Olycksjournalistik
Jag vill gärna göra ett inlägg i er debatt om olycks- och katastrofjournalistik, för att om inte annat vidga ramarna i debatten.
Olycksrapportering är mycket komplicerad då det gäller gränsdragningaroch tillhör ett av de svåraste problemen inom journalistiken. Tänker man enbart på den etiska och moraliska sidan i detta ämne, så ska kanske inga bilder tas. Nu är inte verkligheten så enkel och det finns betydligt fler aspekter att ta hänsyn till. Jag ska nämna några.
Det juornalistiska uppdraget:
Media har en skyldighet att granska och rapportera om det som händer i samhället. De flesta nyhetstidningar har en meddelarskyldighet, vilket innebär att de är skyldiga att rapportera om vad som händer i samhället, från syföreningens årsmöte till katastrofer. I vissa fall har en del medier skyldighet enligt lag och den ansvarige utgivaren kan åtalas om rapporteringen uteblir.
Olycksrapportering är ibland opinionsbildande. Som exempel klövs en bil mitt itu vid en olycka för ett antal år sedan. Ett tag senare hände samma sak vid en annan olycka. Tack vare att detta offentliggjorts skapades bland annat en opinion som gjorde att företaget förbättrade säkerheten på bilmodellen.
Mindre erfarna människor ska ha möjlighet att dra lärdom av andras misstag och här spelar media en stor roll i förmedlingen av omständigheterna.
Sorgearbetet:
Många av de som drabbas av olyckor och deras anhöriga använder atiklar i sin bearbetning av sorgen. Det finns många som sparar tidningsurklipp som minne av stunden då de mist en anhörig eller nära vän, eller förlusten av en kroppsdel. Tidningsklippen används ibland som ett dokument i arbtet med att komma tillbaka från en allvarligare skada.
Läkarnas behov:
Här är massmedia en en viktig samarbetspartner för att snabbt informera befolkningen vid större katastrofer.
Läkarna har ett behov av att se tidiga bilder från olyckor för att kunna bilda sig en uppfattning om skadornas uppkomst. Det har från läkarhåll framförts önskemål om att utrusta räddningspersonal med kameror. Detta faller på att räddningsinsatsen måste komma igång utan den tidsfördröjning som en fotografering skulle innebära.
Polisens behov:
Polisen är ofta intresserad av pressens bilder. Här finns dock ett hinder i och med att pressen inte kan samarbeta med polisen. Därför är pressen mycket återhållsam i att presentera bilder för polisen. Pressen måste vara neutral och de skulle aldrig få människor att ställa upp för pressen, om de vet att pressen samarbetar med polisen. Därför fotograferar polisen själv vid olycksplatser.
Vad har de olika aktörerna för uppgifter vid olycksplatser:
Polisen:
Uppgiften är att bland annat se till att räddningspersonalen kan arbeta ostört och utan risk. De har rätt att avvisa fotografer från vissa platser om det hindrar räddningspersonalens arbete, ofta efter besked från räddnigsledaren. Polisen ska också se till att lagar följs och att inte fotografering sker där det är fotoförbud.
Polis eller myndighet har inte rätt att utfärda fotoförbud i något sammanhang. De har inte heller någon rätt göra etiska, journalistiska eller moraliska bedömningar om vad som är lämpligt att fotografera.
Räddningstjänsten:
De ska i första hand ta hand om offren vid olyckan. Räddningsledaren har rätt att beordra vem som helst mellan 18 och 65 år att hjälpa till enligt lagen om tjänsteplikt. Ledaren tar ytterst sällan ut arbetande press eftersom pressens arbete anses värdefullt. Räddningsledaren har också rätt att beordra utrymning av olycksplatsen.
Media:
Arbetande press har rätt att utföra sitt arbete vid olycksplatsen, men ska ta hänsyn till räddningsledarens beslut.
I räddningsledarens definition av pressfotografer sägs att de ska arbeta på uppdrag av ett medieföretag och att de ska kunna legitimera sig. Andra som finns vid olycksplatser med kamera bedöms ej som pressfotografer och ska hålla sig inom de begränsningar som gäller för allmänheten. Dock råder inget fotoförbud för dessa.
Presslegitimation kan fås av det medieföretag som fotografen arbetar åt. Legitimationen ska vara den som godkänts av Rikspolisstyrelsen och Svenska Tidningsutgivareföreningen.
Svenska Journalistförbundet SJF, Bildleverantörernas Förening BLF, Pressfotografernas Klubb PFK och troligtvis även Svenska Fotografernas Förbund SFF har också rätt att utfärda presslegitimation.
För att bli medlem i SJF, journalisternas fackförening, krävs att du är anställd i ett medieföretag eller har huvuddelen av dina inkomster från sådana uppdragsgivare.
BLF kräver att du är momsregistrerad hos skattemyndigheten. Detta innebär i praktiken också att du bör ha F-skattsedel.
PFK kräver att du ska ha jobbat minst motsvarande en halvtidstjänst med pressfotografi. Detta ska verifieras av två medlemmar.
Etiken:
Pressen har en egen etisk nämnd som granskar och fäller de medieföretag som bryter mot de vedertagna etiska reglerna för press, radio och tv.
Ute på olycksplatsen är det upp till var och en att hålla sig inom rimliga gränser då det gäller etik och moral.
Här ar det dock svårt att göra de rätta etiska bedömningarna. Därför tas det många bilder som inte publiceras. De flesta pressfotografer är väl medvetna om detta etiska problem kontra det journalistiska uppdraget. Under arbetet känner inte heller fotografen till alla nödvändiga fakta för att på plats kunna göra rätt bedömning av situationen. Därför samlar fotografen på sig så mycket material som möjligt och den etiska och moraliska bedömningen sker på redaktionen, ofta i samspråk med nyhetschef, skrivande journalist eller fotografkollega.
Arbetssituationen på olycksplatser är ofta mycket svår på grund av det mänskliga lidandet, men jobbet måste ändå göras.
En känd svensk pressfotograf, jag har glömt vilken, sade angående fotografering vid olyckor,
innan autofokuskameran kom.
-Det finns ingenting i detta yrke som är så svårt som att ställa in skärpan med tårar i ögonen.
Jag rekommenderar Jörgen Lundälvs bok DET TALANDE OFFRET, Meyer Information och Förlag AB och PRESSHANDBOK FÖR POLISVÄSENDET utgiven av Rikspolisstyrelsen för de som vill fördjupa sig i problematiken