Här har hunnit samlas en massa inlägg som jag gärna skulle vilja kommentera, men i vanlig ordning har jag inte lyckats få till. Nöjer mig med att just nu bara slänga in en snabb kommentar till det allra sista stycket i det senaste inlägget.
Först och främst, det är ALLTID bra att ha tillgång till antiskak, oavsett använd teknik. Jo, somliga förnekar faktiskt detta - det är bara det system de själva har som är värt att använda...
Och som du skriver, att alltid ha med sig någon ev. måttligt effektiv antiskak, även om den bara skulle hjälpa med säj 2 EV-steg, är ju alltid mycket bättre än en 5 EV-stegs supereffektiv antiskak som INTE sitter på det objektiv man har med sig, utan enbart på VISSA andra objektiv. Har märkt att det fortfarande finns förvånansvärt mågna som inte kan / vill inse detta...
Men visst, har man pengar och har skaffat ett objektiv med supereffektiv antiskak som man använder mycket och får att fungera väl inom de användningsområden man är intresserad av, så är det självfallet förträffligt.
Dock är de objektiv där tillverkarna tenderar att lova 4-5 EV-stegs antiskak-förbättring företrädesvis supertelen, och dessa klarar jag för min del ändå inte att hålla på fri hand. Har sett att även många andra använder stativ för dessa, och då fungerar ju inte bildstabiliseringen ändå.
Har mest erfarenhet av antiskak i kamerahusen, men använder / har använt även stabiliserade objektiv. För några år sedan lade jag tid på att jämföra Canons 70-400 mm stabiliserade objektiv på en Canon 400D, och ett motsvarande på min Sony A200 (som ju har antiskak i huset). Tog ett antal bilder med och utan antiskak för båda objektiven genom ett stort antal olika exponeringstider (kanske mellan 1/2 till 1/2000 sek eller så).
Resultatet var intressant. Skakreduceringen var ganska konsistent från bild till bild för det sensorstabiliserade huset, till skillnad från Canons objektivstabilisering (för DENNA objektiv-kamerakombination och för MIN personliga darrningskaraktär). Det blev en tydlig skillnad från bild till bild. I enstaka fall blev det mycket suddigare än jämförelsebilderna UTAN stabilisering! Beror förmodligen på att objbektivstabiliseringen är inkopplad hela tiden, vilket medför att denna måste resetta ibland och så att säga ta "nytt tag". Det ska tydligen inte gå att trycka av just då, men det verkar gå ibland i alla fall.
Detta problem uppstår aldrig (vad jag har sett) med sensorstabiliserade system, eftersom sensorn ligger låst i centrumläget ända tills det att man trycker av.
En annan faktor som jag funnit vara en klar begränsning med objektivstabiliserade system är deras häpnadsväckande långa tidskonstant. Det stabiliserade Canon-objektiv jag haft längst tillgång till är EF 70-300/4-5,6 IS USM. Det behövde 1,3 till 1,5 sekunder på sig för att bilden skulle bli stabiliserad efter att jag halvtryckt på slutarknappen. Fann att jag fick många fler suddiga bilder MED stabilisering än UTAN, vid objekt som virrade hit och dit (ungar, jyckar och säkerligen även fotbollsspelare även om jag aldrig provat det sistnämnda med sagda objektiv).
Så är det INTE med Sonys antiskak. Komponerar jag om och trycker av direkt så blir det (i alla fall för mig) skarpt, trots att Sony i manualerna skriver att man inte ska göra så, utan dröja kvar ett ögonblick med slutarknappen i tryckläget. Med andra ord, jag har för min del och med det sätt jag fotograferar på inte kunnat detektera någon tidskonstant som är längre än min egen reaktionstid. Har inte provat Pentax sensorstabiliserade hus, men läst lite tester och rapporter som tyder på att deras system ev. kan uppvisa en störande lång tidskonstant för att komma igång.
Sedan till sist, innan jag måste skena iväg - hade tänkt skriva bara ett kort inlägg här, men som vanligt blev det väldigt långrandigt...
Superljusstarka objektivs viktigaste användningsområde har förstås i alla tider varit att kunna få användbara bilder även vid dåligt ljus. I andra hand verkar det vara för att så många vill följa den fluga som exploderat på senare tid - att ta bilder med superkort skärpedjup. Denna effekt används enligt min menig på tok för mycket - flertalet av dessa bilder skulle ha blivit mycket bättre om inte bara den närmaste pupillen blev skarp, och allting annat i ansiktet oskarpt, utan ifall man hade bländat ner så att skärpan täckte åtminstone båda ögonen och örat också. Själv använder jag kort DoF mycket sparsamt. Vanligen vill jag kunna använda mindre bländare för att få acceptabelt skärpedjup även vid dåligt ljus. Vilket är just vad sensorstabiliserade system ofta ger mig möjlighet till.
En uppenbar, men av någon anledning nära nog okänd teknisk information:
ALLA superljusstarka objektiv, som t.ex. 1:1,4 eller bättre, blir stabiliserade med kamerahus stabilisering.
Däremot finns INGA superljusstarka stabiliserade objektiv. Det finns ett par enstaka stabiliserade 1:2,0-objektiv, men det finns inget större urval innan man har kommit ner till 1:2,8.
Anledningen är att objektivstabilisering försämrar den optiska kvaliteten, vilket inte sensorstabilisering gör. Också något som ivrigt brukar förnekas av somliga användare av system utan husstabilisering...
Anser det vara uppenbart att vid dåliga ljusförhållanden, som nödvändiggör användning av superljusstarka objektiv, så har man som ALLRA MEST användning av ett antiskaksystem. System med enbart objektivstabilisering ger mig inte detta. Att man kan få supereffektiv stabilisering med supertelen är (för mig) av ringa betydelse, eftersom jag då ändå måste använda stativ till dessa tunga kolosser.
För att jag inte ska bli påhoppad i onödan, så finns det faktiskt ett objektiv med objektivstabilisering med högre ljusstyrka än 1:2,0. Och inte är det C eller N som har kommit ut med detta, utan det är Sony som har mage att göra detta. De har tagit fram ett 50/1,8 OSS objektiv till sitt NEX-system (ett 35/1,8 är troligen också på gång). Har märkt att Sony-gubbsen förefaller att vara mycket roade av att ge C och N-giganterna ett tjuvnyp här och där...
.
