ANNONS
Annons

NEX-7 eller OM-D?

Produkter
(logga in för att koppla)
Jag tycker att Sextons artikel är mycket intressant, eftersom den tar upp marknaden ur ett formgivningsperspektiv -- industriformgivning -- och att han illustrerar inledningen med en Hasselblad. Hasselblad var en föregångare, och alla moderna digitala mellanformatskameror följer det konceptet. Mamiya följde det också i sina något större kameror med vridbart bakstycke. Det var ett klart vinnande koncept.

Jag spårar ett missnöje hos honom genom att han inte har funnit något sådant direkt vinnande koncept bland digitalkamerorna. När man tittar på de första systemkamerorna är de ju direkta kopior av motsvarande kameror för film, och flera tillverkare hänger kvar i det utdöende konceptet.

Jag upplever det som det värsta, att samtidigt som man härmade den gamla formen medvetet för att ge intryck av "kamera", sköljde man ut barnet med badvattnet genom att ta bort väl beprövade ergonomiska funktioner från förr och ersätta dem med klumpiga kontraintuitiva och tidsödande knappsystem, där man inte bara måste trycka på ett flertal knappar, utan också i de allra flesta fall titta på flera olika ställen på kameran som inte är relaterade till bilden man ska ta. Visst satt en del av informationen på olika ställen också på de gamla kamerorna, men den satt alltid på samma ställe, eller åtminstone till större delen. Numera kan den gömma sig var sjutton som helst och ha namn som man inte har en aning om varför de någonsin myntades.

Det var faktiskt en ergonomisk fördel att skalor som relaterade till objektivet satt på objektivet, och det är en ergonomisk fördel att kunna räkna snäpp eller känna vinkeln eller förändringen av vinkel för att avgöra om man bländar ner eller upp, och för att veta om man ställer på närmre eller längre håll. Många moderna objektiv har inte ens en avståndsskala, och den kan inte ens kommas åt via sökare eller andra visningsalternativ, trots att informationen i de allra flesta fall är tydligt inskriven i metadata.

Den spegelfria trenden är ett första steg mot elektroniska kameror, där man faktiskt har gjort upp med en väsentlig del av den onödiga optomekaniska komplexiteten. Jag delar helt hans missnöje med att formgivningen tittar tillbaka på former som inte längre är funktionella, och jag är helt övertygad om att inom ett tiotal år kommer det att finnas konceptkameror som skiljer sig markant från allt vi har idag, och att det så småningom kommer att kristalliseras ut mer funktionella konstruktioner med färre återblickar på utseendedetaljer och jag hoppas att man också tar till sig av det som var bra med den äldre tidens formgivning och slänger bort de värdelösa knapparna där man i stället kan använda rattar med mer intuitiv funktion. Vi har sett steg åt det hållet, kanske främst hos Canons PowerShot-modeller, men det är långt kvar till en självklar ergonomi som gör att man kan skifta från en kamera till en annan utan att vara helt bortkommen.

Där är faktiskt en av de fulaste vårtorna i den nuvarande industriformgivningen; det finns inte två kameror, ens från samma tillverkare, som har likadant utlagda styrmedel. När man greppar en ny kamera är det ungefär som att sätta sig i en bil där gas och broms har bytt plats och ratten verkar åt motsatt håll. Förr fungerade alla på precis samma sätt, och styrmedlen satt där man väntade sig att hitta dem. Det vore faktiskt en enkel sak att genomföra en mer likformig hantering av digitalkameror, där man också tar tillvara det bästa från tiden före digitaltekniken. Det finns inget vettigt skäl till att göra styrmedlen, inmatningsdonen, digitala. De skulle fungera mycket bättre om de utformades analogt.

Det finns ett skäl till att våra ur numera nästan alla har en analog urtavla, och det finns skäl till att gaspedalen sitter till höger och att medurs vridning av ratten får fordonet att styra åt höger. Lika goda skäl finns för återgång till vissa designkoncept från förr när det gäller kameror, medan själva funktionen, det som ligger under skalet, kan vara helt nytt.
 
Visst satt en del av informationen på olika ställen också på de gamla kamerorna, men den satt alltid på samma ställe, eller åtminstone till större delen. Numera kan den gömma sig var sjutton som helst och ha namn som man inte har en aning om varför de någonsin myntades.

Det fanns inte så många reglage på filmkameror, så även om de satt på lite olika ställen (t.ex. hade Nikkormat slutartidsratten runt objektivfattningen istället för på en liten ratt bredvid avtryckaren ovanpå kameran) så var det ganska lätt att hitta dem.

Digitala kameror har ju mängder av funktioner som inte ens var påtänkta på filmtiden, och en del funktioner är unika för en viss kameramodell, så det är inte så konstigt om det blir rörigt.
 
Det var faktiskt en ergonomisk fördel att skalor som relaterade till objektivet satt på objektivet, och det är en ergonomisk fördel att kunna räkna snäpp eller känna vinkeln eller förändringen av vinkel för att avgöra om man bländar ner eller upp, och för att veta om man ställer på närmre eller längre håll.
Jag tycker att det är bättre ergonomi att kunna se valt bländarvärde i sökaren. Då behöver man inte räkna klick från ändläget på bländarringen. Sådan information i sökaren har funnits i kameror sen många decennier, men det var lite ovanligt att man kunde se den när det var (halv)mörkt. Belyst information i sökaren förekom visserligen även på 1970-talet, men numera är det ju standard.

Många moderna objektiv har inte ens en avståndsskala, och den kan inte ens kommas åt via sökare eller andra visningsalternativ, trots att informationen i de allra flesta fall är tydligt inskriven i metadata.
Jag tror aldrig att jag har fokuserat med hjälp av objektivets avståndsskala (utom på min allra första kamera som saknade fokuseringshjälpmedel). Det är så enormt mycket lättare att gissa rätt avstånd med hjälp av en mätsökare, mikroprismor eller en snittbild. För att inte tala om hur lätt det är med autofokus. :)
 
Jag tycker att Sextons artikel är mycket intressant, eftersom den tar upp marknaden ur ett formgivningsperspektiv -- industriformgivning -- och att han illustrerar inledningen med en Hasselblad. Hasselblad var en föregångare, och alla moderna digitala mellanformatskameror följer det konceptet. Mamiya följde det också i sina något större kameror med vridbart bakstycke. Det var ett klart vinnande koncept.

Men den designen blev aldrig något hit bland småbildskameror. Rollei gjorde ett par modulära småbildskameror, och Olympus byggde en prototyp (men lade ner utvecklingen av den till förmån för OM-1). Det kan hända att det fanns någon mer, men jag kommer inte på någon.

Kameratillverkare är konservativa som tusan.
 
Det fanns inte så många reglage på filmkameror, så även om de satt på lite olika ställen (t.ex. hade Nikkormat slutartidsratten runt objektivfattningen istället för på en liten ratt bredvid avtryckaren ovanpå kameran) så var det ganska lätt att hitta dem.

Digitala kameror har ju mängder av funktioner som inte ens var påtänkta på filmtiden, och en del funktioner är unika för en viss kameramodell, så det är inte så konstigt om det blir rörigt.

Nja, de har faktiskt inte så många funktioner som tillverkarna vill göra gällande. Det finns ett litet antal mycket grundläggande funktioner, jämför med hur bilar har sina grundläggande styrdon placerade så att man direkt kan skifta från en till en annan.

Tre av de grundläggande funktionerna är identiska med motsvarande funktioner hos äldre kameror för film: Slutartid, bländare och avstånd/skärpa. Ytterligare en funktion är så närbesläktad att den också skulle kunna ha sitt eget dedicerade reglage, ISO. Fyra av de mest grundläggande funktionerna är därmed nära nog identiska med vad den äldre tekniken hade. Därutöver har tillkommit en funktion med automatiken, kompensation, och den har vi haft i mer än tre decennier, så den är inte heller något nytt. Den är intimt förbunden med slutartid och ISO, och den skulle mycket väl kunna placeras på ett reglage av liknande slag som satt på de bästa äldre kamerorna.

Kvar finns en enda funktion som är ny så länge vi håller oss till stillbild, vitbalans.

Utöver det kan det finnas en mängd lullull, och de nyare kamerorna kan också lika lätt ta video som stillbilder, men det förändrar inte deras grundläggande funktioner.

Så jag håller inte med om att det finns särskilt mycket som är nytt i funktionsväg. Två saker på ett flertal kameror, video och vitbalans; den senare fanns också på analoga videokameror och var ergonomiskt bättre utformad under den analoga tiden.

Utöver det kommer så klart till en del nytt lullull, som HDR och olika metoder att framkalla bilderna, som exempelvis Nikons D-Lighting, som också har utvecklats till Active D-Lighting.

Men ingenting av de nyare funktionerna hindrar att de grundläggande funktionerna, som vi faktiskt hade förr också, skulle kunna utformas på ett ergonomiskt vettigt sätt. Som det nu ser ut är det en lekstuga för industriformgivare som troligen inte har någon större erfarenhet av att jobba med fotografi.
 
Men den designen blev aldrig något hit bland småbildskameror. Rollei gjorde ett par modulära småbildskameror, och Olympus byggde en prototyp (men lade ner utvecklingen av den till förmån för OM-1). Det kan hända att det fanns någon mer, men jag kommer inte på någon.

Kameratillverkare är konservativa som tusan.

Den första modulära systemkameran för småbild var Contarex, men den var ur formgivningssynpunkt ett rejält bottennapp. Priset hade den också emot sig och tyngden var i det fallet inte någon fördel. Den liknade inte på något sätt konceptmässigt Hasselblad, vilket däremot Rollei gjorde. Det fanns dock en mycket stor svaghet i konceptet, vilken inte gjorde sig gällande i mellanformatet. Ett enda bakstycke till en modulär Rollei småbildskamera kostade mer än ett Pentax kamerahus. Småbildsfotograferna köpte hellre ett kamerahus till; Pentax kamerahus var för övrigt mindre och lättare än ett magasin till Contarex och kostade betydligt mindre.

När det gäller koncept så har alla sina styrkor och svagheter, och Hasselblads styrka finns i mellanformatet men man tappar den om man försöker göra samma sak för ett mindre format, medan det funkade utmärkt till det något större 67-formatet, där det rektangulära formatet också bad om att man skulle kunna rotera bakstycket. Varför det inte har gjorts på de mindre kamerorna vet jag inte, eller om det möjligen finns någon.
 
Kvar finns en enda funktion som är ny så länge vi håller oss till stillbild, vitbalans.
Och den kan man strunta i eftersom det är enklare att vitbalansera i efterbehandlingen.

Utöver det kan det finnas en mängd lullull, och de nyare kamerorna kan också lika lätt ta video som stillbilder, men det förändrar inte deras grundläggande funktioner.
Problemet är att de grundläggande funktionerna drunknar i de icke-grundläggande (fast för en del fotografer är nog bildfrekvensinställning minst lika grundläggande som slutartidsinställning).

ISO-inställningen är faktisk ny på digitalkameror jämfört med på filmkameror. Numera är ISO en parameter att ställa in som är jämställd med slutartid och bländare. Det var det inte på filmtiden. Den ställdes ju t.o.m. in automatiskt när man laddade filmen under de senaste decennierna när DX-kodningen blev vanlig, och man kunde inte ändra den utan att ställa till problem utan att byta film.

Jag tycker dock att du är lite för kategorisk när du skriver om lekstuga. I så fall började denna lekstuga redan på 1980-talet när kameratillverkarna började utforma kamerorna annorlunda och införde nya reglage som inte fanns på traditionella kameror. T.ex. så har inga Canon-objektiv till EOS-kamerorna (varav de första kom 1987) haft bländarring.
 
Jag tycker att det är bättre ergonomi att kunna se valt bländarvärde i sökaren. Då behöver man inte räkna klick från ändläget på bländarringen. Sådan information i sökaren har funnits i kameror sen många decennier, men det var lite ovanligt att man kunde se den när det var (halv)mörkt. Belyst information i sökaren förekom visserligen även på 1970-talet, men numera är det ju standard.


Jag tror aldrig att jag har fokuserat med hjälp av objektivets avståndsskala (utom på min allra första kamera som saknade fokuseringshjälpmedel). Det är så enormt mycket lättare att gissa rätt avstånd med hjälp av en mätsökare, mikroprismor eller en snittbild. För att inte tala om hur lätt det är med autofokus. :)

Du bortser ifrån att andra kan ha andra behov och preferenser. För den som jobber mycket med kameran på stativ och ofta inte ens använder sökaren, kan det vara en god hjälp att kunna se inställningarna enkelt på utsidan. Det har ju också både Canon och Nikon förstått, i och med att deras proffs- och entusiastmodeller alla har bländare, slutartid, ISO och vitbalans avläsbara på utsidan. Många vill också, likt Ken Rockwell, slippa information i sökaren när de komponerar bilden. Det är alltså inte entydigt en fördel att informationen finns i sökaren, och definitivt inte att den bara finns i sökaren.
 
För den som jobber mycket med kameran på stativ och ofta inte ens använder sökaren, kan det vara en god hjälp att kunna se inställningarna enkelt på utsidan. Det har ju också både Canon och Nikon förstått, i och med att deras proffs- och entusiastmodeller alla har bländare, slutartid, ISO och vitbalans avläsbara på utsidan.

De allra flesta digitalkameror (utom de enklaste kompakterna) har sådan information på utsidan.
 
ISO-inställningen är faktisk ny på digitalkameror jämfört med på filmkameror.

Nej, inställningen är inte ny, men möjligheten att kunna ändra förstärkningen av signalen är ny. ISO-inställningen är helt analog med motsvarande inställning på en kamera för film, men skillnaden i funktion är att det ljusupptagande mediet anpassas till inställningen som man gör. Tyvärr envisas säljkrittret med att hävda att känsligheten ändras, vilket inte är sant; det som ändras är förstärkningen, på ungefär samma sätt som när man skruvar upp volymen på en radio. Vi kan alltså för varje bild vi tar bestämma oss för att "pressa" framkallningen och använda högre exponeringsindex, vilket tar oss tillbaka till Ansel Adams och hans bladfilm. Att vissa sensorer är mer tåliga för den hanteringen ändrar inte den grundläggande tekniken bakom, utan gör snarare att vi i det avseendet har än större likhet med en del av egenskaperna hos film.

Jag tycker dock att du är lite för kategorisk när du skriver om lekstuga. I så fall började denna lekstuga redan på 1980-talet när kameratillverkarna började utforma kamerorna annorlunda och införde nya reglage som inte fanns på traditionella kameror. T.ex. så har inga Canon-objektiv till EOS-kamerorna (varav de första kom 1987) haft bländarring.

Och? Att Canon hade lekstuga redan på åttiotalet förändrar ju inte mycket. Att man fortfarande tre decennier därefter har samma lekstuga är däremot ganska bedrövligt.
 
Jag ska slänga in en lite mer konstruktiv kommentar här, vilken har med industridesign och digitalkamerateknik att göra, och som skulle ha kunnat vara en väg mot förnyelse, och den gäller vitbalansen.

Oavsett om man efteråt kan ställa vitbalans vid efterbehandlingen, är det massor av människor som har nytta av att få bilden färdig direkt ur kameran. Att kameran skapare en jpeg kanske någon ser som en nackdel, men för otroligt många är det en fördel, och de slipper på så sätt lära sig hantera en något mer användarmässigt komplicerad teknik. Många som också behärskar den tekniken uppskattar också att kunna få ut bilderna direkt ur kameran utan att behöva passera gå en gång till.

Och här säljer krämarna "gråkort", som inte reflekterar spektrumneutralt, och de skriver in i bruksanvisningen att man kan använda ett "vitt papper" för att ställa vitbalans, allt mot bättre vetande, eftersom kameratillverkaren vet att vitt papper inte är vitt, och vår kära fotobransch inte förmår hålla riktiga hjälpmedel i lager.

Hur enkelt vore det inte att lägga in en vitreferens inne i själva kameran, så att man skulle kunna rikta den mot ljuskällan och mäta vitbalans direkt. Om man vill vara lite mer vetenskaplig, skulle man också kunna mäta blandljus genom att ha vitmätningen utanför det optiska systemet, men det kan vara en fördel att mäta genom objektivet när olika objektiv kan färga ljuset olika. Men det finns inte en enda kamera med inbyggd vitbalansreferens, och det följde som regel alltid med analoga videokameror vid köpet, ett enkelt halvgenomskinligt objektivlock som man satte på och riktade kameran mot ljuskällan och tryckte på vitbalansknappen. Det säljs till och med sådana lock via nätet framför allt, eftersom fackhandeln inte tillhandahåller dem, men priserna är hutlösa.

Så en vitreferens inne i kameran, en referens som aktiveras när man trycker för egen vitbalans, skulle vara struntenkel att implementera och hjälpa otaliga fotografer att kunna ställa vitbalansen lättare. Man skulle kunna använda den också när man vill ställa vitbalansen i efterhand, helt enkelt genom att spara referensbilden för att kalibrera RAW-omvandlaren.

Varför finns det inte en enda digitalkamera som har en sådan referens?
 
Nej, inställningen är inte ny, men möjligheten att kunna ändra förstärkningen av signalen är ny.
Det är precis det jag menade, förstås. Märk inte ord, och läs gärna igen vad jag skrev;
"ISO-inställningen är faktisk ny på digitalkameror jämfört med på filmkameror. "

Och? Att Canon hade lekstuga redan på åttiotalet förändrar ju inte mycket. Att man fortfarande tre decennier därefter har samma lekstuga är däremot ganska bedrövligt.

Det är väl rätt bra att inte ha ändrat hur man gör grundläggande inställningar på kamerorna på 25 år? Är inte det helt i linje med dina önskemål?
 
Men det finns inte en enda kamera med inbyggd vitbalansreferens, och det följde som regel alltid med analoga videokameror vid köpet, ett enkelt halvgenomskinligt objektivlock som man satte på och riktade kameran mot ljuskällan och tryckte på vitbalansknappen. Det säljs till och med sådana lock via nätet framför allt, eftersom fackhandeln inte tillhandahåller dem, men priserna är hutlösa.

Canon EOS D2000 och Canon EOS-1D hade en separat sensor som för vitbalans (fast den jobbade tillsammans med vitbalansmätning från bildsensorn). Vitbalanssensorn satt bakom ett mjölkvitt fönster så det kan hända att den var en slags vitbalansreferens. Jag har inte hittat någon detaljerad beskrivning av hur systemet fungerade.
 
Varför finns det inte en enda digitalkamera som har en sådan referens?

Förmodligen för att den automatiska vitbalanseringen fungerar tillräckligt bra för de fotografer som har så bråttom att de använder JPEG. För de övriga gäller vitbalansering i efterhand.
 
Det är väl rätt bra att inte ha ändrat hur man gör grundläggande inställningar på kamerorna på 25 år? Är inte det helt i linje med dina önskemål?

Nej, långt långt därifrån. Om man har implementerat någonting dåligt, är det ju alldeles självklart att det är läge att operera bort det på en nyare modell där man kan göra en bättre variant. Men läget nu är ju att flera funktioner har bedrövligt dåliga styrmedel.

Knappar som ska tryckas upprepade gånger, och knappar som ändrar funktion beroende på månfas eller vad som för tillfället är dolt bakom lager efter lager av menyskärmar att plocka fram är knappast tecken på ergonomiskt tänkande hos formgivaren. När man kan knäppa gylfen i västen och sedan inte komma på hur man ska knäppa upp igen är ganska typiskt för hur kommandostrukturen ser ut hos moderna systemkameror. Det finns vettiga dubbelfunktioner hos knappar, som exempelvis kompensationsknappen, som kan dela funktion med programväxling i läge P, men i regel bör varje reglage ha en funktion som inte ändras, och som framför allt inte ändras annat än när man avser att ändra den.

Mer generellt är det en del funktioner som man sköter bättre med ett reglage som kan ställas i flera olika lägen, exempelvis ett hjul eller liknande, medan andra funktioner kan styras med knappar eller vippor/joystick utan större förlust. De som bäst styrs med ratt är de som är successiva, som ISO, bländare och slutartid, men det finns åtskilliga kameror som inte har dessa styrda via rattar/hjul, eller som bara har något av dem styrt med hjul, och i flera fall används samma hjul till flera olika funktioner, vilket är förvirrande.

Och än mer förvirrande är det förstås att de här styrmedlen är olika på olika kameror, vilket de faktiskt inte var förr. Det är därför jag gör jämförelsen med fordon. Där har man förstått att det är viktigt att ha likartade reglage placerade likartat och med likartad funktion oavsett märke och modell. Gaspedalen kan alltid förväntas sitta på samma ställe och fungera likadant, oavsett vilken bil man sätter sig i. Ratten ger också samma resultat när man vrider på den, oavsett vilket fordon man styr.
 
Nej, långt långt därifrån. Om man har implementerat någonting dåligt, är det ju alldeles självklart att det är läge att operera bort det på en nyare modell där man kan göra en bättre variant.

OK, men jag tycker faktiskt att Canons implementation är rätt bra. Att man kan välja vilken av rattarna som ska styra bländare respektive slutartid är också bra. Alla har vi ju olika preferenser.

Bländarring på objektivet är på väg bort. Fler och fler tillverkare kommer med objektiv där bländaren endast kan styras från kamerahuset. Någon väg tillbaka tror jag knappast finns.
 
Ja, om man nu skulle satsa på en liten läcker spegellös, vilken är bäst anser menigheten här? Kollar man dpreview så verkar ju OM-D hänga med rätt bra trots sin lite mindre sensor.

Utseendemässigt ser OM-D ut som en liten klassisk spegelreflex medan NEX-7 ser ut som en klassisk mätsökarkamera. Båda pryder onekligen sin plats på en gammal fotoentusiasts mage, en sådan där det tidigare dinglat diverse Olympusar, Pentaxar och Leicor.

Och både verkar ha så mycket kontrollmöjligheter i form av rattar och knappar som man någonsin kan önska sig.

NEX-7 brukar ju anses lida av brist på bra objektiv, men för Olympus verkar det finnas en hel del att välja på. Det kanske uppväger den trots allt aningens sämre bildkvaliten hos OM-D (även om det tycks vara ytterst marginellt).

Vilken är bäst nu då?


Jag har haft NEX sedan den kom, 5 och 5N. 7:an stod jag över då idén från början var att ersätta min LX3 med en kamera som tekniskt tog bättre bilder men fortfarande var kompakt. Dessvärre var detta en missräkning, en NEX-5(N) med bra och kompakt optik är manuell och vill man ha dito AF så blir den STOR. Så jag har uteslutande använt kameran som ett digitalt bakstycke till manuell optik. Måste dock till dess försvar säga att bildresultatet är lysande.

Dock så går utvecklingen framåt och det verkar som om Olympus trollat ordentligt med sensorn i trevliga OM-D. Finns även fin optik som inte gör kameran grotesk utan balanserad. Har redan skaffat 12/2,0 kommer att köpa 20/1,7 och 12-35/2,8 lär vara på gång. De två senare från Panasonic. Har aldrig varit säkrare på ett kameraval tidigare;)

/Stephan
 
När nexsystemet först kom tyckte jag det verkade vara kalasbra.
Dessutom var/är fattningen så stor att en FF-sensor syntes få plats. Man fick intrycket att sony tänkt till.

Jag rekommenderade Nex till några vänner som ville byta upp sig från sina kompaktkameror utan att ha sett kameran i verkligheten. Och min status som fotonörd i bekantskapskretsen gjorde att de lyssnade på mitt råd och köpte en Nex 3 eller 5 eller vad det var.

Ja, sen när jag fick tillfälle att fippla med den så var det bara att hålla god min utåt och låtsas att den var bra.
Men fy fan vilken skit det var!! Kameran var i princip helt oanvändbar för den som vet hur en kamera funkar: Bara massa meningslösa scenemodes och låtsasfunktioner överallt. Har aldrig sett maken till mer frustrerande upplevelse.

Och objektiven sen; långsamma och stora kitobjektiv som förstör hela konceptet.

Nex har inte blivit utvecklat av fotografer för fotografer. Nej, det är sonys konsumentelektronikavdelning som utvecklat en kamera för folk som inte orkar/kan/vill lära sig hur en kamera funkar.

Nu verkar det som sony skärpt till sig och Nex 7 skall ryktesvis vara mindre oanvändbar än sina frustrerande föregångare och dessutom börjar det sippra ut en del objektiv som inte är långasamma kitzoomar.

Sony kan kanske få ordning på sitt system trots allt.


Men nu finns det ju alternativ, Olympus nya OM-D verkar vuxen på ett helt annat sätt. Den vänder sig till fotografer dessutom. Och M43-systemet har ett väldigt fint objektivutbud idag, nästan inga hål.

Funderar själva på att "byta ned mig" från canon FF till m43.
Jag tror mig kunna leva med objektiv som olympus 12/2, 45/1.8 och Leica 25/1.4.

Nex kanske kan vara intressant om man har gammalt glas som man vill använda med adaptrar, men har man tänkt sig att använda nytt glas så tror jag OMD är den rätta hästen.
 
De två sista inläggen får mig att luta åt ett visst håll, gissa vilket! Tack för dem!

Kollade än en gång på dpreview och jag är böjd att hålla med om att Olympus tycks vara duktiga på sensor-trollkonster. Har snart inga dubier kvar alls om dess 4/3-sensor jft m APS.
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar