Budkavlen i Exhult

"I Exhult behöll man den gamla åldermansinstiutionen även efter laga skiftes genomförande och byalagets splittring. Och byn har ännu kvar den urgamla traditionen med bystämma och ålderman. Det är dock inte värst stor funktion denna anordning numera har. Det blir som regel bara frågan om skötsel av en mindre byväg, som brukar komma upp till diskussion på stämmorna. Men man ville behålla den gamla traditionen, mest för dess egen skull och som ett minne från den tid då åldermannen i byn hade mycket att beställa, då det fanns allmänningar att förvalta. Som regel samlas man till stämma bara en gång om året och det sker alltid hos åldermannen och växlar från gård till gård och efter tur och ordning. Åldermannen för klubban och protokoll skrives för varje sammanträde.
Och till stämman kallas ännu idag med en åldrig budkavle av trä och i denna står ingraverat den fruktansvärda hotelsen, att den som ej hörsamma kallelsen att komma till bystämman ålägges att ”böta” ett stop brännvin.” Huruvida dessa böter någonsin uttagits känner jag ej, i varje fall har det inte skett under innevarande århundrande. De flesta av bymännen brukar heller inte försumma att infinna sig på stämman eftersom man vet, att den brukar vara en trivsam tillställning".

Budkavlen har storleken, höjd 11 cm och bredd 3 cm.

Källa
Exhult den gamla byn, Carl Graneskog , "Markaryds Tidningen 1972."
Markarydsbygden del 2, 1992. Lars Lundberg, "Äijselt- en by i gränslandet."

Litteratur
Markaryds bygden, del 12. Byastenen. Författare, Rolf Nilsson, Markaryd.

Järnframställning i Exhult

I Exhult finns en plats där en primitiv järnframställning har förekommit i enkla smältugnar, i marken har det hittats lämningar av slagghögar och malm. Brytningen har skett på mossen strax intill. Sedan husbehovet tillgodosetts exporterades på flera håll järn till andra landskap och kanske också till främmande länder. Den odlade mossen "Hilde äng", har brukats i lantbruket med höskörd och betesdrift.
Vid skogsvägen söderut, väster om byn, 300 m från byvägen, mitt emot nedkörslen till den utdikade mossen på  f.d. Axel Svenssons väg: en stor slagganhopning i form av en stympad kon c:a 16 m i diam. "Åsarnas" höjd 60-80 cm. Stora, tunga slaggstycken av upptill 4 dm i längd. I mossen har myrmalmsstråk påträffats. Uppgiftslämnare: Henning Axelsson, (1914-1993). Text från Gränsbygden, Folke Svedenfors (1914-2007).
Platsen är också utmärkt på Lantmäteriets Historiska kartor, (sök på Kronobergs län, kommun och ort Markaryd).
Bilderna, visar där framställningen förekommit och mossen "Hilde äng", där brytningen ägt rum. 
"Bönderna där nedan i Sunnerbo härad smida järn utan Kongl. Bergskollegio tillstånd och fara ända till Skåne och sälja det. Där nedan kallas det Kladdjärn och Brukspatronerna är detta till stort men och de anhålla endräktigteligen att det skall konfiskeras och bönderna förbjudas det vidare tillverka. Detta kladdjärns tillverkande sker som berättas, att bonden, där sandbacken är, gräver sanden undan, att där murar han liten ugn om två alnars höjd (1,2 m), mindre och ibland som en masugn, där till han har ett par läder bälljor, brukar sedan samma process, som vid ordinarie masugnar sker..."
Delar av texten är hämtad från artiklen "Järnhanteringen i Småland", Sydkrafts 75-årsjubileums bok, " Strövtåg i kulturbygd" 1981.

Hilde äng.

Slaggsten. Fynd från Exhult, från platsen som är omtalad i texten.

Slaggsten. Stenen är hittad ute vid Jacobssons udde, vid strandkanten.

Hänvisningsskylt till en järnframställningsplats, skylten är placerad strax innan Norra Össjö, Halland. Foto: 2020-09-20.

Myrmalm. Bilden är tagen från Åminne bruk, Värnamo. Foto:2024.10.18.

Källa
Härjedalens Skogsbygd
Lantmäteriets Historiska kartor
Åminne Bruk

Litteratur
Strövtåg i kulturbygd-Sydkraft 75 år
Markaryds bygden, del 13. Järnframställning. Författare, Smålands Museum.

Vargastenen i Exhult

En vargberättelse från Exhult
"På 1830-talet fanns i Markaryds församling en klockare, som hette Ahlandsberg. Prästen i församlingen var gammal och därför brukade klockaren ofta gå och bära upp ”tionde” åt honom. Klockaren tog vid sådana tillfällen ofta genvägar genom de stora skogarna där det var långt mellan byarna och gårdarna, och han fick oftast färdas ganska långa sträckor. Alltsedan snapphanetiden hade skogarna kring Markaryd varit högst osäkra. De var tillhåll för skumt folk, löskarlar och stigmän som inte drog sig för att plundra och döda. Här och var i skogarna kunde även vargflockar dyka upp. Därför hade alltid Ahlandsberg sin bössa med.
En gång, då klockaren som vanligt färdades fram på en liten skogsväg, fick han plötsligt se en stor varg komma lufsande sig till mötes. Snabbt fick Ahlandsberg tag i sin bössa och lossade ett skott. Men fastän kulan träffade vargen syntes vilddjuret ej nämnvärt skadad. Med ögonen onskefullt
gnistrande av ursinne och med dreglande käftar rusade vargen upp mot Ahlandsberg, som i sista stund hann kasta sig upp på en hög stor sten. Vargen följde efter men misslyckades i språnget. Klockaren slog vilt omkring sig med sin bössa - skjuta fick hann ej tid till. Bäst som han stod där och fäktade gick bössa mitt av! Jämte stenen stod en liten björk. Ahlandsberg grep tag i den samtidigt som vargens dreglande käftar slöts sig om hans rockstjärt. Hastigt som tanken slet mannen i av sig rocken och medan vargen var sysselsatt med att vräka i sig denna, fick han upp björken med roten. Striden fortsatte på nytt. Det gällde liv eller död. Svetten dröp från Ahlandsbergs panna, när hann med ett välriktat, kraftigt slag måttade mot vargens huvud. Odjuret tumlade omkull och blev liggande orörligt. På skälvande, osäkra ben hasade sig sedan Ahlandsberg nedför stenen och torkade svetten av sin panna. Han var i alla fall segerherre på platsen, ty där låg vargen med krossad skalle. Vargen var tydligen alldeles uthungrad, ty då man senare öppnade odjurets mage, visade den sig innehålla resterna efter några tallkottar och den söndertuggade rocken. Efter denna äventyrliga berättelse blev den stora stenen i Exhults by kallad "Vargastenen", vilket den heter än idag".

Något om tassarna
"Det berättas, att de gick fram till husen och rövade svin som de drogs till skogs med. Detta hände en gång hos Johannes Eriksson. Men de nöjde sig ej blott med svin utan även kor plågade de så att det var hemskt att skåda. Vargarna började nämligen att äta på kornas bakre delar. Det berättas bl.a., att en dräktig sugga en gång när den var ute på bete blev ett offer för vargar. De ristade upp henne med sina klor och åt upp hennes ungar. denna ömkliga syn fick ägaren då han kom till platsen. Ett vargspjut (eller pik) har man ännu i behåll här i Exhult. Dessa var försedda med träskaft, avslutar Emil Svensson".

Källa
Levande Livet. Årg 24 1953. 
Markarydsbygden del 2, sid 107.  Lars Lundberg. Äijselt-en by i gränslandet.

Vargastenen

Tankar och dikter om vargen
Tagen eder till vara för falska profeter, som kommer till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.
Matt. 7:15

Ve, midnattens mara är över oss fallen och kramar oss, vildmarkens fattiga barn!
Här stryker ulven med eldbloss i skallen, på gården och vallen det vimlar sägnernas argaste skarn.
Erik Axel Karlfeldt, Stormhatt, ur Fridolins visor

I skogarnas mörker bo oheliga djur, vilkas käkar äro väpnade med hemskt glimmande tänder eller vassa näbbar, vilkas fötter bära skarpa klor, som längtar efter att klänga sig fast vid en blodfylld hals, och vilkas ögon glimma av mordlust. Där bor vargarna, som komma fram om natten och jaga bondfolkets släde, ända tills hustrun måste ta det lilla barnet, som sitter i hennes knä, och kasta ut det till dem för att rädda sitt eget liv och sin mans.
Selma Lagerlöv, Gösta Berlings saga 

Vargen är här, alla timmarnas vän och han rör vid fönstren med sin tunga.
Thomas Tranström, Nattjour

Ulven och ulven dväljas i urskog, ruva på mord och ropa på rov.
Gustav Fröding, Vit vilar Snön

Brostenar - Väghållarmärke

De vägsträckor de olika hemmanen hade att hålla markerades med stenar, så kallade brostenar, vilket ofta finns kvar i vägkanterna. Denna enklare form av  brosten i Exhult, med intialerna SA, står för Sven Andreasson (1851-1932), som var bosatt på Askatorpet, södra delen av byn. Vägsträckan att sköta var fram till Vekaboda gränsen, en sträcka på ca 200 m. Oftast var brostenarna märkta med ett nummer och längd av skötselsträckan.

"Vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indelat vägstycke skola väghållare anbringa tydliga märken, angivande den fastighet som har vägstyckets underhåll sig underlagt".

En stor gård fick en rejäl sträcka att hålla i stånd, medan ett litet torp bara hade några få meter.
Såväl Brostenar som Milstenar klassas numera som kulturminnen och får inte flyttas eller utsättas för åverkan.

Litteratur
Markarydsbygden, del 1, sid 104. Väghållarmärke. Författare, Stig Hallqvist, Markaryd.
Markarydsbygden, del 19, sid 94. Vägsten. Författare, Christer Jönsson, Misterhult.

Grindstolpar

I Exhult fanns det utmed byvägen och utfarter flera grindar, på en sträcka av 3 km lär det ha funnits på minst 12 ställen. Några grindstolpar finns fortfarande kvar. Om det fanns några grindar att öppna och påpassligt tjäna en liten slant, finns det inga uppgifter om.

Gräsmo. Foto: Lars-Erik Andréasson. 2023-10-02.