Ett gammalt torp

Minnen från ett gammalt torp, "Murar-August", Norra Misterhult.

Varggropen

Det finns en varggrop i Norra Misterhult som är synlig och uppmärkt, ligger ca 900 sydost om vargastenen i Exhult. Diametern är omkring 6 meter och 2 meter djup. Botten och kanter är övervuxen med mossa, förmodligen är gropen stensatt. Enligt uppgifter, har det också funnits ett vargspjut, som lär vara i behåll och finns bevarad i byn.
När varggropar användes var det i mitten av gropen en rund påle nedslagen och dess övre ända hade man bundit en dit ett fast levande lockbete, vanligen en höna. Över gropen lade man smala spön och ovanpå dessa ett tunt lager av granris eller mossa. På detta sätt kunde man locka både vargar oc.h rävar och andra rovdjur att störta ner i gropen. Man kommer att tänka på Emil i Lönneberga, när kommandoran ramlade ner i varggropen, som Emil gillrat med en korv. Vargjakten var i äldre tid förenad med ett avskyvärt djurplågeri. Någon blodspillan fick absolut inte göras i fångstgroparna, eftersom blodlukten sedan skulle göra dem oanvändbara för lång tid framöver. Därför klubbande man ofta den infångade vargen ända till man riskfritt kunde få upp den ur gropen och förd till en plats där den långsamt och vällustigt plågades ihjäl. En varg fick inte dödas omedelbart utan skulle som vedergällning utsättas för så mycket lidande som möjligt. Avskyn för detta djur var så djupt rotad att där inte fanns tillstymmelse till medlidande.
I Magnus Erikssons landslag från 1300-talet fanns föreskrifter om byarnas skyldighet att hålla varggropar. Fram till 1864 var det plikt för bönder och torpare att delta i vargjakten och den som uteblev från ett vargskall fick böta. Vargplågans tid var under åren 1810-1850, åren 1830-1839 dödades det 368 vargar i Kronobergs län.

Litteratur
Markaryds bygden, del 19. Vargatider. Författare, Christer Jönsson, Misterhult.

Tröskan i byn

Tröskan i Exhult, ägdes tillsammans av de tre största gårdarna, Rickhard Kristensson och Axel Svensson, båda från Exhult och Algot Johansson i grannbyn Norra Misterhult. Tröskverket var det dominerande märket Thermenius, och det måste varit ett tekniskt fenomen jämfört med tröskning med slaga. Bytröskan är numera placerad  i Exhult, på en loge, där den också senast var i drift, (se bilder). Tröskan hyrdes också ut och förflyttades mellan gårdarna i byn med häst. Har aldrig hört talas om oxar som dragdjur i byn. När det var tröskedags på gården bådades vant folk, oftast från byfolk. Det var ett stort arbete att ställa upp och justera in tröskan på rätt sätt, det var viktigt att den långa remmen låg rätt mellan tröskan och elmotorn. Det var ofta Hilding Svensson, Exhult som skötte inställningen. Hildings far Oskar, berömde att sonen var händig med att vända med häst och vagn. Det berättas att Hilding fick en fråga i skolan  som han inte kunde besvara, utan ställde en motfråga, kan istället fröken svara på vad det heter där man fäster skaklarna när man selar på en häst?
Tröskan användes också i grannbyarna bland annat Sånna hos Gustaf Pettersson och det var Torsten Jonsson, Exhult som transporterade verket till platserna. Tröskan drevs med el, saknades 380 volt kraftuttag, användes speciella stänger som kopplades direkt på ellinjens blanktrådar. Tröskan var försedd med elmätare så att kilowatt förbrukningen kunde läsas av och betalas till lokala  el-andelsföreningen. I vissa fall var elen så svag att tröskan inte kunde matas på för fullt, och grannarna märkte att belysningen började blinka, då var det tröskning eller vedkapning på gång. Elen kom till byn 1936.
Tröskningen var ett ansträngande och med de tyngsta arbetsuppgifterna på gården, dammigt och bullrigt. Det fanns inga munskydd eller hörselskydd på den tiden. Det fordrades också rikligt med mat flera gånger under tröskdagen, frukost, davre (andra måltiden), elvakaffe, middag, meraftonskaffe och kvällsmat, antagligen blev det ganska trångt och många glada skratt vid matbordet, kanske med hjälp av ett par matsupar. Utöver mathållningen med vedeldad spis, som skulle passas, fick också husmor hjälpa till med tröskningen, för det behövdes mycket folk i arbete, närmare ett tiotal personer, för att det skulle flyta på i alla moment. En som skar upp kärvarna, en matare, en som tog hand om halmen, en som skötte säckarna där säden kom ut och inte minst starka säckbärare. Det var ett mansprov att bära jutesäckarna och få säckarna på ryggen, säckarna ställdes på en stentrappa jämte tröskan vilket underlättade att få säckarna rätt på ryggen, man fick inte få knäande eller darrande knä av bördan. Det jag känner till var det bortemot 50 meter att bära och uppför en vinklad trappa upp på loftet, där säden skulle torka i bingen.
Närmsta stället att få säden malt var till vattendrivna kvarnen i Sånna.
Efter torkningen förvarades säden i en kista på loftet och i samma kista bevarades också de nybakade bröden som bakats i bakugnen i köket.
Tröskan drevs med en planremsskiva, för att inte remmen skulle glida av så lätt, användes sirap för att hålla den på plats. Det var en lång rem mellan tröskan och elmotorn och trots allt hände det någon gång att remmen hoppade av remskivan, vilket togs emot av vissa som en extra välbehövlig vilopaus. Man fick absolut inte gå nära remmen i drift, eftersom den kunde hoppa av och slungas ut ett bra stycke, det fanns heller inte något skydd om remmen eller remskivan. 
Det måste varit en vacker syn när havrastycket var skördat med nekarna hängde på krakarna, kanske en fem- sex stycken på varje krakstör.
Det hörde också till en god sed att spara några vackra neker som togs ut på julafton till småfåglarna, vilket i folktron skulle en ge god skörd kommande år.
Sjunne Axelsson gav alltid bort några fågelneker till folket i byn. Halmen skars i hackelseverket till strö till djuren, men far brukade säga, har man stått vid ett hackelseverk en dag, behöver man inte träna på gymmet. I dessa trakter finns inte några halmtak, det berättas i trakter med halmtak, att det vid nödår förekom att takhalmen fick användas till foder.
År 1943 kostade en tröskning 30 kr i byn, dagens (2021) penningvärde ca 700 kr.,

Tröskan i byn

Jutesäck.

”Man skar säden med en skära ända fram på 1800-talet. När man började hugga med lie klagade många äldre personer över slöseri med säden vid detta skördesätt. Säden samlades upp för hand och bands ihop med några strån till neker (kärvar). Detta var oftast kvinnans göromål och hon hade skydd på armarna för att ej sticka sönder sig. Nekarna sattes upp i travar för att torka. (24 neker till en trave och 12 till en halvtrave). Det var viktigt att travarna sattes norr-söderriktning, så att solen kunde lysa på båda sidor. Brödsäd sattes oftast på krake. Den tid man högg och inbärgade säden kallades ”skjuren”. Sedan skulle säden tröskas och detta arbete skulle helst vara slutfört innan jul. Ett tidigt redskap var plejlar och de användes ända fram på 1940-talet till rågen för att få fram halm till taktäckning. Duktiga taktäckare var Joel Johansson och Ernst Svensson från Bergshult. Stiftsverken kom på 1910-talet och drevs med vandring. Man behövde 2–4 hästar och eller oxar. Vid tröskningen gjorde bönderna ofta arbetsbyte med varandra, eftersom det krävdes mycket arbetskraft, normalt 10–12 personer. I huvudsak män men även kvinnor kunde deltaga i arbetet: 1–2 kuskar, 1–2 drog fram nekar (lavet), 1 skar band, 1 matade, 1 räfsade bort halm, 1–2 skakade halm, 1 stack upp halm på rännet där 1–2 tog emot halm. Man tröskade 20–30 minuter varefter man pustade (vilade) och skyfflade undan säd. På kvällen harpades (rensades) säden och bars till magasinet eller till boningshusets vind. Husmor stod för mathållningen till tröskfolket och det kunde vankas riktig god mat. Man samlades mycket tidigt på morgonen och kunde hålla på till sena kvällen. Einar Johansson i Bergshult berättar att han på 1920-talet var med sin far Joel Johansson hos Severin Pettersson i Stockhult för att tröska. De hade 2 hästar, vandring och tröskverk med sig och Serverin bidrog med 2 oxar. De kom vid 6-tiden på morgonen men då tyckte Severin att det knappast var lönt att börja. 1932 inköptes en bolagströska gemensamt för 12 byar. Denna var i bruk fram till 1960-talet. Eric Svensson i Bergshult köpte skördetröska 1964 och därmed inleddes en ny epok i skördehanteringen. Från och med nu kan en person sköta hela skördearbetet från huggen till tröskad säd”.
Artikeln är skriven i samband med en studiecirkel om "Tre byar i Hinneryd". 

Litteratur
Tre byar i Hinneryd, sid. 70. Jordbruk. Författare, Maj-Lis Ekberg, Bergshult, m.fl.
Markarydsbygden, del 9, sid. 105. Tröskning. Författare, Åke Jansson.
Markarydsbygden, del 2, sid. 138. Tröskning med vandring hos Axel Andrèasson Tuthult.
Markarydsbygden, del 2, sid. 139. Smålänningen. Från Markaryds Horisont. Författare, Carl Graneskog, Exhult.
Vivljunga och byarna i västra Vivljunga. Vivljunga 75 år. Sid. 48. Författare, Svante Svantesson, Vivljunga.

Länkar
Trösktillverkning
Från förr
Slagtröska

Kolmila

Minnesmärke efter en kolmila i Exhult. Under mossan påträffas rester av träkol. Ingen person känner till något om någon kolmilan, så den måste vara gammal, kanske senare delen av 1800-talet. Några spår eller tecken på att där varit någon kolarkoja går det inte att hitta. Platen är märkt med skylt.

"Svart smyger natten kring  stenströdda land somna ej, somna icke in! Om du somnar in kan du väckas av en helvetes brand och den brödlöses sorg skall bli din". Dikt av Dan Andersson.

Kolbotten och kolarkoja
En kolbotten är en kolmila, där man framställde träkol. Milan byggdes så, att man från mitten ställde trästammar lutande mot varandra och sedan fortsatte med  virke, företrädesvis lövträ, runt, runt till önskad storlek. Ca 200 kubikmeter, staplades innanför diket som går runt kolarbotten. Denna stapel täcktes så över med jord och ris för att milan efter tändningen, i några hål vid foten, skulle hållas under kontroll så att ingen öppen eld uppstod. Det erhållna, energirika trädkolet användes som bränsle, vid bl.a. framställning av järn ur sjö och myrmalm. Alldeles intill milan hade kolaren ofta en liten koja, som krypin till skydd mot väder och vind, och att laga sin enkla mat i. Kojan var bygd av rundvirke och helt täckt med granris och jord. Den hade en enkel öppen eldstad, en eller två britsar med granrisbädd. Golvet, på bara ett par tre kvadratmeter mellan britsarna, var av trampad jord. det var nästan nödvändigt med en sådan koja, för kolaren måste bevaka sin mila dygnet runt under de ca tre veckor det tog att kola ut en ordinär stor mila 

Kväll (En dikt från boken "En doft av Milrök", utgiven av Finnerrödja Kulturförening. 1983)
Dagen har stillnat, kvällen har kommit,
i kolkojans eld-dunkel-ljus.
Vi samlas en handfull,
kring kaffe och småprat,
medan skymningen faller, runt koja och hus.

Då kommer en spelman, klaver har han med sej,
                      ---inbjuds att sitta---,
han gör så och drar
ett tag uppå bälgen och trevande toner
blir till vissa så fullödigt klar.

Han sjunger för kolarn, och endast för honom,
sången om kolningens möda och id.
Han sjunger om nätter
med slag uti milan,
men även om arbetets glädje och frid.

Sen samlas vi alla, vid granristäckt vindskydd,
där stockelden flammar mot skyn,
och dragspelets toner,
de stiga och falla,
samt slukas av natten, i storskogens bryn.

Lågorna dansar och spelmannen spelar,
ömsom smekande mjukt, ömsom stormande vilt.
En stämning förtätad,
en kväll som man minnes,
när afton förrunnit och tiden oss skilt.

Länkar
Träkolsframställning i kolmila
Guld Wike Kolmila
Miljöhänsyn
Kolarliv
Kolning
Kolbulle
Skogensveteraner
Träkol och milorna
Spår av kolning
Kolbottnar i Vaggeryd

Litteratur
Dan Andersson. En spelmans visor, Bokförlaget Plus, 1976.
Dan Andersson. Kolarhistorier, Zidermans, 1978.
Finnerödja Kulturförening. En doft av Milrök, 1983. 
John Käll. Vandringar i hembygd med bilder om allt och alla, 1999.
Bo Westling. Kolarliv. Reklamtryckeriet, Köping, 2019.
John Wahlborg. Kolarkojan vid Siljan, Örebro 1914.

Tjärbränning

Tjärbrännan i norra delen av Exhult, där tjära brändes till husbehov. Under den tid bränningen pågick, oftast på våren, samlades vid tjärbacken mycket folk, som byttes att sköta bänken. Detta var ett arbete, som fordrade mycket påpasslighet, då det bl.a. gällde att se till, att elden inte fick tillfälle att ”slå ut”. I samband med tjärbränningen roade sig unga och gamla med spel, dans och lekar. Tjärstubbarna brötos i skogen, kanske oftast på svedjor, torkades och höggos sönder i lagom stora bitar. Ibland togs "tjärved" på växande träd, vilket var det bekvämaste. I sådant fall skalade man en fura på ena sidan till lämplig höjd. Efter något år hade kåda i mängd samlas på det skadade stället och "tjärstickor" högg in till trädets kärna. Trädet fälldes sedan och användes vid kolningen. Om turen var god, kunde man få ända upp till 2.000 kg tjära i en "bränna", men omkring 1.000 kg var nog ett vanligare resultat. Tjäran hade vidsträckt användning, bl.a. som smörjningsmedel, en "tjärbimpel" under vagnen var förr ett nödvändigt attribut. Ur tjäran utvanns beck, som var en icke föraktlig handelsvara. En utmärkt biprodukt var bl.a. träkolen, som såldes i första hand till dem, som ägnade sig åt smide.

Tjärbrännan i Exhult.

Tjärbränna, vid Askatorpet, Exhult.

Tjärbränna i Norra Ekhult.

Tjärbränna i Kvinnhult.

Tjärbränna i Sånna.

Tallstubbar användes vid tjärbränning.

Träkolning och tjärbränning
Träkolning har länge varit en viktig näringsgren i Sverige men har genom teknikens utveckling inom metallurgin mer och mer förlorat i betydelse. Järnhanteringen, som varit den stora förbrukaren av träkol för framställning av tackjärn, härdning av stål och för järnmalmssintring, har mer och mer gått över till användning av koks och järnsvamp. På 1910-talet uppgick Sveriges produktion av träkol till över 40 miljoner hektoliter, medan behovet i våra dagar endast rör sig omkring 5 miljoner. Under avspärrningsåren fick träkolningen ett uppsving genom bristen på flytande bränsle. Gengasdriften för brukade då omkring 25 miljoner hektoliter årligen. För framställning av svartkrut, kolsvavla, kimrök och aktivt kol används även träkol.
Vid industriell kolning i större kolugnsanläggningar erhålls som biprodukter främst tjära, terpentinolja, träsprit och ättiksyra. Man ansåg länge att ugnskolningen skulle komma att ersätta milkolningen, som ju innebär ett visst slöseri med vedråvaran. Men detta har inte blivit fallet. Genom geografiska och transportestniska förhållande år under normala år milkolningen den mest lönande. Det är endast under avspärrningstider som ugnskolning har sin stora betydelse genom de för vår försörjning viktiga biprodukterna motoroljor, smörjoljor och lösningsmedel.
Tjärbränningen var i äldre tider en av huvudnäringarna i Norrland. Den dalbrända trätjäran, en högklassig produkt, utvanns i en så kallad tjärdal genom kolning av kådrik töreved, vanligen gamla tallstubbar på vilka den hartsfattiga ytveden ruttnat bort. Tjärbränning i dal är numera ej ekonomiskt lönande på grund av det stora arbetskraftsbehovet. Produktionen av tjära, ugnstjära, uppgick år 1939 till ca 7 000 ton, men ökade till det tiodubbla under krigsåren, varav 30 000 ton var töretjära. Efter kriget har produktionen snabbt sjunkit.

Nu brinner det: Gammadags tjärbränna i modern tid
Nu brinner det i Härlunda! Det är i Spjutaretorp man har tänt och det är ingen vanlig eld utan en tjärbränna, som man inte skådat maken till i Spjutaretorp på över 50 år. Som vi tidigare meddelat så är det Härlunda hembygdsförening som står för detta arrangemang med em gammaldags tjärbränna, autentiskt utförd i modern tid. Vid middagstid i går tändes tjärbrännan av Albin Johansson i Siggamåla. Det var han som sedan försiktigt blåste liv i elden  med sin egen ägandes tjärbrännebälg. Bälgen anses vara minst 100 år gammal och har hustats upp för årets hembygdsevenemang i Härlunda.
I kväll väntar hembygdsmedlemmarna få lön för mödan för all sin möda med tjärbrännan. Då räknar man att tjäran, äkta gammaldags trätjära skall flöda ner i uppsamlingsgropen. Man räknar med ett stort publikt intresse i kväll, då också Älmhults kulturnämnd är medarrangörer. På den stora bilden ses den första rökskyn tränga  upp från tjärbrännan - det kan bli ett krävande rökigt jobb för bälgskötaren och "pustaren" om vinden blåser upp för backen. På lilla bilden trimmar just Albin Johansson in sin anrika tjärbrännarbälg. 
Text och foto: Nils Olovsson.
Artikeln är skriven 1973-07-12. Tidning är ej känd, förmodligen Växjöbladet eller Smålandsposten.

Enorm arbetsinsats av hembygdsförening - På torsdag dags för första tjärbränningen

Härlunda
Härlunda  hembygdsförsamlings hembygdsförening höll på lördagen på med att "grunden" tills sin unika satsning på tjärbränningens konst enligt gammalt mönster. Att det just är ute i Härlunda, som det nu kommer att återuppstå en sådan bränna är egentligen ingen tillfällighet. Där finns nämligen fina traditioner och folk, som i sin barndom eller ungdom varit med om sådan bränning så sent som strax före andra världskriget - 1938.
Denna tjärdal som man nu jobbar vid har däremot inte varit i bruk sedan 1919 enligt gamla vittnesmål.Förr i tiden innebar tjärbränningen den bästa biinkomstkällan. En bränna gav ca 1.ooo kr och lika mycket tjära i liter räknat. På den nu aktuella platsen brändes upp till fyra per år av markägaren och hans söner.
Ca 800 arbetstimmar har hitintills spenderats på denna tjärbränna från det då stubbarna kördes till platsen förra hösten tills nu då man  höll på med att ”hacka”, inte hugga sönder tjärveden till flisved. Lördagens jobb bestod även i att veden lades i tjärdalen, en ränna ca 12 meter lång med en lutning på ca 1,5 – 2 meter. Denna bränna skall få en höjd på ca två meter, varefter den täcks med granris. Träkolstubb som hämtas från gamla kolbottnar i närheten får sedan utgöra ytterskiktet.

Flera dagars arbete
Arbetet beräknas ta de närmaste dagarna i anspråk och på torsdag kommer den stora dagen då man med en blåsbälg, som drivs med handkraft, i dalens och brännans bortre del, kan sätta fyr. Efter två dygn – kanske något mer – kommer det att visa sig om de gamla lärdomarna burit frukt i form av fin trätjära. Tjäran har för övrigt landsantikvarie Anderbjörk visat intresse för. Han har optimistiskt nog redan beställt tjära, som skall användas till renovering av gamla kyrkobyggnader. Det säger egentligen allt om den fina kvalitén på tjäran som framställdes förr. Den var lättflytande och terpentinbemängd. Hur många liter denna bränna  skall ge vågar ingen i hembygdsföreningen ens gissa på. 500 liter är ett fint resultat anser man. Orsaken till skillnaden mot gamla tiders brännor anger man vara att det inte längre finns någon prima tjärved, sådan ved som man dels i  sura mossor och dels på tallar som skadat barken på något som gav till resultat att tallarna kådade sig. Men på lördag får den som är intresserad tillfälle att beskåda resultatet av detta jättelika frivilliga jobb från medlemmarnas sida.
Ung
Henrik Johansson slår sig ner vid sidan av tjärdalen, då det 35 man och kvinnliga starka arbetalaget tar en paus.

Källa
Artikel från okänd dagstidning. Text o foto: Milton Sandgren.

Litteratur
Tjärdalen. Författare, Sara Lidman. Albert Bonniers förlag 1955.
Gränsbygden, Södra Sunnerbo i gången tid. Författare, Folk Svedenfors (1914-2007).
Skogen och Skogsbruket. AB Svensk Litteratur 1961.
Artikel från ”Massa, papper och kemiska produkter” av Sixten Ulfsparre
Yrken som försvinner. Tjärbrännare, sid55. Säffle 1969. AB Säffletidningens tryckeri. Författare, Harry Erneclou.
Markaryds bygden, del 1. Valdo städar tjärdalen. Författare, Stig Hallqvist.
Markaryds bygden, del 12. Tjärbränning. Författare, Sten Persson, Markaryd.
Markaryds bygden, del 22. Tjärbränning i  Ekhult och Ållhult. Författare, Jan Karlsson.
Markaryds bygden, del 23. Tjärbränning i Norra Ekhult Markaryds socken. Författare, Jan Karlsson.
Markaryds bygden, del 23. Tjärdal i Högaholma. Författare, Jan Karlsson.
Markaryds bygden, del 23. Tjärdalen i Kvinnhults by, Traryd. Författare, Lennart Svensson.

Länkar
Tjärbränning i Kraxeboda
Några olika sätt att bränna tjära
Tjärbränning i Norra Ekhult
Fornminnesinventering