Riktig fotografi

[Tomasz]

Riktigt är bättre för hälsan

En anledning till att göra bilderna i kameran, digital eller analog, i stället för att fotoshoppa fram dem är att man kommer ut och får röra på sig.
Man blir ett "verklighetens folk" också, om man gör det mesta jobbet ute på fältet så hinner man uppfatta och lära sig mer av det man vill avbilda, vilket borde ge bättre bilder.

Så nu ska jag titta upp från skärmen ett tag och ta med mig kameran ut.

 

[lars2]

Digitalt är bara så mycket bättre. Jag köpte Minolta instegskamera i slutet av 70-talet, bländarförval och exponeringsautomatik eller manuellt fanns att välja på den. Film var inte gratis så man kunde ju inte plåta hejvilt utan helst med omsorg. För att veta vad man gjort var man i så fall tvungen att notera Bländare och exponeringstid när man fotade, omöjligt att komma ihåg när man fick tillbaks den framkallade rullen några veckor senare eller om en film suttit i kameran en längre tid. Nu har man feedback direkt, man ser om exponeringen är inom vad som är acceptabelt, man ser om det blivit alltför mycket oskärpa av någon anledning. När man sen kanske samma dag bläddrar igenom bilderna har man exif-data som hjälp för att felsöka de misslyckade. Snabbt lär man sig att undvika tekniskt dåliga bilder och antalet tekniskt acceptabla bilder ökar kraftigt. Förr fick man vänta tills filmen var framkallad innan man kunde se om bilderna var oskarpa och då var det ju försent att ta om och inte kom man ihåg vilken slutartid eller bländare man använt. Med den digitala omedelbara feedbacken breddar man snabbt sin kunskap i att använda de olika avancerade inställningsmöjligheterna och automatiken. Den digitala kameran är det bästa som hänt fotografin sen man kom på filmen.

Nu får man en instegskamera och några objektiv för förmodligen betydligt lägre pris och den är många gånger bättre i alla avseenden om än kanske inte väger hur mycket som helst och har den gamla blyklumpens "byggkvalitet", dessutom är förmodligen också "instegsobjektiven" mycket bättre.

Att fotografi kan förfalska verkligheten lärde man sig redan i fotografins barndom på 1800-talet, med brännvidd, perspektiv mm och man kan ge sken av något helt annat än vad som är verkligheten. Konstigt nog hänger det här med att fotografi var en oförfalskad bild av verkligheten, inte sällan anförs begreppet "bildbevis" som att man då har sanningen.

 

[marjos]

Men jag har bara så svårt att förstå stigmatiseringen som är så högljudd från vissa håll. Är det något slags mindervärdeskomplex som gör sig gällande?

Snarare att rättfärdiga sig själv i vissa fall. Tänk dig en industriarbetare som sparat och gnetat i ett halvt arbetsliv och i 50-års åldern köper en splitterny exklusiv Mercedes av riktigt dyr modell. Kritisera dennes bil t ex. på en arbetsplatsträff där arbetskamraterna samlats på krogen, så riskerar du troligen att bokstavligen få på käften. Men om du skulle kritisera precis samma bil som mångmiljonären just köpt, så blir denne person på sin höjd nyfiken. Det behöver inte heller handla om just pengar, det kan lika gärna handla om nedlagd tid eller någon annan "uppoffring". Det här är mycket välundersökta saker inom psykologin och beteendevetenskapen och saken kan beskådas i de flesta "VS-diskussioner". Samma sak om du ber en vän om köpråd, du får oftast ett bättre råd om du frågar om saker som vännen inte längre har kvar.

Detta gäller i synnerhet för nya saker som det görs reklam för, reklam har en mycket större påverkan på oss alla än vad de flesta av oss är beredd att medge, det är helt enkelt mentalt obekvämt. När det gäller gamla saker så kan de ofta diskuteras på ett betydligt "nyktrare" sätt för där finns inte dessa aspekter på samma sätt. Där kan folk bli nyfikna på samma sätt som den där miljonären över någon annans annorlunda val. Prestigelöst om du så vill.

En ung människa som upptäckt analogt fotografi och lagt ned mycket tid på att lära sig hantverket i mörkrummet, köpt grejjor, inrett sitt mörkrum osv.. hamnar lätt i en försvarsställning rent mentalt och måste då kunna rättfärdiga sina egna val. Omvänt så kanske någon köpt en ny digitalkamera och har svettats minst lika lång tid bakom datorn och troligen haft minst lika stora utgifter. Har vi ett intresse så lägger vi pengar och tid på det, vid ett brinnande intresse ofta kanske lite mer än vi borde och då växer behovet av självrättfärdigande än mer, detta oavett vilka intressen vi har och vad vi bränt våra slantar på. Det kan handla om allt från dyra träningsskor till fiskeprylar, eller kameror.

Någon som inte har så djupa kunskaper kanske har köpt en fullformats digitalkamera och brottas med att få tillräckligt skärpedjup när denne fotograferar en liten pryl. För denne blir upplevs det rent av provocerande om någon fotoat samma lilla pryl med en mobiltelefon och fått mer än tillräckligt skärpedjup. Redan en sådan sak kan dra igång ett infekterat flamewar på nätet med bild på bild som visar härligt smörig bohke som mobilen inte fixar, diskussionen drar iväg till råformat och gud vet vad. Den kunnige hade bara ryckt på axlarna för denne visste redan om förhållandena och hade inte hamnat i samma mentala sits.

Vi är också flockdjur av naturen, det finns alltid ett visst mått av obehag av att sticka ut från mängden och vara avvikande. Många diskussioner om att fotografera på stan handlar om detta, men det gäller också i våra andra val, allt från kläder till.. ja, kameror. För vissa kan det dock vara en poäng i sig att just avvika från mängden, ofta då inom något väldigt specifikt, men i övrigt vara hur grå och "normal" som helst. De som fullt medvetet gjort sådana val brukar inte bli upprörda, dock påhoppade ibland om de får uppmärksamhet. De påhoppen kommer då oftast från någon som, just det, har ett behov av att rättfärdiga sig själv, i regel då inför gruppen som gav uppmärksamheten.

Mycket av det här är, med rätta, mycket obekvämt rent mentalt och sätter igång mentala skyddsmekanismer, ofta finns ett visst mått av kognitiv dissonans som måste lösas. Alltså att nya saker hamnar i konflikt med tidigare kunskaper/trossatser, ibland gränsande till det religiösa där ett eget ifrågasättande av tron riskerar leda till att den religiöse förlorar sin tro och därmed gör sig till kättare vilket måste undvikas, ja cirkelresonemang för att skydda kognitiven. Den som suttit rejält fast tror sig ofta vara på väg att bli tokig tills kognitiven väl rämnar eller visar sig hålla och förstärks. Inom politiska frågor kan sånt här bli väldigt tydligt, i synnerhet bland dem som närmast indoktrinerats i någon ideologi, där blir de religiösa dragen ofta väldigt tydliga.

Så, nu har jag skrivit mer än jag borde..

 

[whynot]

Så, nu har jag skrivit mer än jag borde..

Det tycker inte jag. Ditt nya inlägg var lika bra och lika snyggt formulerat som ditt tidigare inlägg i den här tråden.

 

[gorse]

Jag tvivlar på att jag tillföra något i tråden utan att upprepa mig, men jag envisas med att det egentligen inte behövs argumentera varken för digitalt eller analogt utan man håller väl på med det som man tycker är roligt. Jag har svårt att tro att man skall behöva be om ursäkt för det. Gillar man att göra bilder med en viss teknik så är det bara att tuta och köra. Man behöver inte frälsa världen med sina metoder, tycker jag. Jag är helt övertygad det finns plats för alla.

Själv råkade jag snubbla på nått jag inte sett förut och för mig känns som en attans fräsh nyhet (för mig) men som jag inser det har ju funnits länge: Att riva sönder polaroidkort och lyckas blöta över filmemulitionen till akvarellpapper. Detta måste jag ju prova. Egentligen är det snart fixat med den looken i Photoshop, men kanske inte lika roligt (för mig).

Därmed duger det ju inte att sätta igång och proklamera att digitalkameran är kass och det enda som är riktig fotografi är polaroid. (hehe, man skulle ju faktiskt kunna argumentera att polaroid är den enda fotokonsten som räknas. Det går ju inte att efterbehandla i mörkrummet )

Men, jag skulle säkert en vacker dag få för mig att försöka fotografera med kamerorna som står i fotoklubbens museé-monter i klubblokalen, bara för att det är roligt.

Då är det kanske två saker som stör mig en smula: Sen när blev det tillåtet att racka ner på digitalfotografer?

Varför är det så himla finkulturellt att göra bilder med lite annolunda och/eller gamla metoder fast det egentligen inte är något himlastormande man håller på med?

Avslutningsvis, är dessa versus-diskussioner verkligen på allvar? I min fotoklubb när vi kivas om saker så är det oftast med glimten i ögat och i skämtsamma ordalag.

 

[hornavan]

Maria, kloka ord.
Göran, visst är diskussionen på allvar, men med glimten i ögat för mig i alla fall.
Det känns att mina horn växer när jag hör, ofta äldre ofta jämnåriga med mig, som till varje pris måste hävda att den gamla tekniken är den förnämsta. Jag kan inte låta bli att retas, för att jag kan och för att jag är immun. Jag kan ju inte påstås vara för ung och oerfaren för att uttala mig; annars ett vanlig försvar.
Jag ler också inombords när jag ser ett Leicaobjektiv till salu på Blocket.
Serienummret skall alltid vara angivet och brännvidden oftast angiven i cm (trettonochenhalv istf 135 mm).
Det är samma framhävande av det gamla och serienumret ger ju en viss antydan att här gäller det något extra speciellt. Bättre än ditt.
Jag känner väl igen mig själv i Marias träffsäkra beskrivning av oss människor.

 

[marjos]

Jag tvivlar på att jag tillföra något i tråden

Du gjorde det just, även om du kanske inte utvecklade det. De flesta vet att ironi går fram dåligt på nätet, mycket för att diskussionen sker i text med avsaknad av tonfall och kroppsspråk. Detta har en stor del i att diskussionerna på nätet tenderar att bli värre, men givetvis också att det sker på distans. Distansen ger ett skydd, dessutom finns ett visst mått av anonymitet på både gott och ont, mest gott skulle jag vilja påstå i stort. På nätet har vi oftast inte heller samma personliga relation som till de vi pratar med öga mot öga, vilket givetvis påverkar vad vi häver ur oss, detta också på gott och ont. Kort sagt, om vi bara var tillåtna att säga bekväma saker, så behöver vi ingen yttrandfrihet. Mer om det nedan.

När blev det tillåtet att racka ner på digitalfotografer? Det har det alltid varit. I början som försvar för den gamla och idag som försvar av det fiiina (med näsan i vädret). Ja varför har det gamla blivit fint? Jag hävdar att det vi ser inte är första gången historiskt. En analog process hela vägen har allt mer börjat ses som ett exklusivt hantverk och välgjort hantverk har alltid värderats högre än automatiserade/maskinella motsvarigheter. Luddiga saker som att konstnärens själ framgår osv.. Det är en anledning till att jag inte tror att film kommer att försvinna helt ens under de närmaste 30 åren, kanske aldrig. Lika lite som att hovslagaren försvann eller att ristande i sten förvunnit som hantverk.

På gott och ont. Den onda biten behöver inte förklaras närmare, vi har alla blivit påklistrade mindre smickrande epitet i diverse diskussioner som urartat i flamewar. Men sånt har också en nyttig sida, det rensar luften och ofta kommer det också fram en del nyttigt, men givetvis får det ju finnas nån gräns på det. En viktig aspekt som många också glömmer bort är att det inte går att ha sista ordet på nätet, såvida man själv inte är den som kontrollerar sajten. Men i de fall sajt-admin börjar blockera så riskerar denne bara att få ännu mindre smickrande saker klistrade på sig annorstädes om det upplevs orättvist, där "rättvisan" givetvis är lika subjektiv som allt annat.

Den goda saken med nätet är ju att folk kan kommunicera och genom kommunikation sprids kunskap, åsikter och framförallt utvecklas nya åsikter och gamla justeras eller faller bort. Detta är utveckling, och när det sker i skalan av internet så är det precis hela samhället som utvecklas. Därför måste man vara mycket försiktig när man drabbas av reglerinsgiver och inte låta ändamålet helga medlen där syftet får konsekvenserna att glömmas bort. Jag skulle vilja peka på en mycket läsvärd skrift av Pratpartiets frontfigur Rick Falkvinge. Nu har många visserligen en del rätt starka åsikter om denne man och partiet han startade, i likhet med politik i största allmänhet. Men texten jag vill peka på berör inte piratkopiering och uphovsrätt alls utan istället det ämne jag gav mig in på här. Det är en keynote som hölls under demokrativeckan i Eskiltuna under rubriken Effektiv brottsbekämpning eller demokrati? En text som talar om demokrati, öppen idé-debatt, idévärdering, stigma, självcensur och kollektivism, kontrat med anonymitet, masskommunikation och värderingspluralism. Det är mycket läsvärt oavsett partifärg, troligtvis bara Sverigedemokrater som opponerar sig.

 

[Rickenbacker]

Själv råkade jag snubbla på nått jag inte sett förut och för mig känns som en attans fräsh nyhet (för mig) men som jag inser det har ju funnits länge: Att riva sönder polaroidkort och lyckas blöta över filmemulitionen till akvarellpapper. Detta måste jag ju prova. Egentligen är det snart fixat med den looken i Photoshop, men kanske inte lika roligt (för mig).

Nostalgi! Det fick jag lära mig att göra på college, visserligen inte i någon av fotoklasserna, utan i något som kallades Gallery Management 101, men ändå .

Och som du säger, det är väl ingen som EGENTLIGEN tar den här diskussionen på allvar, lika lite som någon på allvar menade att autofokus, autoexponering, negativ färgfilm eller annat var sämre på något sätt. Alla idag vet ju att digitalt är vägen framåt, och bara kommer att bli bättre och bättre (tills nästa grej kommer ), och även den mest inbitne digitalfantast fattar ju att det är en annan känsla att fota film.

Det handlar ju om att begränsa sig för att utmana sig själv, som när man på 80-talet satte på ett enda objektiv, och sedan tvingade sig att ta minst en rulle om dagen med just det, gärna på samma motiv också... Det kanske jag inte heller var ensam om att göra .

 

[Maverick]

Det finkulturella ligger inte i att använda gammal teknik per automatik. Det ligger istället i att det är ett medvetet val för att uppnå ett visst resultat. I det digitala kan du som konsument inte vara riktigt säker på att resultatet verkligen var det avsedda från början, det kanske bara är någon som lekt i photoshop. Det blir extra svårt att avgöra om det är en okänd fotograf.

Det ligger också en poäng i att de gamla tekniker gör det svårt att massproducera en bild. Varje kopia i mörkrummet blir i nån mån unik, såvida det inte är en kontaktkopia.

På så vis har digitalfotografen ett hinder att komma över. Denne måste på något sätt visa att det inte bara är en slump som leder fram till ett visst resultat, att det finns en röd tråd och en motivation till att det ser ut som det gör. Åtminstone ifall hen önskar bli uppfattad seriöst.

Så är det iaf jag resonerar kring det. Om någon vill skänka en RZ67 till mig går det bra att ta kontakt ;O)

Mvh
Maverick

 

[Anders Östberg]

Men att "varje kopia i mörkrummet blir i nån mån unik" är kanske ett tecken på att det inte är så att "resultatet verkligen var det avsedda från början". ;-)

Sedan gillar jag inte att man kallar jobbet i Photoshop för "lek" och jobbet i mörkrummet för "arbete". Det finns en inbyggd nedvärderande syn på digitalt från analogvännerna som jag finner väldigt tråkig. Kvalificerat arbete i Photoshop är lika mycket ett hantverk som arbetet i mörkrummet, bara av en annan sort. Det är två lite skilda "konstformer" som jag tycker ska bedömas på sina egna villkor, inte ställas mot varandra.

 

[alf109]

Tänk om vi som fortfarande fotar analogt skulle flyga i taket så fasligt varje gång vi blir mer eller mindre idiotförklarade i fototidningar eller kallade för talibaner på FS.

Tagga ned en smula så mår ni bättre

När det gäller manipulation förekommer den i bägge världarna, men jag kan tycka att detta ökat en hel del med de möjligheter som tekniken erbjuder. Många manipulerar dessutom sina bilder så att det knappast är frågan om fotografi längre (fotografi som, en avbildning av verkligheten med en kamera på ett ljuskänsligt material sensor eller film). De möjligheter man har i mörkrummet med de relativt trubbiga verktyg detta erbjuder är trots allt förhållandevis begränsade.

Men jag tror att vi alla skulle må bra av att ägna oss åt att utveckla vårt eget fotande och ägna mindre tid över att bry oss om vad andra säger och tycker, låt andra tycka vad de vill liksom. Och handen på hjärtat, de flesta av oss tar knappast bilder som ens är värda så mycket eftertanke att det över huvud taget är intressant vilken teknik vi använder.

När det gäller Smoliansky så handlar hans storhet mycket om hur han hanterar sitt material och hans virtuositet i mörkrummet. Var nog snarast detta som det gavs uttryck för i artikeln.

 

[CarlaKajsa]

Den goda saken med nätet är ju att folk kan kommunicera och genom kommunikation sprids kunskap, åsikter och framförallt utvecklas nya åsikter och gamla justeras eller faller bort. Detta är utveckling, och när det sker i skalan av internet så är det precis hela samhället som utvecklas. .

I bland, för att jag tycker det är ett roligt tidsfördriv, följer jag debatten analogt vs digitalt. Jag blev glad över Maries kloka och klockrena inlägg. Härligt befriande att läsa

 

[Kijana]

När blev det tillåtet att racka ner på digitalfotografer? Det har det alltid varit. I början som försvar för den gamla och idag som försvar av det fiiina (med näsan i vädret).

Allting är ju inte svart eller vitt. Inte sällan kan jag, som ägnar mig åt både analog och digital fotografi, få kommentarer om mitt analoga arbete och utrustning från digitalfotografer i stil med att "slutarljudet på den kameran låter äkta" eller "mörkrumsarbete är mycket svårare och det skulle jag aldrig klara av".

 

[Maverick]

Men att "varje kopia i mörkrummet blir i nån mån unik" är kanske ett tecken på att det inte är så att "resultatet verkligen var det avsedda från början". ;-)

Sedan gillar jag inte att man kallar jobbet i Photoshop för "lek" och jobbet i mörkrummet för "arbete". Det finns en inbyggd nedvärderande syn på digitalt från analogvännerna som jag finner väldigt tråkig. Kvalificerat arbete i Photoshop är lika mycket ett hantverk som arbetet i mörkrummet, bara av en annan sort. Det är två lite skilda "konstformer" som jag tycker ska bedömas på sina egna villkor, inte ställas mot varandra.

Nåja, en öm tå det där tydligen.

Det är en viss skillnad mellan att varje enskild mörkrumskopia inte blir exakt lika dana och att det inte skulle vara avsett resultat.

När jag säger leker i photoshop så avser jag inte ett målinriktat kopieringsarbete utan just att man leker. Man testar och drar i de flesta reglage och ser vad som händer, det är att leka i photoshop. Den typen av kopiering saknar motstycke i det analoga mörkrummet, där man både av kostnadsskäl som av tidsskäl inte leker sig fram på samma sätt.

Och personligen, som är van vid båda världarna, så är inte photoshopsarbetet ens i närheten i fråga om hantverk jämfört med en manuellt utförda analoga kopian. Varje enskild kopia får heller inte samma värde eftersom jag vet att fotografen kan dra ut en exakt lika dan kopia igen. Det är dock inte samma sak som att digitalfotografen skulle ha sämre bildsinne eller konstnärlig talang. Det är något annat.

Tittar vi på alla annan form av konst så ligger mycket av dess värde vid dess unikhet. Att köpa vinglas på IKEA, alldeles oavsett hur estetiska de är, når inte upp i samma värde som ett handgjort vinglas av en konstnär.

/Maverick

 

[Anders Östberg]

Nåja, en öm tå det där tydligen.
...

Nej, jag sk-ter fullständigt i vad folk tycker om vad jag gör, däremot tycker jag alltid att det är tråkigt och bör motarbetas när det finns intolerans och vinklade jämförelser, oavsett hur smått det handlar om. Och det finns lika goda kålsupare hos digital- och analogfotografer ska sägas. Jag tycker man kan framhålla det man själv gillar utan att i nästa andetag jämföra med och racka ner på andras val, men väldigt många tycks sakna sjävförtroendet att låta sina egna val och bilder stå på egna ben. Artikeln som startade det här skulle fungerat utan referenser till "digitalt skojeri" och "riktig fotografi", det avslöjar bara författarens bias, och det är lättköpta poäng för att låna författarens ord då han istället kunde ha nöjt sig med att prata om fotografens stil och bilder utan att ställa det mot en dålig form av annan sorts fotografi.

Det finns en massa tramsigt vi-och-dom fortfarande och det är tröttsamt.

 

[Maverick]

Det kan jag hålla med om att det är lite tröttsamt, vi och dom grejen alltså.

Men eftersom jag träffat skribenten vid nått tillfälle så är jag rätt säker på att folk har missuppfattat honom om de tror att han ställer analogt mot digitalt.

Jag skulle säga att det istället handlar om hur vi förhåller oss till fotografi. Där dagens tillvägagångssätt i mångt och mycket liknar masskonsumtion, i stora drag motsatsen till hur Smoliansky arbetat. Så när Per pratar om "riktig fotografi" så talar han nog mest om tillvägagångssättet snarare än tekniken.

Så jag tror fortfarande att det är lite känsliga tår som blivit trampade på. Något som Per antagligen är fullt medveten om.

Mvh
Maverick

 

[sundis73]

Så, nu har jag skrivit mer än jag borde..

Riktigt bra inlägg.

 

[Maverick]

Nu har ju de som bor i Sundsvall chansen att spana in vad Per är för filur.

http://www.fotosidan.se/cldoc/43305.htm

Mvh
Maverick

 

[Betis]

Jag som analogfotograf kan tycka att det är precis lika mycket tjafs från det ena hållet som det andra.

Varför inte bara nöja sig med det man själv gillar och fortsätta med det?
Det jag kan känna som ett hot i sammanhanget är väl teknikutvecklingen.
Snart finns det väl inte ens film att köpa för oss som vill hålla på?

Jag gillar min gamla analoga kamera, kan den utanill och vill inte byta.
Dessutom skulle det kosta ofantligt med pengar om man skulle köpa nåt nytt likvärdigt.

Hur kul är det att byta vass optik mot nåt plastigt 5,6 tjafs?

Det jag i framtiden skall göra är att köpa en bra negativscanner, då får jag det bästa från två världar.
Som jag ser det är digitalt bara en annan sorts film och photochop en annan typ av mörkrum.

 

[Kijana]

Hur kul är det att byta vass optik mot nåt plastigt 5,6 tjafs?

Kan inte vara särskilt kul. Men det har det ju å andra sidan aldrig varit frågan om. Optiken går ju oftast att använda även till digitala hus.