Det föreföll i denna tråd lämpligt att ytterligare anknyta till den översvallande positiva bedömningen av Zeiss-optiken, som tidigare refererats till (se de två inlagorna ovan). Detta inte minst för att förtydliga skälen till att så diametralt avvikande bedömningar kan presenteras från många olika s.k. experter i internationella forum och testpaneler!
Många kan uppenbarligen inte smälta att nämnda optik i verkligheten uppvisar närmast försumbar kromatisk avvikelse trots den
ljusspridning som uppenbarligen uppstår i bildpartier med extrem belysningskontrast (betraktade i kraftig förstoring). Jag vill därför uppmana de klentrogna att särskilt studera upplösningstesterna (i största möjliga förstoring) för nämnda optik på:
http://www.dpreview.com/reviews/sonydscf828/page20.asp
Som synes kan var och en med egna ögon konstatera att Zeiss-optiken presterar mycket hög detaljupplösning. Denna uppnås praktisk taget likartat över hela bildytan ända ut i hörnen. För detta krävs att varje punkt i motivet (i detta fallet på testtavlan) också på kamerans bildyta avbildas som en punkt, dvs. att ljusstrålar av alla färger (den grå ytan innehåller alla färger i spektrum) konvergerar mot samma punkt på bildplattan. I idealfallet förekommer INGEN KROMATISK AVVIKELSE! Zeiss-optikens likartat höga upplösning över hela bildytan bygger alltså på att man lyckats med konststycket att framställa en optik med
i praktiken försumbar kromatisk avvikelse trots de underliggande beräkningsproblem som är förenade med detta.
Med en optik som medger kraftig zoomeffekt med motivet projicerat mot ett bildplan mindre än en lillfingernagel rymmande 8 miljoner pixlar (32 miljoner ljuskänsliga delpunkter) är prestationen att beteckna som teknologiskt sett epokgörande!
Med de förutsättningar Zeiss/Sony haft (miniatyriseringen med de fördelar detta medför m.a.p. vikt/volym och användarvänlighet) lär den presenterade optiken ligga mycket nära de praktiskt möjliga gränserna för
linsreceptet (i varje fall vad gäller kromatisk avvikelse och detaljupplösning). I övrigt sätts gränserna (ljusspridningsproblemet), främst av linselementens antireflexbehandling, använt optiskt glas resp. bildsensorns förmåga att hålla nere gränseffekter mellan intilliggande pixlar (pixlar som inte träffas av ljus men ändå reagerar på fotoner som träffar kraftigt belysta pixlar i närområdet).
I sammandrag uppvisar alltså Zeiss-optiken:
Mycket låg kromatisk avvikelse (förutsättningen för hög bildupplösning)
Mycket hög bildupplösning (resultatet av den närmast försumbara kromatiska avvikelsen)
Försumbar vinjettering
Acceptabel distorsion i de vanligast använda brännvidderna
Ljusspridning (ofta felaktigt benämnd kromatisk avvikelse) vid motivpartier med mycket hög kontrast. Hur stor andel av dessa effekter som orsakas av objektivet ensamt är svårbedömt. Felet är normalt inte möjligt för ögat att upptäcka när (efter flertalet fotograferingstillfällen) bildresultatet visas under normal betraktningsvinkel.
Möjligheter till makrofotografering ner till 2 cm avstånd (då med kraftig distorsion som dock ofta kan accepteras t.ex. vid insektsfotografering, detaljer i en blomma etc.)
Jämförelse med Canon 300D
T.o.m. om man jämför Zeiss-optikens upplösning med Canon-kamerans optik (med sin nära tre gånger bredare bildsensorplatta) ligger Zeiss-optiken genomsnittligt lite före. De lovord som den ute på fältet praktiskt arbetande fotografen uttryckte finns alltså klara skäl till.