Njae....
I närheten av de hårdstabiliserade "mellanväggarna" mellan pixlarna ändras strukturen på kiselmaterialet till ett högstabilt amorft material (detta måste göras för att isolera ledningsbanorna), cellen blir alltså väldigt liknande en GRIN-struktur. Infallande ljus STYRS då alltså ut mot kanterna, med en ganska kraftig effekt. PGA Foveon-cellens struktur har man av nödvändiga orsaker ganska breda ledningsgator ovanpå den kemiskt rena kiselplattan. Denna hårdstabiliserade yta är 100% reflekterande för blått, ca 50% reflekterande för grönt, och knappt reflekterande alls för rött/IR... Detta är ett tiotal gånger starkare GRIN-effekt än vad man kan framkalla med optiska glas, så effekten är inte liten. Spridningen av rött från en cell till en annan är alltså ganska stor, vilket man också kan mäta sig fram till om man kör en razor-edge test på sensorn.
Vid 100% kollimerat ljus - alltså den perfekta förutsättningen för en pixel, bättre än vad ett riktigt objektiv någonsin kommer att bli - är spridningen ca 25-30%. en fjärdedel av ljuset som skulle träffat en pixel sprids in i de åtta närliggande pixlarna.
Blått och grönt har som tur är ganska godartade egenskaper eftersom ledningsbanorna är bredare än inträngningsdjupet för energin (i sidledsfel). Detta gör att den mest luma-beroende parametern "skärpa" inte drabbas lika hårt. Men färgsäkerheten är på sin höjd minimal, i sämsta fall ganska dålig. Man får alltså i stort sett noll färgåtskillnad i en högkontrast om dne håller en hög spatiell frekvens. Hmm.... vänta nu här. Är det inte det man får när man fotograferar en landskapsbild?
Det finns så oändligt många felmarginaler i en Foveon-struktur. Det är detta som gör att DR och hög-ISO-egenskaper är så dåliga, trots att de teoretiska förutsättningarna är så bra. Mätsäkerheten är väldigt låg.
En Foveon konstruerad i BSI-teknik däremot hade undvikt i stort sett samtliga av dessa fallgropar förutom färgnogrannheten. De metameriska felkopplingarna går det inte att göra något åt. Dick Lyon, som var en av de drivande krafterna bakom en viss del av Foveon-utvecklingen gick så långt att han till och med officiellt uttalat sig om att det skulle behövts sex diskreta utläsningsdjup för att Foveon skulle komma i närheten av EN RIKTIGT DÅLIG Bayer-struktur i färgsäkerhet.
