Att gå in i en enskild bild och ställa färgerna i Photoshop går förstås men tar en oherrans tid om det skall bli rätt. Och det finns inget vettigt sätt att skapa kameraprofiler som efterliknar film eftersom sensorns färgrespons snabbt kan köra emuleringen i diket så fort ljuset ändras.
Det finns väldigt många presets, filter och profiler där ute som sägs efterlikna film. En del är väl OK (RNI) men min uppfattning är att de flesta tror det räcker med att dra om nyanserna, ner med mättnaden och lägg på en analog tonkurva. Och kanske något varmt eller kallt globalt filter över det. Ser ofta billigt ut och man tröttnar efter en kvart när man försökt applicera olika stilar för att "hitta hem".
Skall man gå på profiler så tycker jag Fujifilm har bäst feeling med sin Nostalgic Neg. Den känns analog och har rätt bra punch i färgerna. Men så är den skapad av tillverkaren själv, anpassad för sensorns respons och dessutom av en filmtillverkare. Det är nog receptet tror jag.
Jag brukar använda DXO Filmpack 6 för egen del och mitt främsta skäl till det är att kornet är så besvärligt och fult ofta i mina gamla dian. Då kan en Tri-X eller hellre en ännu finare Kodak T-Max 100 hjälpa till lite på marginalen men att försöka återskapa den ursprungliga färgbalansen i efterhand i bilder som tappat hela eller delar av inte bara den gröna RGB-kanalen, där går i alla fall min gräns. Det kan jag inte motivera för mig själv tidsmässigt, ens som pensionär.
Det måste ju finnas hur många som helst av liknande produkter till industristandardprogram som Photoshop och Lightroom.
Filmpack har fått ett lyft med mängder av presets/profiler till Fuji-filmer möjligen som en spinoff till att Photolab 5 nu även stöder om jag inte missminner mig 18 Fuji-hus. Hur dessa presets/profiler håller borde säkert några gamla Fuji-fantomer kunna verifiera rätt snabbt om det inte redan gjorts. Tänk om det faktiskt är så att de kommer rätt nära?
Jag menar att i tider där man kan låta Mozart-program spela melodier "live" på Mozarts vis som inte ens var påtänkta på hans tid, så vore väl det ingen högoddsare att man kan "mima" en Fuji- eller gammal ORWO-film för den delen heller eller hur? Jag tycker snarast att det är konstigt att vi ännu inte tagit till oss att smarta algoritmer nu tar över alltmer av mänskligt tänkande, beslutsfattande och hantverksskicklighet och de ersätter idag även mänskliga fysiska processer där de naturliga inte längre fungerar.
Titta bara i kamerorna nu där tekniken idag hjälper alltfler att ta bilder som bara riktigt drivna fotografer klarade att ta analogt och manuellt tidigare. De bästa denoise-programmen styrs även de idag av AI så framgångsrikt att vi knappt kan fatta hur de kan återställa detaljer i våra bilder som inte ens varit visuellt synliga för våra egna ögon. Bilder som kanske togs på ISO 10 000 eller mer istället för på ISO 50, 64 eller 100 som på den analoga tiden.
Jag undrar om det faktiskt inte är så att de som lever kvar i förvissningen att det analoga skulle vara en särskild autentisk spegel av det fotografiska kunnandet och handlaget, faktiskt inte riktigt är beredda att se den nya "sköna" världen som den nu stiger fram allt mer tydligt.
Möjligen blickar väl en del fotografer tillbaka nu mot något man både då och nu uppfattar som en av få fasta punkter i tillvaron - mörkrummet och de processer som man använt sig av där, mer eller mindre oföränderliga, i drygt 100 år. Det analoga mörkrummet handlar då kanske inte ens om fotografi längre utan har kanske mer antagit skepnaden av en tidskapsel. Ett ställe där tiden står stilla och man fortfarande kan gå in i och nollställa sin inre klocka ett tag och andas ut. Ett ställe där yrkesskicklighet och yrkesstolthet fortfarande spelar roll. och bilder växer fram under några minuter istället för att spottas ut på ett minneskort efter 1/100 sekund, färdiga och klara med ett utseende en japansk ingenjör i bästa fall tyckte var bra.
www.svt.se
