Nötskålen

Den gamla nötskålen, som jag minns från mitt föräldrahem i Norra Misterhult (Gustavslund) togs fram vid jul och var placerad i finrummet, på ett litet runt bord. Finrummet användes bara vid högtidliga tillfällen, midsommar, jul, nyår, större kalas och vid ett husförhör. Under den kalla årstiden fick det eldas rejält i kaminen och särskilt under jul- och nyårshelgen för att få upp värmen, det tog lång tid med många vedinlägg och det tog hårt på den inburna veden. Det blev också en speciell och trivsam doft i rummet allteftersom temperaturen steg och rumsfukten försvann. Far skötte eldningen i finrummet, ett rum som det "sitter i väggarna" om alla kalas och festligheter av alla de slag som ägt rum, oftast dokumenterades i gästboken, ibland glömdes den förstås att tas fram.
Vedboden låg som tur var nära till bostadshuset. Det var förstås inte särskilt roligt att bära in ved när det var kallt, vinden ven och snön yrde där ute. Det var inte mycket att välja på, man ville ju själv inte frysa, dessutom var det också mysigt att sitta inne och kuraskymning och höra amerikaklockans pendel, efter ett väl förrättat arbete. Det heter som bekant, att veden värmer flera gånger.
Under sena kvällen blev det jämmer på att det blivit alldeles för varmt i rummet ("hett så det loade") och en allmän uppmaning att inte lägga in mer, det fick till och med vädras, fastän det kändes hånt att släppa ut den goe spisvärmen, som det kämpats med hela dagen. Det fanns också ett värmeelement som ibland togs fram, värmeelementen blev illröda som en grill.
Jag vet aldrig att det var brist på ved något år, den räckte alltid till och vedbon var lagrad för två säsonger med ren björkved, finhuggen och väl lavad. Det var också noga med att det fanns tänneved och spetor tillhands, för att det skulle ta sig lätt om mornarna. 
Eftersom det inte fanns någon elspis i min barndom, eldades det i en järnspis med järnringar hela året för matlagning och varmvatten till hushållet, så det gick åt ved även på sommaren. Ovanför spisen och i skorsten fanns ett luftspjäll som reglerades via en kedja. När det var vinter togs skidorna in med viss övertalning och spändes mellan krokhållaren och spisen för att få fina böjar, blev extra bra om man hängde en tyngd baktill på skidorna, oftast ett par stövlar. Såg alltid imponerande ut om man hade fina framböjar.
Trots att innanfönstern var tätade med vadd och fönsterremsor och smyckat med eterneller blev det kallt framåt morgontimmarna. Vid långvarig och sträng kyla blev det rimfrost på rutorna, även invändigt och i fastun frös laken till lutfisken.
Skålen är tillverkad i björk och inhandlades av min farbror, Johan Andréasson, (1894-1948).
Det tillhörde också en originell nötknäppare, med formen av en gubbe och en i metall. När det var julkalas kom även gästboken fram och placerades på det lilla bordet tillsammans med diverse tilltugg, bl.a. cigariller.

Nötskålen som omtalas i texten.

Det var en liknande nötknäppare som också användes.

Nötknäppare i trä, men inte den som omtalas i texten.

Pipa som hängde som prydnad i finrummet.

Det var en sådan kamin det eldades i vid festliga tillfällen, och extra
spännande och högtidligt på julafton. Tomten fick ju inte frysa.  
Jag kommer också ihåg att det blev en speciell lukt i rummet, inte av
rök, utan en känsla av feststämning.

Lutfisken
"Än i dag kan vi nordbor chockera våra utländska gäster bara genom att beskriva proceduren för lutfisk. 
Entusiastiskt berättar lutfiskälskarna om en torkad fisk som blötlägges en vecka i ett stort kar.
Sedan tas fiske upp, baljan rengörs och botten täcks med släkt kalk. Inför allt mer tvivlande åhörare fortsätter beskrivningen med själva luten som
görs av kristallsoda, som inte skall förväxlas med kaustiksoda, samt vatten så det täcker fisken.
Efter en vecka är fisken så mör att man lätt kan köra ett finger genom den.
Ytterligare två veckor ska fisken ligga i blöt i enbart vatten innan den är färdig 
att kokas".

Litteratur 
Kristina Li Olls: Så åt och drack man förr ... 
Bokförlaget Settern

Örnsskjutning

När Karl Svensson (1877-1959) i början av 1920-talet, var på väg ner till sina ängar, fick han se en örnstor rovfågel i en grantopp. Han vågade inte gå längre, var rädd för att skrämma fågeln. Karl vände hem för att hämta sitt gevär och han tog även med hästen som skydd, Karl smyg sig på örnen och med ett välriktat skott, lyckades han skjuta där den satt i grantoppen. Det är lite märkligt att örnen (kungsörnen) var så "medgörlig", det måste tagit en del tid att hämta gevär och häst och dessutom samla koncentration för ett lyckat skott, eftersom man nog bara fick en chans. Det var också listigt att ta med hästen som skydd. En åker strax intill har fått namnet Örnabacken, skall dock inte ha något med denna berättelse. Förmodligen var det skottpengar på örn vid denna tid.
Klorna från örnen fick min morfar, Ernst Gustafsson (1880-1946) finns nu bevarade i mitt hem, hittades vid en vindsröjning våren 1980.
Vingarna har bevarats i många år i Misterhult, hos Karls släktingar, men lär enligt uppgifter vara kastade på soptippen. Berättare Gunnar Svensson, Exhult.

Kungsörn och havsörn fridlystes 1924.
Det betalades också för ett rävskinn 150 kr, hermelin 10 kr, ekorrskinn 2-4 kr, tjäder 5 kr samt orre 1 kr. En lyckad jaktdag kunde därför ge en god inkomst, och att det också var bättre betalt än på sin ordinarie arbetsplats.


Örnklorna.

Ritning av örnklorna, ritade av Lars-Erik Karlsson, Misterhult.

Skogsbacken där örnen sköts, och gamla vägen ner till Ängarna.

Örnabacken.

Kroknäbbar
”Örnen är en hög grad modig, grym och glupsk roffogel. Dess fruktansvärda vapen, näbb, och klor äro utomordentligt starka, krökta och spetsiga. Äfven de väldiga vingarna användas stundom som anfallsvapen, och örnens vingslag ega nästan otrolig styrka…Sällan eller aldrig dricker han vatten; ty blodet af de djur han dödar är tillräckligt att släcka hans törst”
Sven Nilsson 1858 i ”Skandinavisk Fauna”