Kolmila

Minnesmärke efter en kolmila i Exhult. Under mossan påträffas rester av träkol. Ingen person känner till något om någon kolmilan, så den måste vara gammal, kanske senare delen av 1800-talet. Några spår eller tecken på att där varit någon kolarkoja går det inte att hitta. Platen är märkt med skylt.

Teckning, av Johan Käll (1922-1998).

Kolbotten och kolarkoja
En kolbotten är en kolmila, där man framställde träkol. Milan byggdes så, att man från mitten ställde trästammar lutande mot varandra och sedan fortsatte med  virke, företrädesvis lövträ, runt, runt till önskad storlek. Ca 200 kubikmeter, staplades innanför diket som går runt kolarbotten. Denna stapel täcktes så över med jord och ris för att milan efter tändningen, i några hål vid foten, skulle hållas under kontroll så att ingen öppen eld uppstod. Det erhållna, energirika trädkolet användes som bränsle, vid bl.a. framställning av järn ur sjö och myrmalm. Alldeles intill milan hade kolaren ofta en liten koja, som krypin till skydd mot väder och vind, och att laga sin enkla mat i. Kojan var bygd av rundvirke och helt täckt med granris och jord. Den hade en enkel öppen eldstad, en eller två britsar med granrisbädd. Golvet, på bara ett par tre kvadratmeter mellan britsarna, var av trampad jord. det var nästan nödvändigt med en sådan koja, för kolaren måste bevaka sin mila dygnet runt under de ca tre veckor det tog att kola ut en ordinär stor mila 

Kväll (En dikt från boken "En doft av Milrök", utgiven av Finnerrödja Kulturförening. 1983)
Dagen har stillnat, kvällen har kommit,
i kolkojans eld-dunkel-ljus.
Vi samlas en handfull,
kring kaffe och småprat,
medan skymningen faller, runt koja och hus.

Då kommer en spelman, klaver har han med sej,
                      ---inbjuds att sitta---,
han gör så och drar
ett tag uppå bälgen och trevande toner
blir till vissa så fullödigt klar.

Han sjunger för kolarn, och endast för honom,
sången om kolningens möda och id.
Han sjunger om nätter
med slag uti milan,
men även om arbetets glädje och frid.

Sen samlas vi alla, vid granristäckt vindskydd,
där stockelden flammar mot skyn,
och dragspelets toner,
de stiga och falla,
samt slukas av natten, i storskogens bryn.

Lågorna dansar och spelmannen spelar,
ömsom smekande mjukt, ömsom stormande vilt.
En stämning förtätad,
en kväll som man minnes,
när afton förrunnit och tiden oss skilt.//


"Svart smyger natten kring stenströdda land
somna ej, somna icke nu!
om du somnar kan du väckas av en helvetesbrand
och den brödlöses sorg skall bli din."//
Dan Andersson

Länkar
Träkolsframställning i kolmila
Guld Wike Kolmila
Miljöhänsyn
Kolarliv
Kolning
Kolbulle
Skogensveteraner
Träkol och milorna
Spår av kolning
Kolbottnar i Vaggeryd

Litteratur
Dan Andersson. En spelmans visor, Bokförlaget Plus, 1976.
Dan Andersson. Kolarhistorier, Zidermans, 1978.
Finnerödja Kulturförening. En doft av Milrök, 1983. 
John Käll. Vandringar i hembygd med bilder om allt och alla, 1999.
Bo Westling. Kolarliv. Reklamtryckeriet, Köping, 2019.
John Wahlborg. Kolarkojan vid Siljan, Örebro 1914.

Tjärbränning

Tjärbrännan i norra delen av Exhult, där tjära brändes till husbehov. Under den tid bränningen pågick, oftast på våren, samlades vid tjärbacken mycket folk, som byttes att sköta bänken. Detta var ett arbete, som fordrade mycket påpasslighet, då det bl.a. gällde att se till, att elden inte fick tillfälle att ”slå ut”. I samband med tjärbränningen roade sig unga och gamla med spel, dans och lekar. Tjärstubbarna brötos i skogen, kanske oftast på svedjor, torkades och höggos sönder i lagom stora bitar. Ibland togs "tjärved" på växande träd, vilket var det bekvämaste. I sådant fall skalade man en fura på ena sidan till lämplig höjd. Efter något år hade kåda i mängd samlas på det skadade stället och "tjärstickor" högg in till trädets kärna. Trädet fälldes sedan och användes vid kolningen. Om turen var god, kunde man få ända upp till 2.000 kg tjära i en "bränna", men omkring 1.000 kg var nog ett vanligare resultat. Tjäran hade vidsträckt användning, bl.a. som smörjningsmedel, en "tjärbimpel" under vagnen var förr ett nödvändigt attribut. Ur tjäran utvanns beck, som var en icke föraktlig handelsvara. En utmärkt biprodukt var bl.a. träkolen, som såldes i första hand till dem, som ägnade sig åt smide.

Tjärbrännan i Exhult.

Tjärbränna, vid Askatorpet, Exhult.

Tjärbränna i Norra Ekhult.

Tjärbränna i Kvinnhult.

Tjärbränna i Sånna.

Tallstubbar användes vid tjärbränning.

Träkolning och tjärbränning
Träkolning har länge varit en viktig näringsgren i Sverige men har genom teknikens utveckling inom metallurgin mer och mer förlorat i betydelse. Järnhanteringen, som varit den stora förbrukaren av träkol för framställning av tackjärn, härdning av stål och för järnmalmssintring, har mer och mer gått över till användning av koks och järnsvamp. På 1910-talet uppgick Sveriges produktion av träkol till över 40 miljoner hektoliter, medan behovet i våra dagar endast rör sig omkring 5 miljoner. Under avspärrningsåren fick träkolningen ett uppsving genom bristen på flytande bränsle. Gengasdriften för brukade då omkring 25 miljoner hektoliter årligen. För framställning av svartkrut, kolsvavla, kimrök och aktivt kol används även träkol.
Vid industriell kolning i större kolugnsanläggningar erhålls som biprodukter främst tjära, terpentinolja, träsprit och ättiksyra. Man ansåg länge att ugnskolningen skulle komma att ersätta milkolningen, som ju innebär ett visst slöseri med vedråvaran. Men detta har inte blivit fallet. Genom geografiska och transportestniska förhållande år under normala år milkolningen den mest lönande. Det är endast under avspärrningstider som ugnskolning har sin stora betydelse genom de för vår försörjning viktiga biprodukterna motoroljor, smörjoljor och lösningsmedel.
Tjärbränningen var i äldre tider en av huvudnäringarna i Norrland. Den dalbrända trätjäran, en högklassig produkt, utvanns i en så kallad tjärdal genom kolning av kådrik töreved, vanligen gamla tallstubbar på vilka den hartsfattiga ytveden ruttnat bort. Tjärbränning i dal är numera ej ekonomiskt lönande på grund av det stora arbetskraftsbehovet. Produktionen av tjära, ugnstjära, uppgick år 1939 till ca 7 000 ton, men ökade till det tiodubbla under krigsåren, varav 30 000 ton var töretjära. Efter kriget har produktionen snabbt sjunkit.

Nu brinner det: Gammadags tjärbränna i modern tid
Nu brinner det i Härlunda! Det är i Spjutaretorp man har tänt och det är ingen vanlig eld utan en tjärbränna, som man inte skådat maken till i Spjutaretorp på över 50 år. Som vi tidigare meddelat så är det Härlunda hembygdsförening som står för detta arrangemang med em gammaldags tjärbränna, autentiskt utförd i modern tid. Vid middagstid i går tändes tjärbrännan av Albin Johansson i Siggamåla. Det var han som sedan försiktigt blåste liv i elden  med sin egen ägandes tjärbrännebälg. Bälgen anses vara minst 100 år gammal och har hustats upp för årets hembygdsevenemang i Härlunda.
I kväll väntar hembygdsmedlemmarna få lön för mödan för all sin möda med tjärbrännan. Då räknar man att tjäran, äkta gammaldags trätjära skall flöda ner i uppsamlingsgropen. Man räknar med ett stort publikt intresse i kväll, då också Älmhults kulturnämnd är medarrangörer. På den stora bilden ses den första rökskyn tränga  upp från tjärbrännan - det kan bli ett krävande rökigt jobb för bälgskötaren och "pustaren" om vinden blåser upp för backen. På lilla bilden trimmar just Albin Johansson in sin anrika tjärbrännarbälg. 
Text och foto: Nils Olovsson.
Artikeln är skriven 1973-07-12. Tidning är ej känd, förmodligen Växjöbladet eller Smålandsposten.

Enorm arbetsinsats av hembygdsförening - På torsdag dags för första tjärbränningen

Härlunda
Härlunda  hembygdsförsamlings hembygdsförening höll på lördagen på med att "grunden" tills sin unika satsning på tjärbränningens konst enligt gammalt mönster. Att det just är ute i Härlunda, som det nu kommer att återuppstå en sådan bränna är egentligen ingen tillfällighet. Där finns nämligen fina traditioner och folk, som i sin barndom eller ungdom varit med om sådan bränning så sent som strax före andra världskriget - 1938.
Denna tjärdal som man nu jobbar vid har däremot inte varit i bruk sedan 1919 enligt gamla vittnesmål.Förr i tiden innebar tjärbränningen den bästa biinkomstkällan. En bränna gav ca 1.ooo kr och lika mycket tjära i liter räknat. På den nu aktuella platsen brändes upp till fyra per år av markägaren och hans söner.
Ca 800 arbetstimmar har hitintills spenderats på denna tjärbränna från det då stubbarna kördes till platsen förra hösten tills nu då man  höll på med att ”hacka”, inte hugga sönder tjärveden till flisved. Lördagens jobb bestod även i att veden lades i tjärdalen, en ränna ca 12 meter lång med en lutning på ca 1,5 – 2 meter. Denna bränna skall få en höjd på ca två meter, varefter den täcks med granris. Träkolstubb som hämtas från gamla kolbottnar i närheten får sedan utgöra ytterskiktet.

Flera dagars arbete
Arbetet beräknas ta de närmaste dagarna i anspråk och på torsdag kommer den stora dagen då man med en blåsbälg, som drivs med handkraft, i dalens och brännans bortre del, kan sätta fyr. Efter två dygn – kanske något mer – kommer det att visa sig om de gamla lärdomarna burit frukt i form av fin trätjära. Tjäran har för övrigt landsantikvarie Anderbjörk visat intresse för. Han har optimistiskt nog redan beställt tjära, som skall användas till renovering av gamla kyrkobyggnader. Det säger egentligen allt om den fina kvalitén på tjäran som framställdes förr. Den var lättflytande och terpentinbemängd. Hur många liter denna bränna  skall ge vågar ingen i hembygdsföreningen ens gissa på. 500 liter är ett fint resultat anser man. Orsaken till skillnaden mot gamla tiders brännor anger man vara att det inte längre finns någon prima tjärved, sådan ved som man dels i  sura mossor och dels på tallar som skadat barken på något som gav till resultat att tallarna kådade sig. Men på lördag får den som är intresserad tillfälle att beskåda resultatet av detta jättelika frivilliga jobb från medlemmarnas sida.
Ung
Henrik Johansson slår sig ner vid sidan av tjärdalen, då det 35 man och kvinnliga starka arbetalaget tar en paus.

Källa
Artikel från okänd dagstidning. Text o foto: Milton Sandgren.

Litteratur
Tjärdalen. Författare, Sara Lidman. Albert Bonniers förlag 1955.
Gränsbygden, Södra Sunnerbo i gången tid. Författare, Folk Svedenfors (1914-2007).
Skogen och Skogsbruket. AB Svensk Litteratur 1961.
Artikel från ”Massa, papper och kemiska produkter” av Sixten Ulfsparre
Yrken som försvinner. Tjärbrännare, sid55. Säffle 1969. AB Säffletidningens tryckeri. Författare, Harry Erneclou.
Markaryds bygden, del 1. Valdo städar tjärdalen. Författare, Stig Hallqvist.
Markaryds bygden, del 12. Tjärbränning. Författare, Sten Persson, Markaryd.
Markaryds bygden, del 22. Tjärbränning i  Ekhult och Ållhult. Författare, Jan Karlsson.
Markaryds bygden, del 23. Tjärbränning i Norra Ekhult Markaryds socken. Författare, Jan Karlsson.
Markaryds bygden, del 23. Tjärdal i Högaholma. Författare, Jan Karlsson.
Markaryds bygden, del 23. Tjärdalen i Kvinnhults by, Traryd. Författare, Lennart Svensson.

Länkar
Tjärbränning i Kraxeboda
Några olika sätt att bränna tjära
Tjärbränning i Norra Ekhult
Fornminnesinventering

Budkavlen i Exhult

"I Exhult behöll man den gamla åldermansinstiutionen även efter laga skiftes genomförande och byalagets splittring. Och byn har ännu kvar den urgamla traditionen med bystämma och ålderman. Det är dock inte värst stor funktion denna anordning numera har. Det blir som regel bara frågan om skötsel av en mindre byväg, som brukar komma upp till diskussion på stämmorna. Men man ville behålla den gamla traditionen, mest för dess egen skull och som ett minne från den tid då åldermannen i byn hade mycket att beställa, då det fanns allmänningar att förvalta. Som regel samlas man till stämma bara en gång om året och det sker alltid hos åldermannen och växlar från gård till gård och efter tur och ordning. Åldermannen för klubban och protokoll skrives för varje sammanträde.
Och till stämman kallas ännu idag med en åldrig budkavle av trä och i denna står ingraverat den fruktansvärda hotelsen, att den som ej hörsamma kallelsen att komma till bystämman ålägges att ”böta” ett stop brännvin.” Huruvida dessa böter någonsin uttagits känner jag ej, i varje fall har det inte skett under innevarande århundrande. De flesta av bymännen brukar heller inte försumma att infinna sig på stämman eftersom man vet, att den brukar vara en trivsam tillställning".

Budkavlen har storleken, höjd 11 cm och bredd 3 cm.

Källa
Exhult den gamla byn, Carl Graneskog , "Markaryds Tidningen 1972."
Markarydsbygden del 2, 1992. Lars Lundberg, "Äijselt- en by i gränslandet."

Litteratur
Markaryds bygden, del 12. Byastenen. Författare, Rolf Nilsson, Markaryd.

Järnframställning i Exhult

I Exhult finns en plats där en primitiv järnframställning har förekommit i enkla smältugnar, i marken har det hittats lämningar av slagghögar och malm. Brytningen har skett på mossen strax intill. Sedan husbehovet tillgodosetts exporterades på flera håll järn till andra landskap och kanske också till främmande länder. Den odlade mossen "Hilde äng", har brukats i lantbruket med höskörd och betesdrift.
Vid skogsvägen söderut, väster om byn, 300 m från byvägen, mitt emot nedkörslen till den utdikade mossen på  f.d. Axel Svenssons väg: en stor slagganhopning i form av en stympad kon c:a 16 m i diam. "Åsarnas" höjd 60-80 cm. Stora, tunga slaggstycken av upptill 4 dm i längd. I mossen har myrmalmsstråk påträffats. Uppgiftslämnare: Henning Axelsson, (1914-1993). Text från Gränsbygden, Folke Svedenfors (1914-2007).
Platsen är också utmärkt på Lantmäteriets Historiska kartor, (sök på Kronobergs län, kommun och ort Markaryd).
Bilderna, visar där framställningen förekommit och mossen "Hilde äng", där brytningen ägt rum. 
"Bönderna där nedan i Sunnerbo härad smida järn utan Kongl. Bergskollegio tillstånd och fara ända till Skåne och sälja det. Där nedan kallas det Kladdjärn och Brukspatronerna är detta till stort men och de anhålla endräktigteligen att det skall konfiskeras och bönderna förbjudas det vidare tillverka. Detta kladdjärns tillverkande sker som berättas, att bonden, där sandbacken är, gräver sanden undan, att där murar han liten ugn om två alnars höjd (1,2 m), mindre och ibland som en masugn, där till han har ett par läder bälljor, brukar sedan samma process, som vid ordinarie masugnar sker..."
Delar av texten är hämtad från artiklen "Järnhanteringen i Småland", Sydkrafts 75-årsjubileums bok, " Strövtåg i kulturbygd" 1981.

Hilde äng.

Slaggsten. Fynd från Exhult, från platsen som är omtalad i texten.

Slaggsten. Stenen är hittad ute vid Jacobssons udde, vid strandkanten.

Hänvisningsskylt till en järnframställningsplats, skylten är placerad strax innan Norra Össjö, Halland. Foto: 2020-09-20.

Myrmalm. Bilden är tagen från Åminne bruk, Värnamo. Foto:2024.10.18.

Källa
Härjedalens Skogsbygd
Lantmäteriets Historiska kartor
Åminne Bruk

Litteratur
Strövtåg i kulturbygd-Sydkraft 75 år
Markaryds bygden, del 13. Järnframställning. Författare, Smålands Museum.

Vargastenen i Exhult

En vargberättelse från Exhult
"På 1830-talet fanns i Markaryds församling en klockare, som hette Ahlandsberg. Prästen i församlingen var gammal och därför brukade klockaren ofta gå och bära upp ”tionde” åt honom. Klockaren tog vid sådana tillfällen ofta genvägar genom de stora skogarna där det var långt mellan byarna och gårdarna, och han fick oftast färdas ganska långa sträckor. Alltsedan snapphanetiden hade skogarna kring Markaryd varit högst osäkra. De var tillhåll för skumt folk, löskarlar och stigmän som inte drog sig för att plundra och döda. Här och var i skogarna kunde även vargflockar dyka upp. Därför hade alltid Ahlandsberg sin bössa med.
En gång, då klockaren som vanligt färdades fram på en liten skogsväg, fick han plötsligt se en stor varg komma lufsande sig till mötes. Snabbt fick Ahlandsberg tag i sin bössa och lossade ett skott. Men fastän kulan träffade vargen syntes vilddjuret ej nämnvärt skadad. Med ögonen onskefullt
gnistrande av ursinne och med dreglande käftar rusade vargen upp mot Ahlandsberg, som i sista stund hann kasta sig upp på en hög stor sten. Vargen följde efter men misslyckades i språnget. Klockaren slog vilt omkring sig med sin bössa - skjuta fick hann ej tid till. Bäst som han stod där och fäktade gick bössa mitt av! Jämte stenen stod en liten björk. Ahlandsberg grep tag i den samtidigt som vargens dreglande käftar slöts sig om hans rockstjärt. Hastigt som tanken slet mannen i av sig rocken och medan vargen var sysselsatt med att vräka i sig denna, fick han upp björken med roten. Striden fortsatte på nytt. Det gällde liv eller död. Svetten dröp från Ahlandsbergs panna, när hann med ett välriktat, kraftigt slag måttade mot vargens huvud. Odjuret tumlade omkull och blev liggande orörligt. På skälvande, osäkra ben hasade sig sedan Ahlandsberg nedför stenen och torkade svetten av sin panna. Han var i alla fall segerherre på platsen, ty där låg vargen med krossad skalle. Vargen var tydligen alldeles uthungrad, ty då man senare öppnade odjurets mage, visade den sig innehålla resterna efter några tallkottar och den söndertuggade rocken. Efter denna äventyrliga berättelse blev den stora stenen i Exhults by kallad "Vargastenen", vilket den heter än idag".

Något om tassarna
"Det berättas, att de gick fram till husen och rövade svin som de drogs till skogs med. Detta hände en gång hos Johannes Eriksson. Men de nöjde sig ej blott med svin utan även kor plågade de så att det var hemskt att skåda. Vargarna började nämligen att äta på kornas bakre delar. Det berättas bl.a., att en dräktig sugga en gång när den var ute på bete blev ett offer för vargar. De ristade upp henne med sina klor och åt upp hennes ungar. denna ömkliga syn fick ägaren då han kom till platsen. Ett vargspjut (eller pik) har man ännu i behåll här i Exhult. Dessa var försedda med träskaft, avslutar Emil Svensson".

Källa
Levande Livet. Årg 24 1953. 
Markarydsbygden del 2, sid 107.  Lars Lundberg. Äijselt-en by i gränslandet.

Vargastenen

Tankar och dikter om vargen
Tagen eder till vara för falska profeter, som kommer till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar.
Matt. 7:15

Ve, midnattens mara är över oss fallen och kramar oss, vildmarkens fattiga barn!
Här stryker ulven med eldbloss i skallen, på gården och vallen det vimlar sägnernas argaste skarn.
Erik Axel Karlfeldt, Stormhatt, ur Fridolins visor

I skogarnas mörker bo oheliga djur, vilkas käkar äro väpnade med hemskt glimmande tänder eller vassa näbbar, vilkas fötter bära skarpa klor, som längtar efter att klänga sig fast vid en blodfylld hals, och vilkas ögon glimma av mordlust. Där bor vargarna, som komma fram om natten och jaga bondfolkets släde, ända tills hustrun måste ta det lilla barnet, som sitter i hennes knä, och kasta ut det till dem för att rädda sitt eget liv och sin mans.
Selma Lagerlöv, Gösta Berlings saga 

Vargen är här, alla timmarnas vän och han rör vid fönstren med sin tunga.
Thomas Tranström, Nattjour

Ulven och ulven dväljas i urskog, ruva på mord och ropa på rov.
Gustav Fröding, Vit vilar Snön