För nytillkomna tittare kommer härmed en resumé av hur AF-system fungerar på olika kameror. .-)
(Håll i er, det blev långt
Autofokusen på en DSLR-kamera sköts av speciella fasdetekterande AF-sensorer som sitter i botten på kamerahuset. En liten ruta i den vanliga spegeln innehåller en halvgenomskinlig del där det bakom sitter ytterligare en liten spegel som reflekterar en del av ljuset rakt nedåt till AF-sensorerna.
Problemet blir då att autofokus bara fungerar när spegeln är nedfälld och man ser sökarbilden i den optiska sökaren. Problem uppstår då vid användning av LiveView eller filmning, för då fälls ju spegeln upp och då fungerar ju inte AF alls.
Det här har kameratillverkarna försökt lösa på olika sätt.
Nikon började med att i filmning och LiveView-läget använda manuell fokus, men om man trycker ner avtryckaren halvvägs så fälls spegeln ner en kort stund varvid fokus sätts och fälls sedan upp igen. Fungerar hjälpligt för stillbildsfoto av stilla motiv, men det blir ett flippflappande vid varje bild.
Canon gjorde på ett annat sätt genom att införa kontrastsökande autofokus på samma sätt som i kompaktkameror och spegellösa kameror. Där görs fokuskontrollen av huvudsensorn, men den är inte lika effektiv som de fasdetekterande AF-sensorerna.
Vid fasdetekt AF kan sensorerna mäta hur mycket fel och åt vilket håll fokusen är ur fas och skicka en signal till objektivet exakt hur mycket det ska skruva sig för att ställa in rätt skärpa. Det gör att det är mycket snabbt.
Vid kontrastavkännande fokusering så mäts kontrasten mellan närliggande pixlar och kan bara avgöra om det är bättre eller sämre än innan, men inte hur mycket och åt vilket håll. Kontrastavkännade fokus måste därför kolla fokus, ändra lite, kolla igen, blev det värre skruva åt andra hållet, kolla igen, justera lite, kolla igen osv. med mindre och mindre steg för att gaffla in det till rätt fokus.
Kontrastfokus fungerar hyggligt bra om man använder objektiv som är specifikt konstruerade för det. Tekniken har utvecklats och börjar närma sig fasdetektion i snabbhet, men ligger fortfarande en bir efter. Objektiv gjorda för fasdetektion däremot fungerar i allmänhet ganska dåligt med kontrastfokus och det blir hackigt och ryckigt och långsamt.
Så både Nikons och Canons lösningar för AF i LiveView har stora begränsningar och för många situationer är det närmast oanvändbart att använda LiveView med dessa kameror.
Sony har varit lite mer uppfinningsrika och hittat på nya metoder för att lösa problemet.
För att kunna använda LiveView samtidigt med fasdetekterande AF så satte de in ytterligare en bildsensor i sökarhuset på sina DSLR. Sökarhuset gjordes då med speglar istället för prisma och när man vill använda deras s.k. Quick-LiveView flyttar man en liten spak som vinklar om en spegel och styr om ljuset så att istället för att gå ut i okularet riktas det mot den andra bildsensorn som genererar bilden på skärmen. Det här fungerar bra vid stillbild och gör kameran i princip lika snabb i LiveView-läget som när man använder den optiska sökaren. Nackdelen är att det fortfarande inte är till någon hjälp vid filmning och att för att de monterat in en sensor i sökarhuset och gjort det med speglar istället för prisma så blir inte den optiska sökaren lika bra.
På sonys senaste DSLR, A580, kan man välja mellan 3 olika sätt för AF vid LiveView. Antingen
Sonys Quick-LiveView, Flip-Flapp alá Nikon, eller kontrastfokus alá Canon.
Men som sagt, det hjälper ändå inte för filmning.
Fasdetekt AF vid serietagning ställer också väldigt höga krav på spegelmekanismen. För att AF ska kunna fungera ett mycket kort ögonblick mellan bilderna i en serie måste spegeln hela vägen ner och den lilla extraspegeln vinklas ut för att AF-sensorerna ska kunna göra sitt jobb och sen tllbaka upp igen. Också bländaren måste ökas till max mellan varje bild för att AF-sensorerna ska få tillräckligt med ljus och sen bländas ner igen till det inställda värdet. Det är svårt och dyrt att bygga en lösning som klarar det i över 5 bilder per sekund, speciellt på en FF-kamera som har större spegel. Sony A900 är bäst i klassen för FF-kameror med sina 5 fps. Canon 1D som har en sensor i storlek mittemellan APS-C och FF är ett mekaniskt underverk som klarar av det i 10 fps, men smakar det så kostar det.
Sony A580 och Canon 7D har burst-lägen med snabb serietagning i 7 resp. 8 fps, men där sätts fokus bara vid första bilden i serien och sedan hålls spegeln kvar uppe under hela serien.
Filmning och LiveView finns dock inte öht på dessa kameror (kanske LV på 1D, jag vet inte).
Så, då uppfann Sony SLT-tekniken. De plockade helt och hållet plocka bort den rörliga spegeln och optiska sökaren helt och hållet och låter både sökarbild och LiveView gnereras av huvudsensorn. För att fortfarande kunna använda den snabba fasdetektions AF-tekniken så sitter en nästan genomsynlig fast spegel framför sensorn som släpper igenom det allra mesta av ljuset, men refleterar en liten del uppåt till riktiga fasdetekterande AF-sensorer. Då kan man fortfarande få den snabba AF-tekniken och använda objektiv konstruerade för det, men man får hela tiden kontinuerlig AF även vid filmning och vid serietagning. Serietagningen kan göras mycket snabbare eftersom ingen spegelmekanism måste flippas fram och tillbaka och AF kan arbeta kontinuerligt, inte bara extremt korta ögonblick då spegeln studsar i golvet mellan bilderna.
Nackdelen är som sagt att allt infallande ljus inte når sensorn för att skapa bild, utan en liten del reflektters bort för att föda AF-sensorerna. Ljusförlusten är mellan ett halvt och ett bländarsteg, så att vid samma ljusmängd, ISO-tal och slutartid så om man använder F/3,5 på en vanlig DSLR så måste man köra på F/2,8 på en SLT, eller att man varierar ISO eller slutartid i motsvarande grad. Med de fantastiska nya sensorerna tycker många, mig inräknat, att det är en fullt acceptabel kompromiss för att få de andra fördelarna som SLT ger. Andra vill hellre kunna krama det där sista lilla unset ur sensorn och nöjer sig med bristerna som den 50 år gamla DSLR-konstruktionen ger.
En annan skillnad som åtminstone tidigare ansetts som en nackdel med SLT är att man går miste om den optiska sökaren. En optisk sökare jobbar ju med ljusets hastighet och är alltid i realtid, medan en elektronisk sökare alltid har en liten eftersläpning. Det är här som Sony med A77 gjort den verkligt stora skillnaden med en helt ny OLED-teknik som gör sökaren oerhört snabb utan någon som helst märkbar eftersläpning alls. Då ingen spegel behöver fällas upp och att man också genom att utnyttja att sensorn redan är öppen när bilden börjar exponeras bara använda slutaren för stängning så har man lyckats göra A77 till världens snabbaste kamera när det gäller avtrycksfördröjning. På köpet får man också en mycket tystare kamera med färre rörliga delar som slits och kan orsaka fel.
Fördröjningen har annars varit det starkaste argumentet emot SLT-tekniken, men så är det alltså inte på A77.
Sluta förresten att sukta med A850 så där. Börjar precis bli av med abstinensen, men nu kom sorgen tillbaka. Får ladda ner A850-klonk till telefonen eller nåt...
(Pust vad långt det blev. Var inte avsikten då jag började skriva...
)
/Mats
