var från Forshyttan i Värmland. Jonny blev den som lyckades bäst internationellt. I februari 1963 blev han världsmästare i ett snöigt Karuizawa i Japan. Jag minns tydligt hur jag lyssnade till referatet via radio. I oktober samma år gav han, som 20-årig världsmästare och innehavare av 4 världsrekord, ut boken "Sikta mot stjärnorna". Jag har boken i handen när jag skriver detta, sönderläst men i kärt minne.

Min bäste kompis Stig och jag gick med i IK Wega och fick träna på Ullevis upplysta skrinnarbana 2 kvällar i veckan. Har åkt på samma is, och SAMTIDIGT, som både Ivar och Jonny och några till. Det var stort för en 12-13-åring! Min första tävling, som var 250 m på Ullevis is, den vann jag tillsammans med en kille som hette Bo Fransson. Prisutdelare var Ivar Nilsson, gissa om jag var stolt. Efter detta gick inte tävlandet så bra men skridskointresset höll i sig några år, tills annat blev viktigare.

Nedanstående bilder tog jag under skridskoperioden. Bildkvalitén är inte jättebra men eftersom de sammanfattar en viktig period i mitt liv och dessutom utgör ett tidsdokument över en svunnen tid i Göteborgs och Nya Ullevis historia vill jag dela dem med Dig. Mycket nöje!

Öppen träning på Ullevi under ett februarilov i mitten av 60-talet. Gruppen står på hockeyrinkens is men gavlarna har öppnats så att hela varvet är tillgängligt. Vi detta tillfälle var det prova på "skrinning" men att åka på egna hockeyrör var också tillåtet. Killen i vit tröja tillhör den "konkurrerande" klubben IFK.


Träningstävling över 500 m. Om jag inte ser fel är det min kompis Stig som kör mot klubbkompisen Staffan (närmast kameran).


Ett av flera mästerskap (VM och EM) i hastighetsåkning som arrangerades på Ullevi var VM 1966. Jag var där tillsammans med min pappa. VM-programmet pryds av Jonny Nilsson i samlöp med norrmannen Per-Ivar Moe.



Det var massor av folk på läktarna och mycket god stämning, en riktig folkfest.




Det var dock kallt att stå på läktaren i flera timmar och det gällde att vara rätt klädd. Mannen i mitten som vänder sig om är min pappa.




Under invigningen fick juniorerna från Göteborgsklubbarna åka runt med deltagande nationernas flaggor. Här IK Wegas trupp som åkte motsols (det håll som man normalt tävlar).




IFK:s trupp fick åka medsols. Notera hur en av Ullevis ismakare gör honnör för flaggorna (till höger i bild).



Den inre banan av tre är för uppvärmningsåkning. Snösträngar skiljer banorna åt.



Tävlingen är igång. Notera ismaskinerna i förgrunden. Med dessa skrapade man och spolade isen i pausen för att hålla en jämn och rättvis kvalitét.



Arrangörerna står beredda med snöskrapor för att hålla banorna rena från snö och is-skrap samt snösträngarna på rätt plats.




Notera dåtidens pressfotografer längs banan men också det djupa snötäcke som låg på innerplan vid detta tillfälle. Vid arrangemang som detta monterades hockeyrinkens sarger ner och enbart skrinnarbanan är synlig.

Tack för att Du tagit Dig tid att titta, och förhoppningsvis även läsa, till slutet av min berättelse. Jag hoppas Du upplevt lite av den tidsepok som jag försökt beskriva.

PS. Jonny Nilssons världsrekord på 10 000 m från 1963 löd på 15.33.0 Idag har svenske världsmästaren Nils van der Poel åkt lite drygt 3 minuter snabbare vilket betyder att han skulle varvat Jonny Nilsson 6 gånger! DS.

Hälsningar
Per-Åke

Nära ögat

När jag stod på vår altan och passade på fåglarna i träden runt om såg jag en rörelse i ögonvrån. Alldeles nedanför mig kom en fyrbent fotomodell skuttande. Eftersom teleobjektivet var inzoomat (eller skall det kanske kallas utzoomat) till 600 mm blev det först några närbilder. Fick här också en kul möjlighet att testa vilken grad av skärpa som objektivet Nikkor 180-600 f5.6-6,3 kan prestera med kameran Nikon Z50. Nedanstående bildserie utgör alla kopior av samma originalbild, men med olika beskärningar.

Finns en duktig amerikansk "wildlife" fotograf som heter Steve Perry som jag brukar följa via Youtube. Han sa en gång att det är när Du tydligt kan se det som avspeglar sig i djurets öga som Du kan säga att bilden är "tach sharp". Jag tror det är något sådant här som han menar. Jag som ju känner omgivningen ser tydligt speglingen av vårt hus, altanen med fotografen (jag) stående lutad mot en stolpe. Bakom min rygg ser man också horisonten med en talltopp som avtecknar sig mot himlen.

Själv tycker jag resultatet av detta experiment är både intressant och lite imponerande. Jag brukar numera försöka tillämpa denna tumregel för att kontrollera om mina bilder är skarpa. Långt ifrån alla når denna nivån.

Hälsningar från västkusten
Per-Åke

Mångfald i trädgården

I onsdags tillbringade jag ett par timmar i vår trädgård, tillsammans med min Nikon Z50 och Nikkor 180-600/5.6-6.3, med målet att fotografera fåglar. Jag fotade handhållet och stod på pass dels på altanen och dels vid husknuten. Tisdagens snö låg fortfarande kvar på marken och till viss del på trädens grövre grenar. Fågelmataren hade lockat fram en del fåglar som höll sig i närheten. Det var dessa fåglar som var mitt mål för dagen.

Det visade sig vara, för vår del, ovanligt många olika (djur)arter som lät sig fotograferas denna dag. Det blev många bilder, fler än 1000 st, och gallringen av dessa har tagit sin tid. Nu har jag i alla fall valt ut några bilder som jag vill dela med Dig.

Efter någon kvart i stillhet på altanen dök grönsiskorna upp, först att fotas, de var hungriga och kaxiga.

Denna grönsiska ser lite bedjande ut och tycks fråga - Har du någon mat eller?
1/2500 f8 vid 600 mm, ISO 4500

Inflygning mot maten
1/3200 f8 vid 570 mm, ISO 2000

Även idag kivades siskorna med varandra.
1/4000 f6.3 vid 600 mm, ISO 1100

En bofinkshane satt och kurade i ett träd en bit ifrån mataren. Han verkade inte vara hungrig, såg bara ut att vänta på våren.
1/1600 f6.3 vid 600 mm, ISO 640

En söt liten ekorre med väldigt långhåriga öron dök upp, ur ingenstans. Grönsiskorna verkade inte uppskatta dess ankomst lika mycket som jag gjorde. Ekorren var ännu kaxigare än dem (siskorna), den försökte skrämma bort MIG genom att smacka och vifta med sin yviga svans. När detta inte funkade klättrade den istället ner till fågelmataren och försåg sig av dagens rätt.
1/2500 f8 vid 600 mm, ISO 4000

När ekorren försvunnit tittade en nötväcka förbi och smakade på solrosfröna.
1/2500 f8 vid 570 mm, ISO 800

Ytterligare en art, en större hackspett, dök upp upp vid restaurangen. Jag tror det var en hona eftersom den hade en brun fläck i pannan istället för en röd fläck i nacken. Efter en stund flög hon och satte sig en bit upp i björken istället, Kanske letade hon efter en smarrig insekt som efterrätt.
1/4000 f8 vid 600 mm, ISO 1800

Medan jag höll på att fotografera hackspetthonan hörde jag ett ljud ifrån en tall i andra hörnet av trädgården. Där satt hennes partner, eller i alla fall ytterligare en större hackspett, denna gång en hane med röd fläck i nacken. Eftersom honan nu satt så högt upp i björken att hon började bli svår att fota så riktade jag om kameran mot hanen i tallen.
1/4000 f8 vid 600 mm, ISO 2800

Jag märkte lite oro hos fåglarna och där kom förklaringen smygande, grannens katt. Fick bli en bild på den också.
1/2500 f8 vid 600 mm, ISO 3600

Lite på avstånd, säker inne bland grenarna, satt en skata och betraktade stillsamt katten och mig. Skator är egentligen vackra fåglar, när man kommer dem nära och den har näbben stängd.
1/4000 f8 vid 600 mm, ISO 720

Innan jag gav upp för dagen lyckades jag upptäcka vad jag tror var en talgoxe, som satt högt upp i björken och solade sig. Lyckades få en skarp bild av den mellan grenarna.
1/1600 f8 vid 570 mm, ISO 720

Nu började det bli lite kallt om fingrarna och jag kände mig relativt nöjd med fotostunden. Hade fått möjlighet att fototräna på olika arter, under lite olika förhållanden. Jag hade tagit 1040 bilder och några filmsnuttar och hoppades att några av dem skulle vara skarpa.

Tack för att Du har tittat!
Kommentera gärna så jag kan lära av Dig, för att fortsätta utvecklas som (fågel)fotograf.

Hälsningar
Per-Åke

Bråk vid fågelrestaurangen

När vintern och snön för några dagar återtog herraväldet i Sävedalen fick vi besök av en hel flock med grönsiskor. De fullkomligt svärmade runt fågelmataren och bråkade hejdlöst med varandra för att få en plats vid borden. Detta blev ett utmärkt tillfälle för mig att träna på att fotografera action och fåglar i flykten.  Jag tog massor av bilder och fick några stycken som jag tycker är bra nog för att dela i detta inlägg. Jag använde min Nikon Z50 med Nikkor 180-600/5.6-6.3 handhållet vid 430-600 mm och full bländaröppning. Då ljuset var dåligt fick jag relativt höga ISO-tal (mellan 7200 och 11400) för att kunna hålla exponeringstiden tillräckligt kort (använde 1/2500 och i ett fall 1/1000). Har beskurit och förstorat bilderna något och efterbehandlat med Topaz DeNoise AI och PS

Tack för att Du tittat! Lämna gärna en kommentar med Dina tankar om bilderna. Jag vill utvecklas som fågelfotograf och tar tacksamt emot alla tips till förbättring.

Hälsningar
Per-Åke