martinot
Aktiv medlem
Ja man kan ju hävda det för det är ju sant men sant är ju också att man kan ha ett taskigt handlag med både Canon, Nikon och Sony-kameror och om man är lika dålig med alla så kvarstår ju trots allt de tekniska skillnaderna eller hur? Det är ju därför DxO arbetat medvetet med att isolera bildkvalitetsparametrarna från handhavarklant så man har en möjlighet att standardisera och normalisera testningen.
Så nä det verkar inte som vi är klara än. Du upprepar bara att DR är bäst på ditt ISO 44 men redan på ISO-tal kring 70 så är ju Nikon ytterst lite sämre än Sony. Efter ISO 800 är det ju inget snack och då är ju skillnaden på varje ISO-tal efter hela skalan upp till ca 74 000 för Nikon och ca 170 000 för A7 III betydligt större än 0,1 steg. Redan på ISO 1000 (uppmätt) så skiljer det ju ca 0,5 eller ett halvt steg. På det högsta nominella ISO (102 400) man har gemensamt skiljer det mer än ett helt steg i DR till D850:s nackdel. Mer än ett helt steg.
Så ja Nikon är DR bäst av alla på ISO 44 (okontroversiellt vad mig anbelangar) och det är väl bra men i alla moderna FF-kameror från Nikon eller Sony så har vi ju att förhålla oss till samtliga fyra bildkvalitetsparametrar efter hela ISO-kurvorna för de parametrar DxO mäter. Nikon är ju sämre även på lågljusegenskaper (SNR) och färgdjup. Att man ändå hamnar i topp hos DxO beror nog mest på DxO:s historiska viktning av bildkvalitetsparametrarna. När Sonys sensorer i ett utvecklingssteg fick ca två hela stegs bättre DR (i D7000 och Sonys A580) än exv. Canons sensorer, så kom Canon att "missgynnas" starkt i DxO:s sammanvägda slutsiffror. Efter det har Canon aldrig hamnat i topp, trots att man faktiskt ofta klarat DR bra i den andra delen av kurvan.
Det jag tycker är intressant med denna diskussion är hur synen på dessa egenskapers variationer efter ISO tydligt ändrats över tid. Nu finns det en rätt stark fixering vid DR och då på lägsta ISO. SNR och lågljusegenskaper talas det numera betydligt mindre om möjligen för att de flesta småbildsstora sensorer är så pass bra nu att detta blivit alltmer av en icke fråga.
När jag köpte min första DSLR och upptäckte FS så handlade precis allt om brus på höga ISO. Allt handlade om den andra änden av ISO-skalan. Den rådande meningen var att så fort en sensor kom med fler pixlar så VISSTE alla (helt felaktigt) redan innan den testats att den skulle ha värdelösa lågljusegenskaper eftersom pixlarna ju måste bli mindre och sämre på att samla ljus. Gud vad skit Jon Andersson fick av den samlade FS expertisen i form av Lars Kjellberg och Risedal med flera i den s.k. pixeltråden, då han hävdade en avvikande ståndpunkt.
Micke Risedal som då alltså var en av de som förfäktade den ståndpunkt vi idag vet var felaktig lyfte sedan förtjänstfullt DR-frågan och visade på effekterna av den nya sensortekniken i en jämförelse mellan D7000 (APS-C) och Canons 5D MK II (FF), där den förra åkte cirklar runt den senare som bandade gräsligt när man pressade den på samma sätt som Nikon-kameran, genom att lyfta en fyra steg underexponerad bild. Efter det flyttades fokus helt till ISO-skalans låga sida.
Min poäng är att det kanske är dags att upptäcka på nytt vad som faktiskt skett i den andra änden av ISO-skalan när det gäller inte bara DR utan alla bildkvalitetsparametrarna. Viktigt är även de stora förbättringarna på moderata ISO-tal som ju gör att vi idag slipper att ha alltför stor ångest då man trots allt tvingas lite högre upp i ISO än kring 50 och 100 som man ofta var bunden till förr i tiden - i alla fall om man som jag föredrog diafilm från Agfa med DIN 18 eller 21 (DIN står för Deutche Industrie Normen och var den tidens europeiska ekvivalent till ASA/ISO-nivåerna 50 och 100. Att vara helt bunden till ISO 50 och även 100 var en plåga och som tur var kunde man ju köra lite Tri-X emellanåt och få lite större frihet på 400.
Du litar alldeles för mycket på DxO.