Tjackhora - ett foto.

[Maverick]

Jag har hört uttrycket av Bo Bergström, som anser att folk i allmänhet har samma läsförståelse för bilder som en 12-åring har läsförståelse för text.

Jag är benägen att hålla med honom.

Ditt exempel säger egentligen bara att det är enklare att komma ihåg få renodlade saker och det är ju inte unikt för bild. Men att vi ibland överrenodlar våra bilder tror jag mer är ett uttryck för en anpassning till folks bristande förmåga att läsa bilder.

EOW jobbar väl väldigt sällan så. Hennes bilder kräver tid för att man ska förstå dem, precis som vilken text som helst. Hon riktar sig inte till dem som vill ha lättsmälta enkla bilder att konsumera.

Vi kan liksom inte hela tiden hålla på med "enkel" fotografi, det blir som om vi bara skulle ha de där nyheterna på lätt språk. Vårat renodlande är resultatet av en bristande läsförståelse av bild.

Den konceptionella fotografin lider många gånger, precis som du säger, av att bilderna ofta inte klarar sig på egen hand. Samtidig bildar de tillsammans med en text något som många gånger är mycket starkare än en bild lyckas själv med. Det ena utesluter inte det andra.

/Maverick

 

[Soms]

Här är just lite av min poäng. Du skriver att du "aldrig kollar vem fotografen är innan du "läst dina tankar" och bildat dig en uppfattning."

Jag tycker absolut inte det är fel att göra så och hävdar att en bild måste tåla ett sådant synsätt. Att en bra bild som håller för en sådan ingång sedan kan "bli ännu bättre" när fotografen blir känd och skapar ytterligare tyngd är en annan sak.

Gör jämförelsen med mat. Om du får in en underbart doftande maträtt som ser fantastisk ut och smakar underbart - ska det då vara omöjligt att njuta av den innan du vet vem kocken är?

Eller om det var kockens avsikt att servera något äckligt, måste du då äta det eller "uppskatta tanken"?

(Missförstå mig inte, jag kan uppskatta "fula" bilder om de samtidigt bjuder på något annat som jag uppskattar - ungefär som smörstekta sniglar i vitlök inte är vackra men ack så goda.)

Jag är med Dig!
Dessutom hade jag inte en aning om att det var Ecce Homo Elisabeth som tagit "Tjackhora".
Det intresant med bilden är att det hade kunnat vara vilken som helst av oss härinne (om man nu hittat en kvinna som velat ställa upp - med eller utan betalning) som tagit fotografiet.

Vissa belönas med en klapp på axlen och några ord om att det ser pervest ut, andra blir uppringda av hovet...

Ditt inslag om mat var intressant!
Ibland har man barnsligt höga förväntningar när man går på ett omtalat ställe. Man blir ofta väldigt besviken, just för att förväntningarna varit så höga.
Sen hittar man det där "haket" på en bakgata, lite torftigt, brödsmulor på borden och en unken doft - men man pallar inte leta vidare. Efter en drömsk måltid betalar man med ett leende och är så himla nöjd, trots att man ser den svettiga kocken strax innan man stänger dörren...

Mat och fotografi - visst finns det paralleller!?

Det gäller att vara på rätt plats, vid rätt tillfälle och gärna omedvetet...

 

[Magnus77]

Förtydligande: När jag pratar om att bilder bör kunna stå för sig själv, så menar jag nödvändigtvis inte att bilden inte får lov att vara en del i ett sammanhang och obegriplig utan detta sammanhang.

Jag menar att man inte tvunget måste reducera alla komponenter i en bild till amatörmässiga bara för att bilden råkar vara en pusselbit i en större berättelse eller sammanhang om amatörmässighet.

Om man ska spinna vidare på liknelsen mellan bildspråk och skrivet språk så är det givetvis inte schysst att plocka ut en mening ur en av Strindbergs böcker och gnälla över varför den är naiv eller illa formulerad.

Hade Strindberg emellertid spenderat ett helt kapitel i en bok med att bara skriva osammanhängande, felstavat barnspråk för att skildra hur barn tänker och skriver, så hade man nog reagerat. Speciellt om han skulle skriva en hel bok med sådana kapitel för att bevisa att han förstår hur barn skriver och tänker.

Lite kan det vara så med en del bilder i bildserier. Även enskilda bilder tycker jag bör antyda någon finess och kompetens, även om det övergripande budskapet är "amatörmässighet". Annars tycker jag att konsten är helt reducerad till konstnärens person och det ogillar jag starkt.

Jag menar inte att bilder måste genomsyras av bevis för fotografens kompetens, precis som Hemmingway inte kände sig tvungen att formulera varje mening som om den vore det enda beviset för rätten till författarens existens.

Däremot så blir det ju absurt om en författare känner sig tvungen att göra alla "fel" som är möjliga i ett kapitel bara för att bevisa att han/hon har förmågan att se dem. När detta är gjort i ett kapitel i en karriär så vet man ju detta. Då är det inte så spännande att hålla på med den saken längre.

Här är ju annars en "favorit" när det gäller denna diskussion: http://www.amo.se/tuija/

 

[Maverick]

Då måste man ju undra vad som är amatörmässigheten i den aktuella bilden?

Är den inte tillräckligt snyggt ljussatt? Det finns fotografer som fått stark kritik för att de tagit "för snygga" bilder av missär, vilket den här bilden trots allt handlar om.

Perspektivet? Är det ett amatörmässigt perspektiv från någon som inte orkat böja på knäna eller är det ett samhällsperspektiv som ser ner på hororna?

Är det för att hon är osminkad? Är det över huvud taget lämpligt att sminka någon som ingår i ett dokumentärt projekt?

Är den röriga bakgrunden ett resultat av en lat amatör eller en komponent symboliserandes kvinnas liv?

Jag har inte alla svaren, men jag har i vart fall frågorna.

Mvh
Maverick

 

[Anders Östberg]

Det är lite för enkelt att beskylla betraktaren för att ha dålig förståelse eller vara obildad om man inte förstår konsten tycker jag... kan det inte också vara så att konstnären helt enkelt gjort dålig konst som inte förmår nå fram, eller visar sin konst för fel publik? Om inte budskapet går fram kan det vara fel både på mottagaren och sändaren.

 

[MattiasL]

tråkigt att det var så svårskrivet!

Det bokstavliga hänvisar till ordet inom situationstecken. ett välstående fotografi brukar man kalla ett fotografi som med sina olika egenskaper står på egna ben och inte behöver så mycket support för att komma till tals.

Kvaliteter är för mig vad det är. En kvalitet är en kvalitet,, vet inte hur tydlig jag skall vara. Hur som haver så tänker jag såklart objektivt utifrån hur mAn inom modernismen har betraktat visuella och bildpsykologiska kvaliteter generellt. Såklart, är ett ord jag gärna använder här eftersom man inom postmodernismen uppenbart inte gärna pratar om kvaliteter ur det traditionella modernistiska bemärkelsen

Osmart blir det enligt mig när man inte nyttjar de allmängiltiga greppen man kan nyttja för att understryka det man vill berätta i sin tvådimensionella bild. Eftersom folk/vi tvistar här om vad som är bildens hänsikt/avsikt så är ju det ett ypperligt bevis för att totalen av bildens olika kvaliteter inte riktar bilden så att gemene betraktare förstår. Bilden blir alltså till stor/hög grad beroende av en idébaserad/konseptuell förklaring och det anser jag personligen vara ett handikapp för en bild i alla lägen, det är liksom ett sätt att plocka ifrån en bilds fulla potential som egenbärare av sitt eget budskap - trist.

Jag menar inte att det finns ngn ICke kretiv tidsålder,, det jag menar är att det går en väldigt tydlig om än till viss del givetvis generaliserande gräns mellan modernismen och postmodernismen och det här ser vi tydligt i idébaserad och konseptuell fotografi. Hur många fotografer på konstarenorna är det idag som pratar i termer som hör modernismens strukturer till ?,,, inte många.
Att blanda in traditionstyngda och värdegrundsbärande begrepp i samtal med aktörer på den samtida konstfotoarenan är inte alls så lätt som du/ni/folk flest kanske tror.

Enligt mig så är detta inget som förvånar, alls. Men det är lite sorgligt hur kvalitet utifrån modernistisk synvinkel ofta både ignoreras men ännu värre förnekas så aktivt. Då tar man aktivt avstånd ifrån en tid som bidragit galet mycket till den visuella konstvärld som detta faktiska arv utgör.

Jag förespråkar hellre en slags neomodernism och inte postmodernism, eftersom man då har utrymme att gå vidare med ett bagage i form av bestående värden som härstamar från gamla grekland om inte ännu längre!

**

Men med detta sagt så vill jag ta tillfället i akt att påpeka att det inom konstinstutitionerna börjar hända något. De äldre teknikerna och värdegrunderna har fått ett slags pånyttfödelse, det krävs dock lite mer tyngd i detta innan jag skulle våga mig på att kalla det för en tydlig trend.

Hoppas att det klarnade en aning nu.

MVH Niclas,

Det klarnade inte så mycket tyvärr. Uttrycket välstående har jag aldrig hört förut, om jag ska vara ärlig.

Men det här med kvalitet går jag som samhällsvetare igång på. Begreppet kvalitet är vansinnigt lömskt. Det har en betydelse som i grunden bara är neutralt beskrivande, nästan synonymt med ett adjektiv: sanden har en finkornig kvalitet. Den här neutrala kvaliteten(!) i ordet gör att man kan förklä åsikter och smak i en språkdräkt som antyder att ens subjektiva omdöme är något objektivt. Sociologen Pierre Bourdieu har skrivit mängder om det där. Det som bedöms som hög kvalitet bedöms enligt ett ramverk av normer, skapade av oss själva.

Jag blir mycket förvånad om det finns någon bild i hela världen vars hela betydelse, eller alla betydelser, framgår genom att man tittar endast på vad som finns innanför ramen. Också den mest traditionstyngda renässansmålning har aspekter som är helt avhängiga det sociala nät den ingår i. Visst, man kan identifiera målningen som ett porträtt och att kläderna är blå, men varför har den avbildade personen inga kindben, och vad betyder de blå kläderna?

Sen kan man ju uppskatta hantverk eller tanke eller båda delarna. Ett gott hantverk är för mig ett som förmedlar tanken effektivt. Det kan ibland innebära fula slagskuggor, slarvigt upphängda skynken osv.

 

[Maverick]

Det är lite för enkelt att beskylla betraktaren för att ha dålig förståelse eller vara obildad om man inte förstår konsten tycker jag... kan det inte också vara så att konstnären helt enkelt gjort dålig konst som inte förmår nå fram, eller visar sin konst för fel publik? Om inte budskapet går fram kan det vara fel både på mottagaren och sändaren.

Nja, kanske. Vad vi kan konstatera är att vi inte ens i närheten ägnar lika mycket tid åt bildförståelse som läsförståelse i grundskolan.

Något som jag tycker är rätt tydligt är också hur vi i allmänhet anser oss förstå bild, utan att vi läst något i ämnet. Vilket får mig att undra vad folk tror att man läser på t ex en fotoutbildning eller annan bildmässig konstutbildning.

Vi kan inte t ex beskylla Strindberg för att misslyckas när en 12-åring inte förstår hans bok. Vi kan troligen inte beskylla honom för ett misslyckande om en vuxen dyslektiker inte heller förstår hans bok. Då kan vi bara konstatera att det är fel målgrupp.

Grundläggande kommunikationsvetenskap ger att det är avsändaren som ansvarar för att budskapet kommer fram och att det förstås på rätt sätt. Så tillvida kan man säga att det är Strindbergs ansvar att 12-åringen eller dyslektikern förstår om det är dem han vill kommunicera med. Skillnaden mot bild är att de flesta av oss har väldig hög läsförståelse till följd av många års tragglande med det i skolan. Därför kan det stora flertalet uppskatta Strindbergs böcker, även om jag finner det otroligt. Dock kan vi se att de rapporter som kommit genom åren om minskad kunskap i läsförståelse får avspeglingar i den litteratur som säljs.

Samma argument om kunskapens betydelse ses sen i kritiken av nobelpristagaren i litteratur. Där "gemene man" oftast är helt oförstående för utnämningarna medan de som är belästa i litteratur inte är så förvånade eftersom de flesta har väldigt kvalificerade gissningar om vem som ligger bra till för att kamma hem priset.

Så jo, man ska akta sig för att skylla ifrån sig allt på en okunnig publik/målgrupp. Men man kan heller inte helt förneka dess betydelse.

/Maverick

 

[Soms]

Det är lite för enkelt att beskylla betraktaren för att ha dålig förståelse eller vara obildad om man inte förstår konsten tycker jag... kan det inte också vara så att konstnären helt enkelt gjort dålig konst som inte förmår nå fram, eller visar sin konst för fel publik? Om inte budskapet går fram kan det vara fel både på mottagaren och sändaren.

Håller med, men...

Om en betraktare inte kritiserar, kan då en betraktare i dessa sammanhang beskyllas?
Alla har Vi vår fulla rätt att tycka om eller ogilla.

Jag tycker faktsikt inte att man kan kritisera mottagaren i fallet ovan. Sändaren väljer hur invecklat ett budskasp skall vara. Jag kan ibland tycka att både kritiker och konstnärer (filmare, fotografer, författare etc.) är litet arroganta när de lägger ribban.

"Det-där-fattar-väl-vem-som-helst"-mentaliteten är lättläst.

 

[Päronpaj]

Ärligt talat, om det inte vore för att en erkänd, engagerad och provocerande fotograf med politiskt korrekta åsikter tagit bilden, hade ni varit imponerade då?
Tjackhora förmedlar, för mig, ingenting annat än lättfångat effektsökeri och det är något jag ofta tycker mig se i EOW's skildringar av de utsatta i samhället.
Platt och enkelt. Pukor och trumpeter. Blod, piss och sticksår från kanyler. Mer av allt, stoppa ett krucifix i piss, det kommer att göra etablissemanget förbannat! Och visst, i rent PR-syfte fungerar det.
Hemma i stugorna grimascherar vi när vi slår upp kultursidorna på dagens-dagblad, mission accomplished.
Men, är det stor fotokonst? Är det fotojournalistik på hög nivå? Nej, inte enligt mig. Det är lobbyism och propaganda, med bilder istället för ord.
Det är som pizza med extra allt, ingen känsla, ingen finess.
Jag är mycket mer imponerad av fotografer som lyckas förmedla samma sak på ett subtilt sätt. Låt mig tänka, överraska mig. Effekten blir starkare, tankarna som väcks är inte av äckel utan djupare och mer emotionella.

Feminismdebatten lägger jag mig inte i, jag finner den kontraproduktiv.

 

[keckax]

"Feminismdebatten lägger jag mig inte i, jag finner den kontraproduktiv."

Så sant. Tokfeminister har verkligen lyckats få kvinnor i alla åldrar att framstå som offer i alla angelägenheter i samhället. Hur roligt är det att känna sej som ett offer? Det är i alla fall inget jag önskar min dotter.

/K

 

[Maria Glawe]

Jag tycker det är en otäck bild. Jag studerade den inte eftersom den inte intresserar mig så mycket. Jag tycker om att titta på bilder som får mig att bli glad och denna är ju raka motsatsen.

Sorgligt på något sätt!

 

[Nils-Erik Eriksson]

Jag tycker det är en otäck bild. Jag studerade den inte eftersom den inte intresserar mig så mycket. Jag tycker om att titta på bilder som får mig att bli glad och denna är ju raka motsatsen.

Sorgligt på något sätt!

Hej! jag har samma uppfattning som du: Tråkigt att denna tråd kommit upp igen.Trodde att det var slut på det dåliga omdömet att överhuvudtaget
repetera en bild med komentarer, med fiktiv framställning av en utsatt kvinna

Mvh

NE

 

[jotemaster]

Jag tycker det är en otäck bild. Jag studerade den inte eftersom den inte intresserar mig så mycket. Jag tycker om att titta på bilder som får mig att bli glad och denna är ju raka motsatsen.

Sorgligt på något sätt!

Själv tycker jag inte att allt i livet ska vara glättigt.

 

[EGW]

Själv tycker jag inte att allt i livet ska vara glättigt.

Fast det är ju inte vad någon påstått heller. Själv vill jag ge min uppmärksamhet åt sådant som gör mig glad. Men jag vet att det finns ett enormt intresse i vår tid för avbildning av det sorgliga, det obehagliga, det trista.

 

[keckax]

Fast det är ju inte vad någon påstått heller. Själv vill jag ge min uppmärksamhet åt sådant som gör mig glad. Men jag vet att det finns ett enormt intresse i vår tid för avbildning av det sorgliga, det obehagliga, det trista.

...det som är en stor del av vardagen för många och en del av livet för alla.

Bilden berör mej dock inte nämnvärt.

/K

 

[jotemaster]

Bilden berör mej dock inte nämnvärt.

/K

inte mig heller. värjer mig bara mot ett ensidigt positivt bildbetraktande. missförstå mig rätt, jag är för en positiv livssyn, dock skulle jag aldrig hoppa över bilder av den anledningen att de är "otäcka".

 

[charlottes]

ja jag vet inte

bilden är inte tilltalande - det kan jag inte säga. Tycker inte heller den är intressant men inte heller provokativ nog för att väcka uppmärksamhet. Beskärning, posering, - det finns mycket som jag undrar varför snarare än - ball bild-.

Undrar hur vad vad som är tanken och vilken reaktion som förväntas.
//C

 

[EGW]

...det som är en stor del av vardagen för många och en del av livet för alla.

Absolut! För mig är det nog att det är verklighet, själv behöver jag inte bilder av det.

Bilden berör mej dock inte nämnvärt.

Jag tycker den är ful och olustig. Det är kanske meningen? Jag förnekar inte att den har en viss kraft.

 

[EGW]

bilden är inte tilltalande - det kan jag inte säga. Tycker inte heller den är intressant men inte heller provokativ nog för att väcka uppmärksamhet. Beskärning, posering, - det finns mycket som jag undrar varför snarare än - ball bild-.

Undrar hur vad vad som är tanken och vilken reaktion som förväntas.
//C

När den visades på en offentlig utställning uppfattades den nog som på ett visst sätt provokativ. Typ "osminkad verklighet" eller något sådant (gissar jag). Denna typ av foto (inträngande bilder av samhällets undersida) har ju bildat skola i vår tid. Det verkar som om många människor som lever i all tänkbar social trygghet och bekvämlighet behöver lite sådant.