Plusmedlemskap kostar 349 kr per år
Trodde uttrycket var heldött mellan andra världskriget och sent 1980-tal då det blev ett inslag i populärkulturen igen... Men man har inte så mycket koll på verklig slang använd inom amerikanska militären.Om vi enbart håller oss till hur snett infallande ljusstrålar tränger in i pixlarna så kommer ju det höga brytningsindexet i kisel (realdelen är ca fyra) att göra att de kommer rätt nära normalen efter att kommit in i kislet (de maximala vinklarna mot normalen kan knappast överskrida 8 grader inne i pixlarna med tanke på sensorstorlek och objektivutbud). För att ljuset ska hamna "fel" av den här orsaken måste det därför ha träffat nära en pixelskarv och då blir det ju ändå ca en halv pixel fel oavsett om ljuset registreras i "rätt" pixel eller ej
Njae....
I närheten av de hårdstabiliserade "mellanväggarna" mellan pixlarna ändras strukturen på kiselmaterialet till ett högstabilt amorft material (detta måste göras för att isolera ledningsbanorna), cellen blir alltså väldigt liknande en GRIN-struktur. Infallande ljus STYRS då alltså ut mot kanterna, med en ganska kraftig effekt. PGA Foveon-cellens struktur har man av nödvändiga orsaker ganska breda ledningsgator ovanpå den kemiskt rena kiselplattan. Denna hårdstabiliserade yta är 100% reflekterande för blått, ca 50% reflekterande för grönt, och knappt reflekterande alls för rött/IR... Detta är ett tiotal gånger starkare GRIN-effekt än vad man kan framkalla med optiska glas, så effekten är inte liten. Spridningen av rött från en cell till en annan är alltså ganska stor, vilket man också kan mäta sig fram till om man kör en razor-edge test på sensorn.
Vid 100% kollimerat ljus - alltså den perfekta förutsättningen för en pixel, bättre än vad ett riktigt objektiv någonsin kommer att bli - är spridningen ca 25-30%. en fjärdedel av ljuset som skulle träffat en pixel sprids in i de åtta närliggande pixlarna.
Blått och grönt har som tur är ganska godartade egenskaper eftersom ledningsbanorna är bredare än inträngningsdjupet för energin (i sidledsfel). Detta gör att den mest luma-beroende parametern "skärpa" inte drabbas lika hårt. Men färgsäkerheten är på sin höjd minimal, i sämsta fall ganska dålig. Man får alltså i stort sett noll färgåtskillnad i en högkontrast om dne håller en hög spatiell frekvens. Hmm.... vänta nu här. Är det inte det man får när man fotograferar en landskapsbild?
Det finns så oändligt många felmarginaler i en Foveon-struktur. Det är detta som gör att DR och hög-ISO-egenskaper är så dåliga, trots att de teoretiska förutsättningarna är så bra. Mätsäkerheten är väldigt låg.
En Foveon konstruerad i BSI-teknik däremot hade undvikt i stort sett samtliga av dessa fallgropar förutom färgnogrannheten. De metameriska felkopplingarna går det inte att göra något åt. Dick Lyon, som var en av de drivande krafterna bakom en viss del av Foveon-utvecklingen gick så långt att han till och med officiellt uttalat sig om att det skulle behövts sex diskreta utläsningsdjup för att Foveon skulle komma i närheten av EN RIKTIGT DÅLIG Bayer-struktur i färgsäkerhet.
). Det jag egentligen menade var därför att jag är lite tveksam till om det blir så dramatiskt mycket ytterligare försämring om ljuset kommer in snett.) i rött ljus får vi inte blända ner till mer än ungefär f/4... Tolka dock inte detta som att jag på något sätt negligerar spridningen i fråga, den bättre skärpa som AA-filtrets frånvaro ger ska ju vara Foveonsensorns stora fördel och om den då helt eller delvis slösas bort till ingen nytta på detta sätt är det ju ingen mening med det hela utan det bli ren nettoförlust i o m de andra problemen med färgnoggrannheten!frågan är väl hur många kameror sigma lyckas sälja innan de lägger ner modeller (kanske hela foveon-spåret?). SD1an har ju potential att bli en såndär mytisk kameramodell som värderas för mer än introduktionspris. (iofs svårslaget i detta fall...)
Härligt pris 6900 USD, jag tror jag beställer två på en gång.
