eureka

Min ambition är att dela enkla berättelser - ibland kanske jag lyckas beröra

Mer ekorrar - med attityd

Vi har ekorrar på tomten, har sett tre samtidigt, mycket ofta är de två som skuttar omkring. De har haft/har ett bo i tallen precis vid huset där fågelmataren sitter. De våldgästar ofta fågelrestaurangen och har lärt sig bända bort plastbiten med sittpinnen med påföljd att solrosfröna rinner ut och ner på marken. Jag har nu tagit tillbaka initiativet genom att linda eltejp runt matningsröret så att sittpinnarna inte längre går att ta bort.

Häromdagen när jag var ute i trädgården (utan kamera) fick jag se ekorren, hängande från tallen med framtassarna runt fågelmataren. Den hade lyckats lyfta på matarens lock och var på väg att försöka krypa ner i matningsrören uppifrån. Jag gick fram mot ekorren för att protestera. Den bara tittar upp och fortsätter sitt inbrottsförsök När jag kommer ca 2 m från korren tar den ett skutt en halvmeter bort till tallen, sätter sig på en gren och visar attityd genom att smacka ljudligt och vifta på den långa svansen.

Jag trycker fast locket igen och backar några steg. Ekorren avancerar genast, under smackande och svansviftning, fram till mataren. Nu försöker den att bita av nätet som hindrar den från att komma åt jordnötterna. Jag testar att åter närma mig och samma sak upprepas. När jag är ca 2 m från korren tar den motvilligt och högljutt till en viss reträtt, sedan tillbaka när jag backar.

När jag kommer in tittar jag i bildarkivet och inser att jag har en hel del ekorrbilder. Bestämmer mig för att dela ytterligare ett blogginlägg om våra kaxiga ekorrar.

Min första ekorrbild tog jag på Orust 1964. Bilden är tagen från fönstret i min mosters sommarstuga, med diafilm som jag skannade för några år sedan.

Det dröjde hela 58 år innan jag tog min andra ekorrbild, denna gång med min Nikon Z50. Ekorren brukar besöka ett hasselträd som står alldeles vid vår stuga på Hamburgö, med trädkronan i jämnhöjd med balkongen.

Jag passade på att ta några bilder när den mumsade på nötterna.

Nu till ekorrarna på tomten. I grenklykan nere till vänster skymtar ekorrarnas bo. En ekorre sitter på vakt utanför. Boet finns ca 5-6 m ovanför marken. Denna bild är tagen 7 april. Intresset för boet har idag avtagit och jag gissar att detta beror på att ungen/ungarna har lämnat boet.

En närbild på den vaktande ekorren. Vet inte om jag övertolkar men tycker mig se en spene på det vita bröstet så min gissning är att detta är mamman. Har jag rätt i denna gissning?

Ekorren har lärt sig att rycka bort de gröna doseringshålen med sittpinnen på. Detta ledde till att fröna rann ut genom hålen i plaströret. Efter att jag lindat eltejp runt som förstärkning har den inte lyckats. Bilden visar dock att den absolut inte gett upp.

Fascinerande vilken otrolig balans som ekorren har, som här på den lilla pinnen.

På språng på den smala grenen.

Ooops, nu tog grenen slut !?

Tallen känns säkrare

Kanske finns det något att äta här borta?

Ja, nu hittade jag nåt att äta. Dags för en kort lunchpaus.

Lunchen överstökad, nu full fart igen, vad är det som luktar?

Oj, hur kommer jag vidare här då?

Vad är det som händer? - Denna bild är tagen 3 april i samband med snön som föll då. Tycker korren ser söt men lite småfrusen och undrande ut där hen sitter och ser sig omkring.

Tack för att Du har tittat på, och läst om, våra kaxiga ekorrar. Önskar Dig en fortsatt fin foto-vår/sommar!

Hälsningar från ett för dagen soligt Sävedalen (och ja, ekorren gjorde oss sällskap vid lunchen idag också)

Per-Åke

Postat 2024-05-13 18:00 | Läst 416 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Skridskobana på Nya Ullevi

Nya Ullevi i Göteborg invigdes 29 maj 1958, lagom till fotbolls-VM som den sommaren spelades i Sverige. Tillsammans med min pappa var jag på plats och såg den omtalade semifinalen mot Västtyskland då Sveriges högerytter Kurt Hamrin gjorde sitt berömda mål, med utgångspunkt vid hörnflaggan. Jag minns detta trots att jag då var blott 6 år.

Längs Ullevis löparbana anlades vintertid världens första konstfrusna 400 meters skridskobana för hastighetsåkning och mitt på ena långsidan, framför läktaren, utvidgades skridskobanan till att bli en ishockeyrink. På detta vis kunde Ullevi användas för större arrangemang, även vintertid.

I Göteborg fanns vid mitten av 60-talet två klubbar för hastighetsåkare på skridsko (sk långrör). Dessa hette IK Wega och IFK Göteborg, skridskosektionen. Båda bedrev omfattande ungdomsverksamhet. Hastighetsåkning på skridsko var en stor och populär sport vid denna tid, inte minst i Sverige, Norge och Holland. I Sverige hette våra stora stjärnor Ivar Nilsson och Jonny Nilsson. Ivar Nilsson var från Göteborg och tävlade för IK Wega. Jonny Nilsson var från Forshyttan i Värmland. Jonny blev den som lyckades bäst internationellt. I februari 1963 blev han världsmästare i ett snöigt Karuizawa i Japan. Jag minns tydligt hur jag lyssnade till referatet via radio. I oktober samma år gav han, som 20-årig världsmästare och innehavare av 4 världsrekord, ut boken "Sikta mot stjärnorna". Jag har boken i handen när jag skriver detta, sönderläst men i kärt minne.

Min bäste kompis Stig och jag gick med i IK Wega och fick träna på Ullevis upplysta skrinnarbana 2 kvällar i veckan. Har åkt på samma is, och SAMTIDIGT, som både Ivar och Jonny och några till. Det var stort för en 12-13-åring! Min första tävling, som var 250 m på Ullevis is, den vann jag tillsammans med en kille som hette Bo Fransson. Prisutdelare var Ivar Nilsson, gissa om jag var stolt. Efter detta gick inte tävlandet så bra men skridskointresset höll i sig några år, tills annat blev viktigare.

Nedanstående bilder tog jag under skridskoperioden. Bildkvalitén är inte jättebra men eftersom de sammanfattar en viktig period i mitt liv och dessutom utgör ett tidsdokument över en svunnen tid i Göteborgs och Nya Ullevis historia vill jag dela dem med Dig. Mycket nöje!

Öppen träning på Ullevi under ett februarilov i mitten av 60-talet. Gruppen står på hockeyrinkens is men gavlarna har öppnats så att hela varvet är tillgängligt. Vi detta tillfälle var det prova på "skrinning" men att åka på egna hockeyrör var också tillåtet. Killen i vit tröja tillhör den "konkurrerande" klubben IFK.

Träningstävling över 500 m. Om jag inte ser fel är det min kompis Stig som kör mot klubbkompisen Staffan (närmast kameran).

Ett av flera mästerskap (VM och EM) i hastighetsåkning som arrangerades på Ullevi var VM 1966. Jag var där tillsammans med min pappa. VM-programmet pryds av Jonny Nilsson i samlöp med norrmannen Per-Ivar Moe.

Det var massor av folk på läktarna och mycket god stämning, en riktig folkfest.

Det var dock kallt att stå på läktaren i flera timmar och det gällde att vara rätt klädd. Mannen i mitten som vänder sig om är min pappa.

Under invigningen fick juniorerna från Göteborgsklubbarna åka runt med deltagande nationernas flaggor. Här IK Wegas trupp som åkte motsols (det håll som man normalt tävlar).

IFK:s trupp fick åka medsols. Notera hur en av Ullevis ismakare gör honnör för flaggorna (till höger i bild).

Den inre banan av tre är för uppvärmningsåkning. Snösträngar skiljer banorna åt.

Tävlingen är igång. Notera ismaskinerna i förgrunden. Med dessa skrapade man och spolade isen i pausen för att hålla en jämn och rättvis kvalitét.

Arrangörerna står beredda med snöskrapor för att hålla banorna rena från snö och is-skrap samt snösträngarna på rätt plats.

Notera dåtidens pressfotografer längs banan men också det djupa snötäcke som låg på innerplan vid detta tillfälle. Vid arrangemang som detta monterades hockeyrinkens sarger ner och enbart skrinnarbanan är synlig.

Tack för att Du tagit Dig tid att titta, och förhoppningsvis även läsa, till slutet av min berättelse. Jag hoppas Du upplevt lite av den tidsepok som jag försökt beskriva.

PS. Jonny Nilssons världsrekord på 10 000 m från 1963 löd på 15.33.0 Idag har svenske världsmästaren Nils van der Poel åkt lite drygt 3 minuter snabbare vilket betyder att han skulle varvat Jonny Nilsson 6 gånger! DS.

Hälsningar
Per-Åke

Postat 2024-05-10 11:50 | Läst 547 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera