Hackspettens lunchproblem

Större hackspett är en frekvent gäst i vår fågelrestaurang. Ibland är det två individer samtidigt som kommer. Härom dagen såg jag tre individer som jagade varann bland grenarna men då var kameran tyvärr inte med.

Mitt problem med hackspetten är att den nästan alltid kommer flygande och landar, osynlig för kameran, bakom tallen i vilken fågelmataren hänger. Därefter tar den ett språng över till fågelmataren. Har för länge sedan tröttnad på att fota hackspetten hängande under fågelmataren. Under måndagens fågelpass fick jag dock en ovanlig och oväntad möjlighet att fota hackspetten i dess mer naturliga miljö.

Det hela började med att ekorren redan hängde i fågelmataren när hackspetten kom flygande. Hackordningen dem emellan blev tydlig, hackspetten fick, sitt namn till trots, vänta tills ekorren var mätt. Under tiden fick jag mycket tid på mig att fota fågeln i olika positioner när den hoppade runt och försökte stressa ekorren att lämna. Lyckades till och med få en bild i flykten, min första på en hackspett.

När ekorren ätit klart blev det till slut hackspettens tur att ta plats vid bordet. Nu tyckte jag den hade förtjänat en bild även i denna position.

Se så lååång den kan bli. Ekorren hänger i baktassarna och äter på nöten. När den är klar gungar den fram till fågelmataren och plockar ut en ny nöt. De har en otrolig kroppskontroll.


Hackspetten betraktar ekorren och väntar lugnt på sin tur.


Om jag byter position kanske den ser att jag väntar, hrrrm


Hackspetten prövade att flaxa iväg till en närbelägen tall för att om möjligt störa ekorren. Inte funkade det men jag fick min första bild på en flygande hackspett, om än bakifrån och med skärpan på fel ställe.


Funkade det? - näää, den sitter kvar


Om jag låtsas ointresserad...


Nu ger jag snart upp

Plötsligt händer det! Tålamod lönar sig, även om man är hackspett.

Tack för att Du tagit del av min historia om den större hackspettens vedermödor för att få sin lunch!

Hälsningar från Sävedalen
Per-Åke

Mer gröngöling på fågelpasset

I onsdags var det dags för ännu ett träningspass i fågelfotografering från vår altan. Förväntningarna var inte så höga, vädret var omväxlande med mulet, regnskurar och solglimtar om vartannat. Tänkte att det ändå blir en stunds skön avkoppling bakom kameran. Döm om min förvåning när jag, efter att enbart ha suttit en kort stund, såg en gröngöling komma promenerande över gräsmattan, rakt mot mig!

Passet blev istället väldigt intensivt med några bra bilder på gröngöling, stor hackspett, ekorre, nötväcka, blåmes och talgoxe. Jag satt totalt ca 3 tim, varav jag tillbringade nästan hälften av tiden att försöka följa gröngölingen som obekymrat promenerade runt på tomten och plockade i sig diverse småkryp som förmodligen lockats till ytan av regnet som fallit. Som närmast stod gröngölingen endast ca 3 m ifrån mig. Stativet var inte optimalt placerat för dessa övningar. Av rädsla att skrämma bort fågeln vågade jag knappt röra mig och mot slutet protesterade kroppen högt mot den obekväma ställningen.

Under tiden jag följde gröngölingen dök även en större hackspett upp och jag lyckades få några bilder av den sittande på tallen, innan den hoppade ner mot fågelmataren. Även ekorren kom på besök och började glufsa i sig maten som jag lagt i det lilla hålet i stubben översida. Den satt med god ro och det fick bli några bilder på den också.

Har kommit på mig själv att, i takt med att mer spännande arter dyker upp, börja ignorera talgoxe, nötväcka och blåmes. De är ju dock fortfarande lika fascinerande små fåglar så för att aktivt motverka detta beteende tog jag några bilder även på dessa. 

Presenterar utvalda bilder i kronologisk ordning, den första togs kl 14:11 och den sista kl 15:43. Under passet försvann gröngölingen ut bland träden två gångar, men kom ganska snabbt tillbaka. Eftersom jag, för inte så länge sedan, sett två individer samtidigt på tomten så undrar jag nu - är det en och samma individ på mina bilder eller har jag fotat två olika individer? Tacksam om Du, som har ett skarpare fågelöga än mitt, kan bidra med hjälp.

Tack för att Du tittat på mina bilder! Det blev ganska många bilder i detta inlägg men jag tänkte att eftersom jag valt att inte kommentera varje enskild bild så blir inlägget ändå tillräckligt lätt att konsumera. Vad tycker Du, är det för många bilder i detta inlägg?

Hälsningar från Sävedalen
Per-Åke

3T-metoden för småfåglar i flykten

Håller på att försöka lära mig bli duktig på att fota små kvicka fåglar i flykten, det är en utmaning tycker jag. Har senaste veckorna tillbringat många timmar, sittande bakom kameran, med fingret på avtryckaren, redo att fyra av en serie bilder om någon fågel närmar sig platsen dit kameran är riktad och förfokuserad. Jag använder min Nikon Z50 med telezoomen Nikkor 180-600/5,6-6,3. För att frysa de små kvicka fåglarna i flykten använder jag slutartid 1/4000 i kombination med största bländare och auto-ISO. För att kompensera för den mörka bakgrunden har jag korrigerat exponeringen med -1,7 till -2,0 steg. Med de ljusförhållande jag haft hittills har ISO då varierat mellan ca 800 och 8000.

Till dags dato har det blivit nästan femton tusen bilder, varav de flesta visar en tom pinne/stubbe utan någon fågel i sikte. I en första gallring försvinner mer än 95% av bilderna i papperskorgen. Eftersom min kamera kan ta max ca 9 bilder per sekund (vilket är blygsamt i detta sammanhang) så skall jag ha stor tur för att få en bild just när en fågel passerar mitt inställda skärpeplan. För att dessutom få en skarp bild av fågeln med en intressant utbredning av vingarna krävs en extrem tur. 

För att försöka bemästra svårigheterna med att fotografera småfåglar i flykten har jag tillämpat en metod som jag kommit att kalla 3T-metoden och som utgörs av de tre komponenterna Träning, Tålamod och Tur. En lärdom som jag dragit är att Ingemar Stenmarks devis från 70-talet gäller även fågelfotografering - "Ju mer jag tränar, desto mer tur har jag".

Jag tycker själv att jag nu börjar nå hyggliga resultat och vill därför dela mina erfarenheter genom detta inlägg. Eventuella specifika lärdomar, kopplade till enskilda bilder, kommenterar jag under respektive bild - håll tillgodo.

Här har jag förinställt kameran på en pinne som fåglarna brukar slå sig ner på innan de flyger vidare till fågelmataren som hänger strax nedanför. Det är enklare att hinna med att fota inflygande fåglar än att hinna med när de plötsligt lättar från pinnen. Tycker också att det blir intressantare vingpositioner vid landning än vid "take off". Förinställer därför skärpan en liten bit bortom pinnen och när jag ser en fågel komma flygande håller jag ner avtryckaren och hoppas den landar på pinnen...  Brukar bli 5-10 bilder i varje serie, ibland syns fågeln i bild, dock nästan alltid med oskärpa. I detta skede krävs stort Tålamod och en hel del Tur.

En utmaning med upplägget "att flyga in mot sittpinne" är att själva pinnen kan bli en för dominerande del av bilden eller täcka en del av fågeln.

Ibland är det störande delar i bakgrunden som "förstör" en annars bra bild.

Nån enstaka gång (väldigt sällan) blir det som jag tänkt och pinnen blir en naturlig del av bilden som en förklaring till fågelns beteende.

Här har jag bytt strategi och istället placerat maten i en urgröpt stubbe. En fördel med detta är att området där fåglarna kommer befinna sig är mindre och jag kan zooma in mer jämfört med pinnen. Denna bild är tagen med brännvidd 600 mm vilket motsvarar 900 mm på en fullformatskamera. Stubbstrategin gör det också enklare att förutse "take off" vilket möjliggör denna typ av bilder med mat i näbben.

Med "stubbstrategin" lyckades jag också för första gången få några relativt bra bilder av nötväckan i flykten. Den sätter sig nästan aldrig på pinnen utan kryper på trädstammen innan den hoppar till fågelmataren. Omöjligt för mig att hinna med. Med maten i stubben går dock även nötväckans rörelser att förutse i någon mån.

Stubben har även möjliggjort för mig att ta actionbilder med småfåglar. Genom att ägna all väntetid till att studera arternas beteenden har jag också börjat lära mig förutse när det kommer bli action och stubben definierar platsen för händelse. Återstår bara för mig att hålla ner avtryckaren och hoppas på Tur.

Denna bild ser jag mer som ett slags konstverk än som ett fågelfoto. Tycker det är fascinerande att synliggöra hur fåglarna kan hantera sin vingar med sådan hastighet och precision.

Tack för att Du tagit Dig tiden att betrakta mina bilder och kanske även begrunda mina erfarenheter av att fotografera snabba småfåglar i flykten. Hoppas att Du också fått ut något av betraktelsen för egen del! Tar mycket gärna, och med stor tacksamhet, del av de erfarenheter och tankar rörande fotografering av fåglar i flykten som Du själv har och vill dela med Dig av. Tacksam för alla konstruktiva kommentarer, positiva som negativa.

Hälsningar från Sävedalen
Per-Åke