Vargastenen i Exhult

En vargberättelse från Exhult
"På 1830-talet fanns i Markaryds församling en klockare, som hette Ahlandsberg. Prästen i församlingen var gammal och därför brukade klockaren ofta gå och bära upp ”tionde” åt honom. Klockaren tog vid sådana tillfällen ofta genvägar genom de stora skogarna där det var långt mellan byarna och gårdarna, och han fick oftast färdas ganska långa sträckor. Alltsedan snapphanetiden hade skogarna kring Markaryd varit högst osäkra. De var tillhåll för skumt folk, löskarlar och stigmän som inte drog sig för att plundra och döda. Här och var i skogarna kunde även vargflockar dyka upp. Därför hade alltid Ahlandsberg sin bössa med.
En gång, då klockaren som vanligt färdades fram på en liten skogsväg, fick han plötsligt se en stor varg komma lufsande sig till mötes. Snabbt fick Ahlandsberg tag i sin bössa och lossade ett skott. Men fastän kulan träffade vargen syntes vilddjuret ej nämnvärt skadad. Med ögonen onskefullt
gnistrande av ursinne och med dreglande käftar rusade vargen upp mot Ahlandsberg, som i sista stund hann kasta sig upp på en hög stor sten. Vargen följde efter men misslyckades i språnget. Klockaren slog vilt omkring sig med sin bössa - skjuta fick hann ej tid till. Bäst som han stod där och fäktade gick bössa mitt av! Jämte stenen stod en liten björk. Ahlandsberg grep tag i den samtidigt som vargens dreglande käftar slöts sig om hans rockstjärt. Hastigt som tanken slet mannen i av sig rocken och medan vargen var sysselsatt med att vräka i sig denna, fick han upp björken med roten. Striden fortsatte på nytt. Det gällde liv eller död. Svetten dröp från Ahlandsbergs panna, när hann med ett välriktat, kraftigt slag måttade mot vargens huvud. Odjuret tumlade omkull och blev liggande orörligt. På skälvande, osäkra ben hasade sig sedan Ahlandsberg nedför stenen och torkade svetten av sin panna. Han var i alla fall segerherre på platsen, ty där låg vargen med krossad skalle. Vargen var tydligen alldeles uthungrad, ty då man senare öppnade odjurets mage, visade den sig innehålla resterna efter några tallkottar och den söndertuggade rocken. Efter denna äventyrliga berättelse blev den stora stenen i Exhults by kallad "Vargastenen", vilket den heter än idag".

Något om tassarna
"Det berättas, att de gick fram till husen och rövade svin som de drogs till skogs med. Detta hände en gång hos Johannes Eriksson. Men de nöjde sig ej blott med svin utan även kor plågade de så att det var hemskt att skåda. Vargarna började nämligen att äta på kornas bakre delar. Det berättas bl.a., att en dräktig sugga en gång när den var ute på bete blev ett offer för vargar. De ristade upp henne med sina klor och åt upp hennes ungar. denna ömkliga syn fick ägaren då han kom till platsen. Ett vargspjut (eller pik) har man ännu i behåll här i Exhult. Dessa var försedda med träskaft, avslutar Emil Svensson".

Källa
Levande Livet. Årg 24 1953. 
Markarydsbygden del 2, sid 107.  Lars Lundberg. Äijselt-en by i gränslandet.

Vargastenen

Tankar och dikter om vargen
Tagen eder till vara för falska profeter, som kommer till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.
Matt. 7:15

Ve, midnattens mara är över oss fallen och kramar oss, vildmarkens fattiga barn!
Här stryker ulven med eldbloss i skallen, på gården och vallen det vimlar sägnernas argaste skarn.
Erik Axel Karlfeldt, Stormhatt, ur Fridolins visor

I skogarnas mörker bo oheliga djur, vilkas käkar äro väpnade med hemskt glimmande tänder eller vassa näbbar, vilkas fötter bära skarpa klor, som längtar efter att klänga sig fast vid en blodfylld hals, och vilkas ögon glimma av mordlust. Där bor vargarna, som komma fram om natten och jaga bondfolkets släde, ända tills hustrun måste ta det lilla barnet, som sitter i hennes knä, och kasta ut det till dem för att rädda sitt eget liv och sin mans.
Selma Lagerlöv, Gösta Berlings saga 

Vargen är här, alla timmarnas vän och han rör vid fönstren med sin tunga.
Thomas Tranström, Nattjour

Ulven och ulven dväljas i urskog, ruva på mord och ropa på rov.
Gustav Fröding, Vit vilar Snön