mipert skrev:
Många bilders styrka baseras just på att de är oskarpa, grovkorniga, saknar tonomfång från svart till vitt och så vidare.
Jag har just levererat tolv bröllopsbilder och flera av dem saknar knivskärpa (de är fotograferade med lång exponeringstid), en del är medvetet överexponerade med medveten överstrålning.
Kunden är jättenöjd.
Men jag vill ha möjlighet att kunna få bilder med yppersta skärpa, bildfiler utan brus med mera.
Om jag fotograferar en gruppbild med femtio personer vill jag att ögonen skall synas tydligt.
När jag lämnar en arkitekturbild av en tegelbyggnad vill jag att bilden skall vara knivskarp och sakna artefakter.
Att fotografera med mellanformat (att låta större negativ/sensor kompensera för avsaknad av skärpa i optiken) är inte alltid ett alternativ.
Valet skall vara mitt, därför ser jag det som viktigt att kunna veta exakt var gränsen går med min utrustning.
Jag har en porträttbild på väggen i storlek 50x60. Bilden är bra för att personen på bild har kontakt med betraktaren. Men det som lyfter den (tycker jag och de flesta som ser den) är att man ser varje hårstrå i ögonbrynen. Det gör att det känns som man skulle kunna röra vid personen, bilden får en tredje dimension, inte 3d utan mer en transparens som ger den karaktären av en platinakopia (för de som sett en sådan).
Valet skall vara mitt, jag använder ofta mitt Sigma 28-70/2,8 för att det ger god skärpa (knappt möjligt att skilja från 55/2,8) men också för att jag genom egna tester vet att det ger överstrålning som jag kan nyttja medvetet.
Jag vet vilken bländare jag skall använda med mera...
Phuii, tillbaka till VAB-barnen.