Kolugnarna

I byn Exhult har funnits två kolugnar, som framställde träkol för järnhantering och drift av gengasbilar. Verksamheten var som aktivast under 1940-talet, särskilt under andra världskriget. På att annat ställe strax intill tillverkades även ved till gengasmotorer, vedbitarna hade storleken  5x5 cm och en halv meter långa. Maskiner för tillverkningen finns bevarade i en byggnad i en annan del av byn. I byn har också funnits en byggnad där man hade linberedning, det låg strax söder om Gustav Petterssons, Carl Graneskogs, föräldragård. Den gamla grunden har varit kvar och synlig i många år, men schaktades bort 2020. 

Grunden till kolugnarna som också hade tak som skydd.

 Grunden till kolugnarna.

Grunden till kolugnarna.

Arbetslag vid kolugnarna. Från vänster: Erik Jonsson, Gösta Svensson, Karl Jonsson, Hilding Svensson och Viking Jonsson.
Bilden är tagen i början av 1940-talet. Fotograf: Ellen Kristensson? 

Maskin för klyvning av ved. Observera att maskinen har vält och ligger på fel håll.

Förrådsbyggnad.

Diverse material finns lagrade i förådsbyggnaden byggnaden.

Arbetslag från torvströfabriken i Exhult.

Litteratur
Markaryds bygden, del 10. Från "Kvarn till Pappersbruk", författare Bertil Örnemark.

Länkar
Gengas
Linberedning
Linbasta

Trollaklack-trollens hemvist...

Trollaklack.

Träskylt tillverkad av Ingemar Leander, Exhult.

Trolla-Klack i ett vintrigt landskap och 7 grader kallt. Inga spår i snön efter några troll... Foto: 2021-01-15.

Träskostövlarna är föregångarna till gummistövlarna, är inte de lättaste att vandra i, detta par väger 2,5 kg. Foto: 2022-07-14.

En vandrare har lagt sina träskostövlar för att vila sina trötta ben. Foto: 2022-07-14.

Träskor. Foto: 2019-07-16.

En trolsk berättelse från byn Exhult
"Vid denna sten fanns enligt en sägen en gång en bonde i Exhult som behövde låna pengar av trollen. Det var på den tiden då det inte fanns några banker och endast ett fåtal rika karlar. Bonden hette Erik och hans far varit en mycket välbärgad odalman i byn. Han hade endast två barn, en son och en dotter. Sonen fick ärva det mesta och övertog fädernegården. Men så gifte han sig med en slösaktig kvinna och så började det gå att utför. Det hjälpte inte att han låg i skogen och kolade och slet. Det gick slutligen så långt att Eriks gamla mor som bodde och hade sitt uppehälle hos honom, måste flytta för att inte vara en börda för sonen och istället ge sig ut i bygden för att tjäna som piga. Erik behövde pengar och gick därför till bergafolket som var rika, för att låna pengar. Nöden hade ju ingen lag. Och jovisst fick han låna och han fick det han begärde och gick glad hem. Men efter en tid skulle summan återbetalas och Erik var bekymrad då han inte hur han än försökt, fått ihop till den lånade summan. Till trollen måste han nu berätta om hur det stod till och höra om de var villiga att vänta på pengarna en ”smula tid?”. När Erik kom till stenen träffade han ett troll men inte densamme som han lånat pengar av. Säkerligen inte utan fruktan angav han med bekymmer sitt ärende. Trollet svarade: ”Åja, det gör ingenting. Den som du lånade pengar av har åskan slagit ihjäl, så han behöver inte dem och du slipper betala tillbaka dem”. 
Under 2020 har det kommit upp en träsnidad skylt "Trollaklack", tillverkad är Ingemar Leander, Exhult.
Enligt markägaren Gunnar Svensson, Exhult kallas främre stenen för Klacken och bakre stenen Sulan.

Källor
Markarydsbygden del 2. Lars Lundberg. "Äijselt- en by i gränsbygden".
Gränslandet” (Sagor, sägner och historiska fakta från Markarydsbygden) Markarydsbygden lokalhistoriska förening, 2019.

Skolväg förbi Trollaklack
Fastän det fanns skolor på närmare håll fick barnen från Norra Misterhult och Exhult i början av 1900-talet, gå klasserna 2-6 i grannbyn Vekaboda. För att komma till skolan möttes man på olika platser utmed skolvägen för att få sällskap och trygghet (även för föräldrarna), att gå genom de susande och vinande mörka skogarna, ibland i ruskigt busväder med regn och snö som satte sina spår med blöta kläder och nedkylning. För att hålla värmen om fötterna stoppades hö och halm i träskostövlarna. Man passerade också förbi nämnda Trollaklack - trollens hemvist, förmodligen med lite extra försiktighet och spänning. Det blev långa skolpass sex dagar i veckan, sträckan att gå var närmare enkel tur 5 km (6 mil under hela veckan). Jag känner inte till några skoltider, men förmodligen fick man gå i mörker och oplogad väg under vintern, och inte heller vad man hade för matsäck under dagen, eller hur mycket läxor man fick med sig hem, att läsa vid vedspisen och fotogenlampans ljus.
Vekaboda skola byggdes på 1850-talet och brukades fram till 1912, alltså omkring 60 år. Nämnda år revs skolhuset och nytt skolhus byggdes i grannbyn Norra Ekhult.

Gammalt protokoll från en bystämma
"Vid ett sammanträde i Exhult den 29/9 1886 besluts hur och vid vid vilken tid vägen från Vekaboda till Sanna skall vara uppbroad och framdeles underhållen.
1. Vägen ska under 1886 förbättras så att den blir någorlunda farbar till den 15 november och skall en var av delägarna broa och bättra den väglott som tidigare blivit hemmansdelarna tillagd. Vägsyn skall hålla den 15 november 1986 och under nästkommande år inom junis månads utgång då vägen skall vara iståndsatt till fyra *alnars bredd i fullt farbart skick.
2. Synen förrättas av byåldermannen enl 1832 års förening. De har dessutom rätt att anlita biträde.
3. Varje gård uppbroar och underhåller vägen till angränsande bys ägor, dvs i norr till gamla landsvägen vid Sånna och i söder vid Vekaboda. Emil Svensson skriver, att "för    vägbroningens skull finns tre för byn  gemensamt inköpta grustäkter: en i norr å Torvströfabriken, en i mellersta Exhult å Sven Johanssons mark  
och i söder på A Boklunds ägor"

*Aln = 59,38 cm

Blockterräng
Strax sydväst om Trollaklack, finns ett område med ovanligt stora stenblock, och det är inte vanligt i våra trakter.

Här vid dessa stenar har nog också trollen varit framme och kanske har också någon blivit bergtagen...

Sten med fönsterlav.

Sten med spår av inlandsisens rörelser.

En stabil vilobänk av huggen sten, en plats att reflektera över gångna tider.

Troll
I de mörka djupa skogarna i södra och och mellersta Sverige bor trollen. De är hemlighetsfulla väsen som lever tillsammans i berg och högar, avskilt från människorna.

Källor
Nordiska Väsen, Johan Egerkrans B/Wahlströms.
Trollen-Deras liv, land och legender, text: Jan-Öjvind Swahn, illustrationer: Bo Lundwall.

Lavar

Sågmöllan i Exhult

En vintrig bild från fallet, 7 grader kallt. Foto: 2021-01-16.

Lagaskiftet i Exhult fastställdes den 11 december 1854, beslutade bystämman att ett sågverk skulle anrättas som en allmänning. Det gemensamma sågverket vid den så kallade ”Sågmyle-bäcken, (delat sig innan med Kyrkbäcken) var igång ännu i slutet av 1800-talet och när de återstående delarna av byggnaden och vattenhjulet samt tomtmarken där anläggningen låg år 1909 såldes till den hemmansägaren som hade sina ägor närmast intill den gamla allmänningen. Det lilla vattensåget hade därmed fyllt sin uppgift. Sågverket såldes genom auktion till en skrothandlare? Men det hade säkerligen varit till stor nytta för byborna, även om det mången gång varit besvärligt att få vattnet att i bäcken att räcka till för driften och med anledning därav rättvist kunna fördela behovet mellan bönderna för användningen. Man brukade samla vatten i dammen om dagarna, då man arbetade med jordbruket och sedan sköta sågverket om nätterna. Det finns också uppgifter att den var rik på vatten året om och aldrig tröt på vatten om aldrig så svår torka. Det lär även i äldre tider funnits gäddor, det berättas att några pojkar varit nere för att få dylikt och då dök en gädda upp och den ene var kvick nog att nappa på den, men den slank undan och försvann under risbråten. Som biflod till Kyrkbäcken rinner den så kallade Skogsbäcken, vilken i äldre tider var förenad på grund av att vid  brist på vatten hava den som reserv när den andre sviker.

Bilderna är tagna i december månad 2019, bäcken i nutid, en tavla på möllan, och en brädklädd vägg i Exhult, (sågade vid möllan) och en valssten, där sågaxlen drevs runt. 

Källor
Det finns berättelser om sågverket i Göingebladet årg 21, 1989 (skrivit av Exhults bon, John Emil Johansson (1895-1916) och Carl Graneskog (1897-1982), ”Markaryds Tidningen 1972."
Markarydsbygden del 2. Lars Lundberg, "Äjselt-en by i gränsbygden".

Sågar vid den tiden
Den äldsta sågtypen, nickesågen, hade ett sågblad infästat i en ram av trä. Vid mitten av 1800-talet infördes ramsågar med flera blad som i ett moment kunde klyva stocken i flera brädor. Alla sågar var skattefria.

Näcken
Näcken är en mästerlig spelman som kan förvrida sinnet på människor med sina virvlande toner. Han spelar oftast i skymningen, sittande på sten vid rinnande vatten, vid vattenfall, kvarnar och under broar. När människor hör den vidunderliga musiken kan de bli som förtrollade och därmed ett lätt byte för Näcken. I andra fall kan musiken vara så medryckande att folk inte kan sluta att dansa förrän solen gått upp.

Källa
Nordiska Väsen, Johan Egerkrans, B Walhströms

Tvättekärringarna i Exhult

Fiktiv bild.

För 60 år sedan hände det märkliga saker i skogen runt Exhult, Markaryd. Vid flera tillfällen fann ortens befolkning köksattiralj och tvättade damkläder i skogen. Men man kunde trots skallgång och polisspaning med hund samt upprop i tidningar och kungörelse som upplästes i landsfiskalsdistriktet kyrkor inte lösa problemet. Att det blev mera känt och polisanmält hänger samman med att Rubin Johansson, Exhult, den 6 maj kom cyklande på vägen som går mellan Timsfors och Axhult. Då hann kommit några hundra meter som om Exhult hörde hann ett susande ljud inifrån skogen. Han ville utforska varifrån ljudet kom, varför han lämnade sin cykel och smög sig in i skogen. Han upptäckte då ett brinnande fotogenkök under en gran. Han låg stilla och lyssnade för att om möjligt upptäcka ägaren till fotogenköket. När hann låg där och lyssnade hörde hann samtal ute på byvägen. Det var hemmansägarna Axel Svensson och Oskar Jonsson, båda från Exhult. Tillsammans tog sig de tre exhultsborna fram till fotogenköket som brann med kraftig låga. På detsamma fanns vitemaljerad så kallad gräddspann (som användes vid mejerier) rymmande 2 liter. Spannen som till hälften var fylld med förorenat vatten där man tillsatt soda. I kärlet kokade ett damlinne. Intill fotogenköket, men väl gömt under en gran låg ytterligare en gräddspann. Även denna hade används till tvätt då den var kraftigt nedsotad. Dessutom fann man en sten som vägde omkring 10 kg och som var inlagd i en snara av grovt snöre, samt en lina som var uppspänd mellan en enbuske och en björk. Linan var försedd med tre stycken kluvna träklykor, troligtvis avsedda att användas som tvättklämmor.

Flera deltog i spaningarna
Redan samma dag som Rubin Johansson gjorde ovanstående fynd var tjugotalet bybor på plats och spanade efter ägarna till tvätt attiraljerna. Ingen större lycka att få klarhet hade t.f. landsfiskal Gösta Lang som tillsammans med fjärdingsman Adolf Lundin sam fjärdingsmannen i Traryds socken, ortsbefolkningen och hund noga undersökte skogspartiet. Vid förhör med exhultsborna kom det fram att man sedan 8-10 år tillbaka vid skilda tillfällen observerat platser i skogen där man gjort upp eld. Dessa platser hade i regel varit ensligt belägna och väl dolda. Fru Greta Jonsson-Johansson har i ett brev till brorsdottern Inga berättat om ”Tvättkärringarna”. Men hon såväl som landsfiskal Lang och byborna kan inte lämna någon vettig förklaring till vad som hänt i Exhult och som blev känt långt utanför församlingen i samband med Rubin Johanssons polisanmälan. Men vi låter Greta-Jonsson Johansson själv berätta om vad hon har upplevt.

Pojkar såg nakna människor
”Jag minns när jag gick i småskolan i Hildas stuga och där var barn från Axhult (minns Du möjligen några som hette John och Robert Olsson, ja, dom var kanske fler). I alla fall påstod dom ibland att dom såg folk som gick nakna i skogen mitt mellan Axhult och Exhult, just där vår skog gick nästan ut till vägen. Där fanns också en bäck. Men vad barn sa var ju ingen som folk brydde sig om. Inte vet jag heller om det hade något samband med tvättkärringen, men i varje fall var det här vid bäcken, som far första gången hittade tvätt. Jag skulle tro att det också sammanföll med min småskoletid. Tvätten bestod (som jag minns det) av två linnen av vitt tyg med brodyr och spetsar och knäpptes medtrådknappar på axlarna. Det var nog ganska vackra saker. Tvättgrytan bestod av en emaljerad mjölkflaska, 3 eller 5 liter. Du vet en sådan där som man hämtade mjölk i. Jag kommer ihåg inte ihåg om den hängde i ett snöre eller om den stod på något. I varje fall så använde dom stearinljus som värmekälla. Tvättstrecket var gamla tjocka snören och fäst mellan ett par trädstammar. Tvättklämmorna var gjorda av träpinnar som var kluvna och sedan knutna ihop på något sätt. Ibland hängde tvätten uppe och ibland låg den i lut i den där hinken. Dom höll nog till ganska länge vid den här bäcken. Men ibland vet jag att far ilsknade till och tog tvätten med hem. Jag tror jag nå´n gått klädd i dom där särkarna. Sen tyckte väl dom vuxna att det var lite ängsligt med elden i skogen. Dessutom var det ju kusligt och oförklarligt alltsammans. Så småningom kom man väl underfund med att det var veckosluten som det hände, om varje vecka eller längre emellan minns jag inte. Så började det bli tal om att pojkarna i byn skulle sitta vakt nå´n gång och se vad som pågick. Men det blev aldrig av. Sanningen att säga så tror jag inte dom vågade. Men varje gång som far eller någon annan tog bort tvätten så dröjde det länge innan dom kom tillbaka. Dom hade väl letat upp nå´n ny bäck någonstans. Jag minns, det var sen jag var konfirmerad, att jag var med i kyrkliga ungdomskretsen och det var väl dom flesta ungdomarna i byn. Då hade någon fått reda på att hon (kärringen) höll till vid en bäck nere vid Strätteli. Hur dom fått reda på det begriper jag inte. I alla fall, då var det många djärva så när vi cyklade hem på natten från Markaryd så dök vi in i skogen ovanför Strätteli och mycket riktigt där hängde samma sorts tvätt. Sen kom jag ut i världen och vet inte så mycket. Men så slumpade det sig att jag var hemma den söndagen när Rubin fann tvätten vid Kyrkebäcken. Då hade hon (tvättkärringen) moderniserat så det var ett spritkök i stället för ljus. Den gången stod ju tvätten och puttrade på spritköket så hon kunde ju inte vara långt borta. Vad som var kusligt var ju att där låg några stycken stenar efter sprängning som hade väldigt vassa kanter, nästan som yxor. I dessa var fästa ganska långa snören, tydligen någon sorts kastvapen. Det var kanske detta som gjorde att det polisanmäldes. Polisen var där på eftermiddagen med spårhund, men fann inget. Jag vet aldrig att någon sedan såg till henne. Det tonades väl bort och glömdes. Hur många år det hållit på törs jag inte säga, men man kan gissa på femton år eller mer. Jag var ju bara liten när det började, men det var inte som jag trodde, slut här. Viking har berättat för mig nu på gamla dar, att han en gång, långa tider efter Rubins anmälan, gick hem från Markaryd sent en vinterkväll. När han kom mitt för Johanna-Kristinas stuga, som stod tom då, hörde han väldigt tunga steg som kom därifrån. Viking sa han blev rädd så han stack iväg. Men Viking talade aldrig med nå´n om det. Han var väl också trött på tvättkärringen. Inte förrän nu på senare tid har han talat om det. Nu tror jag att berättat allt. Konstigt var det och oförklarligt. Men inte var det väl på skoj som nå´n på i så många år. Så långt Greta Jonsson. Men för att ytterligare belysa ärendet har jag tagit del av landsfiskal Gösta Lang omfattande förhörsprotokoll, som tagits fram av en systerson till Greta. I samband med dessa förhör framkom att hemmansägare sven Johansson, Exhult påträffar ett damlinne upphängt till torkning i ett avträde till en honom tillhörig ödegård belägen i södra Exhults by. Han hade låtit linnet hänga kvar, men några dagar därefter hade han varseblivit en för honom okänd, medelålders dåligt klädd man komma gående på byvägen i riktning från ödegården. Kort därefter upptäckte Johansson att damlinnet som hängt på avträdet var borta.
Sven B Jönsson

Källa
Markarydsbygden del 4.  Sven B Jönsson (1919-1998).

Länkar
Historietvättarna
Tvättekärringarna

Örnsskjutning

När Karl Svensson (1877-1959) i början av 1920-talet, var på väg ner till sina ängar, fick han se en örnstor rovfågel i en grantopp. Han vågade inte gå längre, var rädd för att skrämma fågeln. Karl vände hem för att hämta sitt gevär och han tog även med hästen som skydd, Karl smyg sig på örnen och med ett välriktat skott, lyckades han skjuta där den satt i grantoppen. Det är lite märkligt att örnen (kungsörnen) var så "medgörlig", det måste tagit en del tid att hämta gevär och häst och dessutom samla koncentration för ett lyckat skott, eftersom man nog bara fick en chans. Det var också listigt att ta med hästen som skydd. En åker strax intill har fått namnet Örnabacken, skall dock inte ha något med denna berättelse. Förmodligen var det skottpengar på örn vid denna tid.
Klorna från örnen fick min morfar, Ernst Gustafsson (1880-1946) finns nu bevarade i mitt hem, hittades vid en vindsröjning våren 1980.
Vingarna har bevarats i många år i Misterhult, hos Karls släktingar, men lär enligt uppgifter vara kastade på soptippen. Berättare Gunnar Svensson, Exhult.

Kungsörn och havsörn fridlystes 1924.
Det betalades också för ett rävskinn 150 kr, hermelin 10 kr, ekorrskinn 2-4 kr, tjäder 5 kr samt orre 1 kr. En lyckad jaktdag kunde därför ge en god inkomst, och att det också var bättre betalt än på sin ordinarie arbetsplats.


Örnklorna.

Ritning av örnklorna, ritade av Lars-Erik Karlsson, Misterhult.

Skogsbacken där örnen sköts, och gamla vägen ner till Ängarna.

Örnabacken.

Kroknäbbar
”Örnen är en hög grad modig, grym och glupsk roffogel. Dess fruktansvärda vapen, näbb, och klor äro utomordentligt starka, krökta och spetsiga. Äfven de väldiga vingarna användas stundom som anfallsvapen, och örnens vingslag ega nästan otrolig styrka…Sällan eller aldrig dricker han vatten; ty blodet af de djur han dödar är tillräckligt att släcka hans törst”
Sven Nilsson 1858 i ”Skandinavisk Fauna”