Om det där är ett bra exempel, då stärker det min uppfattning om ”ambassadörer”. Videon på 27 minuter är ju ett riktigt sömnpiller. Jag hade lärt mig samma sak på betydligt kortare tid genom att skumma igenom en manual. Mark Galer är förmodligen en skicklig fotograf, men som ”ambassadör” har han inte mycket att tillföra, vad jag kan se.
Du har nog tyvärr missat hela grejen med vad han faktiskt säger. Förmodligen orkade du inte lyssna bara och det var kanske synd för möjligen missade du då möjligheten att testa en av Sony-kamerornas viktigaste funktioner och tyvärr tror jag både du och andra precis som jag skulle missat den trots att du ev. orkat läsa manualen. Tyvärr är Sonys manualer rätt usla. I det fallet tror jag mer på video för "Auto ISO min Shutter Speed" är en funtion som är rätt komplex.
Detta pekar ju bara på ett annat problem idag, nämligen att dagens yngre generationer med början med 80-talisterna som jag själv undervisade på 80-talet aldrig riktigt lärde sig begripa att allt läsande kommer med ett krav, d.v.s. att man faktiskt måste lägga ner den tid för att kunna lära sig saker. Det finns tyvärr inga genvägar - inte ens om man kollar på video ibland. På åttiotalet talade man om "funktionella analfabeter" och det syftade inte på att folk inte kunde läsa i sig utan istället på att man var oförmögen att ta till sig den information som krävs för att man ska kunna vara ett subjekt i samhället och i sitt eget liv och inte ett inkapabelt objekt som inte själv kan styra sin egen framtid. Din text andas tyvärr att du har svårt att ta till dig ens den information som riktar sig till en bred allmänhet.
Den info du har svårt att ta till dig är ingenting i jämförelse med vad 70-talets studenter hade att hantera. Om du vill få en liten inblick i vad studenterna läste på den tiden så kan du låna "Dikt och tanke" och "Dikt och data" på biblioteket. Inte många bildrr i de böckerna, nästän bara ren massiv text som skulle vara helt omöjlig idag på landets gymnasier. Innehållet i de volymerna klarar de knappt på universiteten idag i Sverige.
Den förflackningen har vi hamnat i idag är rätt sorglig och den bådar inte särskilt gott för Sverige. På 80-talet läste man ofta ca 1000 sidor på en 5 poängskurs på universiteten och det avhandlades på en månad och sedan blev det prov på allt. I Singapore, Kina och Taiwan pluggar eleverna stenhårt idag för att säkra en framtid i en globaliserad framtid och i kravlösa söndercurlade Sverige lallar vi på som vanligt och curlar vidare, helt obekymrade om en framtid med stenhårda kunskapskrav.
Skillnaden mellan dagens subjekt i samhället d.v.s. de som faktiskt har ett inflytande och de kunskaper som krävs för att vara just subjekt och inte objekt som driver för vinden är att de lärt sig förstå att all kunskap kommer genom ansträngning och uthållighet och man skaffat sig ett eget driv att lära sig saker genom hårt läsarbete. Att inte ha det drivet i ett modernt kunskapssamhälle är ett svårt handikapp.
Som farfar ser jag som min kvarvarande livsuppgift att få mina barnbarn att fatta just att ingen kunskap är gratis och att hjälpa dem över tröskeln så att de kan bli subjekt i sina egna liv och inte viljelösa objekt utan möjlighet att styra sina egna liv, att åtminstone försöka stimulera till ett livsviktigt livslångt lärande och ett eget kunskapsdriv. Den hjälpen fick aldrig jag men jag har alltid haft ett eget driv att lära mig saker och det var ytterst ovanligt i Skärmarbrink söder om Söder där jag växte upp för där rådde närmast en djupt kunskapsföraktande Ronny och Ragge lik raggarkultur. Jeansen långt nere på arslet så man kunde se dalen mellan skinkorna ordentligt var det outtalade idealet.
Man blev hårt retad om man läste och var intresserad av böcker. Att jag inte blev mer kvaddad än jag blev berodde nog bara på att jag var bra både i handboll, fotboll och ishockey. Värre var det för de som inte hade idrotten att gömma sig bakom som jag ändå hade. Det gick tyvärr inget vidare för många av mina barndomsvänner och skolkamrater. Vi var den första generationen som på allvar drabbades av knarket men först rådde stor skepsis mot knarket i Skärmarbrinks "Byhåla": ".... "men vaffan, brass blir man väl inte full av", var en av dåtidens smått antiintellektuella kommenrarer om knarket. Den inställingen skulle tyvärr rätt snart gå över, med känt resultat.