Problemet är verkligt.
Men det syns bara på nivåer aom ligger under grånivån där t.ex en Canon 5Ds eller en 5Dmk3 har gett upp för länge sedan, dvs det är ganska oviktigt i de flesta sammanhang. Problemet finns alltså på en grånivå en Canon-sensor aldrig klarar att gå ner till (innan detaljeringen har drunknat i förstärkningsbrus).
Dessutom finns problemet bara om du har en extremt ljus punkt mitt i "strippen" som komprimeras, om du INTE har en mycket ljus pixel mitt i en horisontell linje av nästan svart information.
Den första delen av komprimeringen (14bit linjär > 11bit gamma-komprimerat) är helt ovidkommande, det är omöjligt att påvisa den visuellt. Jag har iaf aldrig någonsin stött på någon som kunnat påvisa den i en bild, enbart via att titta på bilden. Visst kan du se den i ett högupplöst histogram taget direkt på råfilsvärden, men det syns ingen skillnad vid en framkallning - oavsett hur man drar i reglagen.
Jag har faktiskt testat att gamma-komprimera (via kvantisering) en 16-bit Phase One råfil ner till 11bit verklig tonupplösning, och de som framhöll att mellanformatarnas "överlägsna tonupplösning" var pga 16-bit ADC och råfiler kunde inte se skillnad på orginalet poch den modifierade råfilen hur de än drog i reglagen i Capture One. Detta var erfarna PP-människor som tar dyra pengar för att bildbehandla reklambilder för de största företagen, på de bästa och dyraste skärmarna du kan tänka dig.
Den verkliga informationsmängden är det som är viktigt, och de allra bästa kamerorna idag (D810, A7R, A72) innehåller knappt 9.5-10 bitar tonupplösning efter vitbalansering. Det är bara för att vi använder linjära format i råfiler som vi behöver 14 bitar i vissa kameror. I högdagrarna är då "avståndet" mellan varje distinkt urskiljbar nivå över 100 bit-steg i råfilen, trots att skuggorna behöver varenda bitposition (1 bit-steg är synligt!) för att kunna visa vad kameran kan.